onsdag, februari 20

Tack

Dagens svammel, för det kommer att bli svammel, ska jag inleda med ett enormt, stort, jättetack för alla era kommentarer till gårdagens inlägg. Jag insåg, när jag läste dem att jag faktiskt inte kan leva utan mina kära bloggvänner som är så snälla att de både läser och tycker till om mina virriga tankar… så därför… så kommer nog mitt skrivande här fortsätta. Mer eller mindre ostrukturerat. Som alltid ,)

När jag läste kommentarerna förstod jag med ens varför jag skriver. Och jo, jag är fullständigt egoistisk, jag skriver för min egen skull och enda anledningen till att det sker offentligt är att jag behöver dina tankar, behöver höra att det finns andra som förstår eller inte förstår mina knäppa funderingar, jag behöver helt enkelt höra mina tankar med någon annans ord. Låter det begripligt?

Så med andra ord har jag insett att jag inte bara har behov av att skriva av mig utan av att bli läst och framför allt av att få höra kommentarerna om det jag skriver. Märkligt? Kanske. Ja säkert märkligt. En dag ska jag sätta mig och fundera allvarligt över detta märkliga behov men just nu har jag ingen färdig analys.

Jag måste också erkänna, fast jag rodnar från topp till tå, att jag tycker det är trevligt att tro att det är så som en del av er skriver, att min lilla blogg kanske kan ge någon annan något värdefullt.


Allt nog, nu ska jag inte spåna mer om detta för egentligen håller jag på och stressar ihjäl mig med en rapport som måste vara klar på måndag så jag hinner inte skriva men jag måste ändå berätta… En riktigt otäck sak hände alldeles nyss. Det värsta är att det inte är första gången men jag lyckades skrämma upp mig lika mycket den här gången med.

I ”morse” när jag gick till jobbet var det ett helt fantastiskt väder, strålande solsken och fågelkvitter. Som jag sa har jag en hel del att stressa med så jag har suttit koncentrerad på mitt jobb och inte tittat ut förrän för en liten stund sedan och då höll jag på att dö… Inget solsken, inget ljus, bara en jämngrå dimma. För en bråkdel av en sekund trodde jag att min lilla syn slutat att fungera helt plötsligt, den bråkdelssekunden räckte för att jag skulle få ont i magen kan jag meddela och få hjärtklappning och akut ångest. Det var helt enkelt fruktansvärt och… ganska ologiskt egentligen men det är konstigt hur snabbt logiken kan flyga sin kos när det gäller det mina ögon ser. Eller inte ser.

Jag antar att det kanske egentligen inte är så konstigt vid närmare eftertanke… jag lever ju fortfarande i någon slags ständig skräck för att varje sekund ska vara den sista när det gäller min syn, då kanske det inte är så konstigt att min inbillning spelar mig spratt. På ett sätt är det bra för jag glömmer inte att vara tacksam, på ett sätt så är det bra att mitt hjärta inte är speciellt skröpligt för annars hade jag fått hjärtinfarkt.

Och nu ska jag önska alla en skön dag. Nu MÅSTE jag jobba!

7 kommentarer:

Anna sa...

Jag förstår faktiskt PRECIS vad du menar! För igår satte jag en gryta råris på kokning i köket och gick gladeligen och satte mig vid datorn där jag satt ganska länge med en rapport, till dess jag längtade efter en kopp te. Jag öppnade köksdörren och trodde verkligen att jag drabbats av galopperande grå starr. Till dess att jag andades in och insåg varför det var så dimmigt just i köket... Idag står dörren till köket öppen ut och fläkten får gå på helvarv hela dagen...

Hoppas dimman lättar lika fort som den kom hos er. (Jag lovar att den drar bort fortare än jag får röklukten ur köket...) Här hos oss mellan hav, flod och berg drar det rätt ofta in sådana där dimmor, i synnerhet sommartid.

Anonym sa...

va skönt att du stannar kvar ett tag till // Kram Monica

Gisan sa...

Massor med stora kramar till dig!!! Har lite ont om ord ikväll, men tankar sänder jag. Kramar...

Elisabeth sa...

Tack för varje bokstav...alltid! Dina ord är viktiga!

När rädslan kickar in, sådär snabbt och akut, då har man inte någon farstu att hämta någon logik i... man hamnar rakt ut i skräckens vardagsrum!!
Åtminstone känner jag det lite så...

Varm kram...ja, alltid!

Karin sa...

Hej Ella, jag har precis hittat hit. Jag har sedan igår läst så mycket jag kunnat här. Vad fantastiskt du skriver. Oavsett om du bestämmer dig för att stänga bloggen eller inte så vill jag säga TACK för att jag fick ta del av detta. Jag anser mig vara rätt bra på att se glädjen i det lilla, att leva i nuet. Men du fick mig att se ännu längre. Jag önskar dig allt gott Ella. Och jag stannar här så länge du skriver. Kram!

Ella sa...

Anna
*L* på något sätt känns det där lite skönt, att andra kan vara lika dumma som jag.
Hoppas du fått bort röklukten nu.



Monica
Ja, jag lär nog bli kvar. Man blir inte av med så här ingrodda vanor i ett nafs.


Gisan
Hoppas du hittar dina ord snart, de är så vackra!



Elisabeth
Nej, så är det. Ren skräck är h elt ologisk.

Kramar till dig vännen.



Karin
Välkommen hit. Tack för dina snälla ord och tack för att du lämnade ett avtryck.

RANA sa...

Min första reaktion när jag läser vad du skriver, är:

FORTSÄTT SKRIVA!!

:-D

Kram, Rana