Jag försöker faktiskt

Nu när jag tänker efter så inser jag att det nog verkar som om allt kretsar runt… min syn… eller ja, brist på den… Det finns ett annat ord på det där som jag inte kan skriva. Jag tror att de flesta tror att jag inte gör annat än tycker synd om mig själv 24-7 och tvingar C att göra likadant… I alla fall om man dömer av vad som står i bloggen.

Mentalt kanske det är så men livet fortsätter ju faktiskt. Jag försöker att ta mig upp ur soffan och tränar varje dag på att klara av det praktiska. Åker till vårdcentralen med jämna mellanrum, träffar shrinken, tjejen på syncentralen och det händer faktiskt att vi gör saker tillsammans, jag och C, sådant som normala par gör alltså. Förra helgen var barnen här och vi julpyntade här tillsammans. Jo… till och med jag försökte hjälpa till även om jag mest bara rev ner saker och även om det var bland det jobbigaste jag gjort… efter operationen. Inte att riva ner saker då utan att... konstatera än en gång att julpyntet jag älskar så varken doftar eller känns... Jag vet att jag klagade rätt friskt redan förra året vid den här tiden men så här efteråt inser jag att jag inte borde gjort det.

Jag försöker också att hitta ett sätt att inte glömma av världen utanför detta mörker. Min stora fasa är att jag inte kommer att minnas hur saker ser ut... inte höra till i samtal och i annat socialt. För hur det än är så bygger våra vardagsrutiner, vårt umgänge och våra samtal till väldigt stor del på det visuella. Jaf inser det också, mer och mer för varje dag. Sedan finns de små detaljerna... som att komma ihåg enkla saker. Som att tända lamporna i fönstren innan C kommer hem. .. ,) och släcka på toaletten efter mig… och plocka bort hela frukosten från matbordet, in i kylen, ställa allt på samma plats igen och komma ihåg det till nästa gång jag behöver något... Detaljer. Som kräver vana, struktur, tålamod... Allt det där jag aldrig behövt ha. Inte i så stor utsträckning i alla fall.

Jag försöker verkligen att hitta något sätt att leva på som åtminstone avlägset liknar det liv jag hade förut… Men det märks nog inte här på bloggen… Det märks nog inte i verkligheten heller för… för varje liten detalj jag lär mig att behärska så dyker det upp tusen andra… svårare, mer skrämmande, jobbigare… Som jag säkert aldrig kommer att klara av igen…

Och smärtan över det som inte finns... är för stpr...

Det blev en natt

Fast inte så mycket sömn. Mycket prat och en hel del tårar i vanlig ordning. Undrar varför det alltid är på nätterna som vi pratar bäst? Kanske är det lättare i mörkret… eller ja… då borde det ju vara hur lätt som helst, hela tiden… I alla fall för en av oss.

Vi är nog ganska knäppa egentligen. Båda två. Så ivriga att underlätta för den andre att det går överstyr och snarare stjälper än hjälper. Mina känslor är så mörka och smärtsamma att jag knappt vågar känna efter och för de inte ska slippa ut och skrämma honom så gör jag mitt bästa för att dölja dem… det är bara det att jag går till överdrift och det blir bara jobbigt… för han vet ju att den lilla glädje jag försöker visa är en mask och inte är äkta. Han känner mig.

Han å sin sida… är lika orolig och rädd och ledsen som jag nästan… men om han visar det så gör det mig ledsen tror han. Jag förlorar hoppet… Han är min styrka. Om han tappar tron så gör jag det med… Det är omöjliga krav som ingen kan leva upp till och ändå har han ju rätt för det är precis vad jag förväntar mig av honom. Jag tror att det bara är jag som är rädd och vilsen. Att jag har ensamrätt på smärtan. Att detta är något som drabbar bara mig. Han är så duktig på att visa sig vara hoppfull, tro på att allt kommer att ordna sig, att detta kommer att bli bra och livet kommer att bli perfekt att jag nästan tror att han inte förstår… inte inser att världen just har gått under för mig. Och ändå är det ju just det jag inte vill att han ska inse…

