måndag, november 10

Ingen operation

Det blev ingen operation I fredags. Det var inte bara min hjärna som vägrade utan även min kropp. Den gick helt enkelt i strejk. Jag vaknade redan på natten av att jag frös så jag skakade, bad vårdpersonalen om en extra filt och tänkte inte mer på det, inte förrän de på morgonen tog min temp och konstaterade att jag hade 39,8 i feber. Jag vet inte om jag blev speciellt ledsen över att få åka hem. Inte just då. Tvärt om var det ganska skönt att få sätta sig i bilen, trots att jag hade feberfrossa hela vägen hem och trodde jag skulle frysa ihjäl, fast C försäkrade mig att värmen stod på 32 grader.

Jag sov bort hela fredagen och halva lördagen men redan på lördag kväll var det som om jag aldrig hade haft feber . Märkligt.. . Kanske var det min intensiva motvilja mot operationen eller bara ödets nyck, jag vet inte. Kanske kan man faktiskt bli sjuk på riktigt när ingen annan utväg finns.

Det var som sagt skönt att få åka hem i fredags. När man har närmare 40 grader i feber och frossa så är allt annat ganska ovidkommande för det enda man vill är att få sova tills det är över. Just då hade jag som sagt inte en tanke på vad den missade operationen har för konsekvenser, jag kom mig inte ens för att ställa en endaste av alla frågor jag har… vilket innebär att jag nu sitter här med samma ovisshet som tidigare, fast sju resor värre för nu kan jag dessutom, helt gratis och utan extra kostnad, få oroa mig över vad den där operationen som inte blev gjord innebär.

Det är inte så att den där ogenomträngliga dimman har lättat, den finns där lika mycket som i fredags. Jag vet inte om den kommer att försvinna, när och om det ens är någon idé att fortsätta att hoppas. Det värsta är att ingen av oss tänkte på att fråga, inte ens C som i vanliga fall är klar- och snabbtänkt.. Allt jag vet är att jag nu ska vänta på att läkaren, vilken vet jag inte, ska ringa mig och berätta. På torsdag. Innan dess vet vi inget.

Jag är rädd… för nu går tiden igen och med tanke på vad doktorn sa, om att det är bråttom med operationen, så känns det minst sagt olustigt att vänta till på torsdag med att ens få kontakt med en läkare. Ibland när jag ringer dit och ber att få bli uppringd så undrar jag om personen i andra änden ens lyssnar på det jag säger. Eller om hon bara låtsas för hon vet redan innan hon lyft luren vad hon ska svara. Andra gånger får man förstås ett helt annat bemötande, av någon som verkligen vill lyssna och se till att allt blir rätt… Kruxet är bara att den som svarar alltid tycks vara den motsatta till vad jag behöver just då. När det duger med ett standardsvar får jag den som vill hjälpa till, när jag behöver få tag på någon som vill hjälpa till så är det hon som ger standardsvaren som svarar.

Ja ja… det kanske ändå är så att det inte är så viktigt längre, jag menar, det kvittar väl om jag ser suddiga 10 grader eller en ogenomtränglig dimma.

Dimman är märklig… den är just som en dimma, skillnaden är att den är just ogenomtränglig, den lättar inte ju närmare jag kommer så som dimmor brukar göra, den förblir lika dimmig hela tiden. Oavsett var jag tittar… det är bara det att min hjärna konstant tycks tro att det räcker med att anstränga ögonen lite, titta lite närmare, ställa synskärpan eller kanske gnugga mig i ögonen, blinka… så försvinner dimman. Om jag anstränger mig hårdare, tittar på något jag vet ska finnas där så ska det nog snart framträda ur dimman.

Ibland lurar jag mig själv… jag önskar så mycket att jag nästan tror att jag ser. Färger, mönster, bokstäver, ansikten… det är bara det att så fort de framträder så försvinner de, och när sedan mina tankar hinner med så inser jag att just det jag nyss sett så klart och tydligt omöjligt kan finnas där. C:s ansikte kan inte titta mot mig när jag hör honom i ett annat rum, tapetmönstret i vardagsrummet finns inte på toaletten… Och framför allt, jag har aldrig sett det mönstret så klart och tydligt. Dessa bilder far framför ögonen på mig vid de mest oväntade tidpunkter, helt utan ansträngning. Och för en tusendels sekund lurar jag alltid mig själv. Jag tror att de är verkliga. En liten del av mig hoppar till och börjar glädjas… bara för att i ögonblicket efter inse att jag tillåtit mig själv att tro på mirakel. Igen. Jag är egentligen inte förvånad över att min hjärna fantiserar ihop dessa bilder, förra gången jag inte såg var det ständigt bokstäver som dansade framför mina ögon.

Min värsta fasa mitt i allt detta, näst efter att bli helt blind, är att inte längre minnas färgerna, ansiktena, bilderna… att glömma världen. Jag vet att jag redan har börjat glömma de detaljer jag inte längre ser. Ibland undrar jag om dessa… fantombilder… är ett sätt att påminna mig? Inte bara så att jag inte glömmer utan också på något sätt påminna om det jag är mest rädd för. Att glömma…

Jag antar att jag kommer sluta inbilla mig att jag ser saker… snart… och jag undrar egentligen vilket som är värst. Att glömma, eller att ständigt bli påmind om det som inte längre finns.

3 kommentarer:

Christina sa...

Jag kan inte ana mig till dina känslor men håller hand på avstånd. Och lovar att beskriva varenda liten detalj när som helst om det blir så en dag.

Anne-Maj sa...

Fy fabian för feber.. Inte kul. Jag var sjuk förra veckan. Idag har jag lite ont kvar i kroppen, jag gör annat för att glömma eländet =) Vet du Optikern fick tänka lite.. Man är glad att kunna läsa lite på skärmen i alla fall. två rader. Sen får vi se hur det är nästa år =) Jag förstår inte det jag ser nu, som t.ex grå är grön i andras ögon. Förstår inte. Vissa grönfärger ser jag det är grön men vissa inte! hm hm. Krya på dig och tänk på något annat om du kan, svår uppgift men det är bara du som grejjjar det. Du kan det, jag försöker det också. Krya på dig! Fick en GRÖNA sjösjuka bokstäver =)INFES....

Dubbelörnen sa...

Oavsett dina ögons seende el icke icke seende, så kan ingen ta detta ifrån dig!

Din otroliga förmåga att omvandla känslor till ord o dessutom förmågan att formulera orden till en text.

En text som får läsaren att tappa andan...

Det här kan INGEN ta ifrån dig vännen!

Varmaste kramarna är dina