tisdag, augusti 26

Sommarrapport

Det har gått ett tag sedan mitt senaste inlägg här och ändå var det så att jag bestämde mig för att skriva tätare sist jag skrev. Nu har en hel sommar och två årsdagar passerat utan ett enda inlägg och hösten är nästan här.

Sommaren var underbar, men kort. Var tog den vägen? Varför är underbart alltid så kort?

VI fick tag på en restresa och tog med barnen till värmen i två hela veckor. Hotellet var nog det sämsta vi någonsin bott på men det bekymrade inte de andra och jag valde att inte se. Vilket ju är ganska enkelt .

Jag kan fortfarande förundras över barnen, varje gång jag träffar dem. Deras sätt att umgås med mig är så annorlunda mot de flesta vuxnas att skillnader som jag numera inte fäster mig vid oftast blir uppenbara. Vuxna, de som jag inte träffar varje dag, som inte känner mig väl, har en tendens att behandla mig på ett av två sätt. Antingen genom att anstränga sig till det yttersta med att låtsas som inget och göra det så mycket att det blir pinsamt och jobbigt för oss båda, eller genom att göra så stor affär av mina begränsningar och behov att det blir jobbigt. Den gyllene medelvägen, den där mitt handikapp inte är tabu men inte heller det enda viktiga tycks vara svår för de flesta. Och jag kan inte klandra dem. Jag vet ju hur det är själv, saker jag inte är van vid är helt enkelt nya och behöver vänjas in.

Barnen däremot…
På ett sätt så kanske det är mer naturligt för dem att jag är som jag är. De har ju egentligen inte känt mig på riktigt innan jag började se dåligt. De har, liksom C, varit med hela tiden. Och de har inte vuxnas hämningar och inlärda… ”jag får inte…”. De ställer frågor, de är nyfikna och vill veta hur jag ser saker, upplever det vi gör. Därmed inte sagt att de inte då och då upplever mig som jobbig, men på något sätt är det precis som alla barn upplever vuxna fast av andra orsaker, om du förstår hur jag menar? Deras favorituttryck, eller snarare mitt favorituttryck från dem i sommar var ”men nu är hon blind igen”. Något de kunde kläcka ur sig i exakt rätt tidpunkt, inte när jag faktiskt behövde hjälp eller kände mig utanför utan när jag själv satte upp hinder som egentligen inte fanns där. Utan tvekan har de precis samma förmåga att tro på mig och tänja mina gränser som deras far har.

Uttrycket och sättet att säga det på var så underbart på något sätt, i det ligger ju också ett antagande att jag inte alltid är blind. Eller uppfattas som sådan. Många gånger tenderar människor att se mitt funktionshinder först, Begränsningarna och det jag inte längre kan är jag, inte jag själv som person och det är omöjligt att se bortanför det.

Efter resan hyrde jag och C en stuga vid en liten badsjö, vi hade en osannolik tur med vädret för det var precis samtidigt som värmen kom. Det var dagar som var helt fantastiska. Som det var precis i början av vårt förhållande när vi lånade hans vänners stuga. Inte jag kan klaga på vårt förhållande, han är fortfarande den man jag förälskade mig i, full av kärlek, omtanke och styrka, men ändå… Vardagen är vardag och det har varit ganska många vardagar på sista tiden.

Två årsdagar nämnde jag också inledningsvis. Som några av mina kära bloggvänner kom ihåg var den ena min födelsedag. Jag har blivit ännu ett år äldre.

Det andra var årsdagen av mitt första läkarbesök. Två hela år har passerat sedan dess. Jag kan inte direkt påstå att jag accepterat det som händer men jag gick tillbaka till mina gamla inlägg i början av bloggen och jag inser att jag kommit en del på väg. Alla dagar är inte fyllda av panik och de bra dagarna kommer faktiskt lite mer ofta nu även om det fortfarande är på de dåliga dagarna jag skriver. Jag försöker vänja mig vid att leva med det jag hatar. Jag kommer aldrig acceptera, sluta sörja, sluta hata eller ens sluta förbanna det som händer, men jag inser att livet går vidare. Så som det nu blivit. Med krossade drömmar. Och jag kan ibland faktiskt tro på framtiden. Så visst har jag kommit långt. Eller åtminstone en bit…

3 kommentarer:

Dubbelörn sa...

En stor grattiskram lite försenat!!

Så roligt att få ett livstecken fr dig igen :). Kikar ju in här med jämna mellanrum, man kan ju inte bara bryta en invand vana så där bara... ;)

Vilka underbara barn! Sitter här o skrattar högt åt deras "nu är hon blind igen". Det är nog precis så det är, att man själv sätter begränsningar. Vilken tur då att du har dem :).

Min väninna som jag tidigare berättat om hon säger precis som du, att man kan dela in folk i två kategorier. Jag lärde känna henne precis när hon fick beskedet om synen o har ett förhållande till hennes "blindhet" precis som din man o barnen.

Lustigt att det ska behöva vara så, men det du beskriver känner jag även igen fr människors reaktioner efter att vi miste vår lilla. De som kämpar för att låtsas att allt är preciiiis som vanligt o de som inte vet hur mycket omsorg de ska dränka en i *skrattar*.

Ta hand om dig vännen o skickar
många varma kramar till dig

chaos sa...

Kul att se dig här igen! Jag har saknat dina inlägg. Låter som du haft en toppensommar! :)

Och vilka härliga ungar! Barn är verkligen underbara med sina kommentarer och sitt sätt att tänka och vara. Helt naturliga och oförstörda, vilket är mer än man kan säga om oss vuxna. ;(

Om jag kände dig, så skulle jag nog höra till kategorin som låtsades som ingenting vad gäller ditt handikapp, tyvärr får jag väl säga. Jag har kompisar som är synskadade, men dom har varit det redan innan jag lärde känna dom, och då går det (tycker jag) så mycket lättare att ta det naturligt. Jag tror att människor som försöker låtsas som ingenting, gör det för att dom är rädda för att såra dig, att göra dig ledsen. Dom vill inte påminna dig om det som självklart är uppenbart för dig varje dag. Men så skulle nog jag tänka i alla fall, att jag inte skulle vilja "strö salt i såren" genom att prata för mycket om ditt handikapp. Och jag skulle vara rädd för att ta för mycket hänsyn. Jag skulle också låtsas som ingenting därför att jag vill vara så äckligt fördomsfri som ingen människa kan vara. Knäppt egentligen.

Det är väl lite som med annan sorg (du går ju också igenom en sorgeprocess, antar jag) att man vill att människor ska vara naturliga mot en. Men absolut inte låtsas som om ingenting har hänt. Man vill att människor ska visa att dom bryr sig, utan att det går till överdrift, och att dom vågar fråga och kommentera. En svår balansgång, som inte så många klarar.

Hoppas du får en lika fin höst som sommaren varit!

Monica sa...

va roligt attdu uppdaterat lite jag har missad det min feeds finkar tydligen inte helt ;) kram på dig //Monica