Och så är vi inne i ett ekorrhjul som vi inte kan ta oss ur… inte utan nätter som denna. Men man kan inte ha nätter som denna varje natt. Och livet måste gå vidare. Och spelet måste fortsätta att spelas av oss båda, för att skydda oss själva från våra känslor, skydda varandra fån oss själva och skydda alla andra. För just nu är känslorna jag har inom mig så svarta att… ingen kan så se dem. Och hela den här situationen är så jobbig för oss båda att vi inte riktigt orkar hantera det på något annat sätt…

Gömma huvudet i sanden. En väl beprövad metod av mig, nu testar vi den båda.

Omöjligt

Jag insåg ganska tidigt på den här resan att det kommer att finnas vissa saker som är oundvikliga. Som kommer att inträffa förr eller senare. Varken jag vill eller inte. Ändå… varje gång jag nått fram till de här oundvikliga sakerna så har de känts som en slags enorm milsten som passerats. Ytterligare en förlust, en resignation… ännu ett steg utför, till ett ställe som jag inte ens vet att jag kan överleva på.

Idag hände en av de där sakerna och just det här var nog det första som jag greps av panik över, kanske redan den där första gången jag var hos doktorn och fick min dom. Löjligt för det kanske bara är en petitess i det stora hela. Förmodligen för de allra flesta men inte för mig.

C ringde hem en halvtimme innan han skulle sluta, bad mig att klä på mig för vi skulle åka någonstans. En överraskning. Jag tycker om hans överaskningar, de är alltid till för att glädja mig. Som den här. I bästa välmening. För att han känner mig så väl… vet mina behov och önskningar… och ändå… blev det inte rätt, bara fel, bara smärtsamt och sorgligt och jag försökte verkligen att inte visa det. Jag försökte verkligen att låtsas vara glad, inte gråta... men… jag tror inte jag lyckades. Hans glada humör kändes inte alls så äkta när vi kom hem som när vi åkte. Vi kändes inte äkta. För första gången fanns en tomhet mellan oss... Som om... detta lilla, som kanske är en petitess påminde oss om hur framtiden kommer att bli nu... för alltid...

Kanske skrämde det honom lika mycket som mig...

Eller så fick han bara nog... Nog av att alltid försöka men aldrig lyckas... Det måste vara hemskt att leva med en person som man aldrig lyckas glädja. Hur man än försöker… Man ger och ger och får aldrig något tillbaka, bara påklistrade leenden och tårar. I bästa fall...

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade fötts med fler skådespelartalanger… för även om man delar allt med en person, även om man älskar honom över allt annat och vet att han förstår… så finns det ju tillfällen då man vill glädja honom… precis som han ville glädja mig… och det finns tillfällen då man vill ge, istället för att ta emot…

Jag ska berätta vad vi gjorde. Men inte ikväll.

Livet utanför gör sig påmint

På något märkligt sätt tycks det fortsätta, precis som förut, utan att ta minsta hänsyn till att min värld just rasat samman.

På fredag till exempel… då är det dags för den stora festen. Kommunens årliga personalfest. Förra årets fest mins jag nästan som det vore igår för trots att jag redan då såg ganska begränsat på kvällstid så var det nog ändå lite som en… askungesaga. Vi hade gått och smygit omkring ett bra tag med våra känslor och förhållande, det var på festen alla våra kolleger fick veta… även om somliga inte ens efteråt trodde på att det var på riktigt… för… ”vem med sunda förnuftet i behåll skulle vilja ha ett förhållande med henne?”.

Just det där kan jag fundera över än idag.

Fast nu, när jag suttit och bläddrat bakåt i min blogg och läst några av mina tidigaste inlägg så inser jag att han hade ganska många och goda chanser att gå iväg från vårt förhållande, redan när han insåg hur det skulle bli i framtiden… för det fick han göra ganska tidigt ändå…

Men, min älskling är en märklig man. En ganska fantastisk man. Som inte flyr från svårigheter. Jag undrar hur många av dem jag känt innan honom som hade vågat stanna. Eller ens vågat starta ett förhållande med mig med vetskapen om vad som kanske kan hända.

