torsdag, maj 22

Svammel

Det blev en ganska deppig avslutning på förra veckan och jag kände mig långt ifrån som en solros. Alla dagar ska ju inte vara en dans på rosor men av någon anledning tycker att det kan räcka med trista dagar för ett tag.

Orsaken till detta jämmer och elände är så klart vår lilla utflykt till den kungliga huvudstaden. Jag undrar om jag sagt det förr men jag verkligen hatar Stockholm. Om jag aldrig behövde åka dit så vore det för snart. Doktorn hade inget glatt och upplyftande att säga, i vanlig ordning. Sämre, dåligt, illa… Japp. Precis som jag trodde.

Jag var förberedd på vad hon skulle säga, jag hade till och med gått igenom det ett antal gånger i huvudet och försökt liksom stålsätta mig mot besvikelsen, inte känna fullt så starkt. Men när man väl sitter där och får fakta upprabblade så hjälper det inte. Det finns ingen förberedelse som kan hindra mig från att få panik. Likadant varje gång. Samma känsla av hopplöshet och ”jag vill inte vara med längre, ta bort mig härifrån”.

Precis innan jag får träffa doktorn så är jag så nervös att det känns som en öken i munnen och skulle inte C vara med så skulle jag aldrig ens gå dit… för vem vill få bekräftat sina värsta farhågor och det värsta man kan tänka sig när man ändå vet innerst inne?

Det är ungefär som när man var barn och visste att man gjort dåligt ifrån sig på provet, man ville ju inte höra läraren tala om det också.

Ibland… eller ganska ofta känns det som om… det här är mitt fel. Jag har misslyckats. Jag har varit stygg och inte gjort mina läxor.

Gud vilket svammel…

9 kommentarer:

Dubbelörnen sa...

Den varmaste, gosigaste o största kramen till dig min vän!

Tror nog du lyckats förmedla känslan till oss andra. Fast det där med misslyckande på ett prov... det vet jag inte om jag köper. Låter nog mer som att gå till tandläkaren o man vet att han ska säga att det blir en rotfyllning ;)

Kramen

Lady Stalker sa...

Vännen! Varmaste kramen från mig också. Du finns alltid i mina tankar.

Pst: Jag lägger ner min blogg, men du kan alltid nå mig på mejlen!

maria sa...

http://ladiesmafia.mylava.net/

Kom in och umgås med oss !

Elisabeth sa...

Nej, du svamlar verkligen inte...!

Å jag känner så väl igen tänket... t ex det där med att få bekräftat sina värsta farhågor! Det är sådana gånger man bara vill stänga av just då, och just där! Och hur väl man än har förberett sig, så känns beskedet som ett eko från domedagen. Man blir bara alldeles tom, medans det oundvikliga och oåterkalleliga bara vill dra ner en...
Men på någe märkligt vis så drar man ändå det där djupaste andetaget... först bara korta små andetag av vill-inte, sen lite längre andetag av att det-går, och sen... emellan alla de där djupa och mörka andetagen så dyker det upp stunder då det känns lite lättare att andas.
Så känns det iallafall för mig just nu..!

Straff... du skriver att det känns som om det du drabbats av är ett straff för att du varit stygg. Jag känner igen det också...
Men då tänkte jag: "Nej, Elisabeth det kan inte stämma. För både Sven-Erik och jag drabbades ju när han blev sjuk... men medan jag inte alls har varit särskilt snäll alla gånger i mitt liv, så har Sven-Erik aldrig gjort en endaste liten fluga förnär i hela sitt liv!" Så skulle man gå efter "styggtänket" så skulle jag ha drabbats men absolut inte Sven-Erik.

Nej, jag klamrar mig fast vid ett annat tänk. Varför somligt sker, och är bara så grymt och orättvist ibland MÅSTE ha en mening, en mening som jag visserligen INTE kan se och förstå, men som ändå finns där... någon däruppe vet mer än jag. Det är kanske inte ens meningen att jag ska förstå det nu...! Livet har sin mening för var och en av oss, på gott och ont, annars skulle livet vara tämligen ointelligent... jag tror så. Å klamrar mig hårt fast vid det tänket när tvivlet kommer...!

Kram du starka, och så kloka vän...

Anonym sa...

En solros är du minsann, även om du nu tycker att du svamlar. Det tycker inte jag och säkert många fler än jag säger samma sak. Klart som sjutton att du inte kan förbereda dig mentalt för vad som ska sägas/göras/ske. Det är inte rättvist, det du går igenom. Tyvärr så är det din verklighet och du klarar det bra.
Kramar om...Annelie "rospinglan"

Anonym sa...

HAhahah, det lät som jag skrev att du inte är en solros...
jag menade att du inte svamlar/kram
Annelie...igen

Titti sa...

Hej Ella! Om du inte känner att du är en solros, så kan jag säga att du är en maskros..... kanske inte älskad av alla, (dock av mig) men kännetecknar dem som aldrig tillintetgörs av svårigheter utan alltid reser sig igen. Maskrosen kan växa sig upp genom asfalt och kommer alltid tillbaka och blommar med full styrka, precis som du. Alla mina stärkande och varma tankar sänder jag till dig.

Hälsar Titti

Anna sa...

Och finns det något läckrare än ett fält fullt av gula maskrosprickar? Det skulle vara ett solrosfält då! Som jag skulle vilja skicka dig för att det är så himla roligt att du är tillbaka! Den kommentaren har förstås inte ett enda dugg att göra med ditt inlägg, men det får vara så den här gången.

Gisan sa...

Jag kan förstå din känsla av att ha varit stygg. Men det är ju inte så!!! Du har inte förtjänat det här och du har inte gjort något fel! Varmaste kramar till dig...