Men… hur underbart behagligt det än är att drömma sig tillbaka… så… går livet som sagt vidare. På fredag är det dags för årets fest. Vi hade för länge sedan bestämt oss för att gå på den och för att våra kolleger skulle komma hit på förfest, precis som förra året… men det var då. Innan. När jag bara var deppig och missnöjd med livet utan att egentligen ha en vettig anledning. Nu är ju saken helt annorlunda.

Jag är inte precis på festhumör, blotta tanken på att möta människor skrämmer mig för att inte tala om att jag under inga omständigheter tänker äta offentligt det närmaste århundradet. Bara för att nämna några saker.

Men… jag inser ju att det finns en logik också i det hela. Förr eller senare måste ju även mitt liv gå vidare och jag måste på något sätt klara av att hantera allt som skrämmer vettet ur mig nu. Som till exempel att möta människor. Mina kolleger i det här fallet. Och det kanske inte finns ett bättre tillfälle än att göra det hemma hos oss för första gången. Där jag är trygg, där jag kan röra mig någotsånär utan att slå ihjäl mig eller något av inredningen… På mina villkor lite alltså… även om jag förstås vet att risken med att bjuda in en massa människor är just att mitt hem kommer att förändras till oigenkännlighet och jag kommer bli lika vilsen som på alla andra ställen. Människor har ju en förmåga att röra på sig, och på saker de kommer i kontakt med.

Sedan finns så klart den mentala biten. Den är alltid värst. Att prata med människor för första gången efter… för första gången så här… Att höra deras medlidande eller eventuella andra reaktioner. Eller att… liksom sitta och förstöra stämningen på en fest… Risken finns ju att de andra tycker det är lika pinsamt att träffa mig som jag tycker det är hemskt att träffa dem.

Och sedan har vi det där med utseendet…. Smink. Hår. Kläder. Jag vågar knappt tänka på hur jag ser ut. Det är inte så att jag tillåter mig själv att hasa runt i morgonrock hela dagen och förfalla totalt men… jag vet ju knappt vad jag har på mig och hur det matchar ihop. Det känns inte alls lockande att famla runt i mörkret och försöka göra mig själv presentabel… och presentabel räcker inte i det här fallet. Visst kan C hjälpa till och se… men inte som jag.

Solsken

Min mamma ringde för en stund sedan och berättade att solen skiner hos oss från en klarblå himmel.

Jag försöker föreställa mig solsken. Och en klarblå himmel. När jag blundar går det riktigt bra. Så bra att jag blir nästan lite besviken när jag öppnar ögonen.

Efter samtalet går jag ut på altanen. Jag vet inte varför. Kanske för att instinkens äger mig att till och med jag kommer att bländas av det starka solljuset som jag föreställer mig ska finnas där ute. Kanske tror jag bara att jag åtminstone ska känna solstrålarnas värme mot kinden… men inget av det händer. Bara en iskall vind i ett totalt och ofantligt mörker. Känslan går inte att förklara. Kanske är det så här astronauter känner sig när de ramlar ur sin rymdfarkost, ut i tomma rymden?

Jag går in och förstår inte… hur världen kan te sig så olika för mig och min mamma… när det bara är några mil mellan oss.

Vill bara tala om...

... att det finns något viktigt till vänster.

Det finns ett liv utanför

Tänka sig… jag har gjort nytta idag. Inget stort eller världsomvälvande, men jag har i alla fall jobbat lite. Tjejen som är min assistent ringde och undrade så försynt om jag möjligen trodde att jag orkade svara på några frågor. Det lät på henne som om hon tyckte att hon störde mig i mitt sista andetag.

Först var det nästan så att jag trodde att jag inte ens kom ihåg vad hon frågade om men märkligt nog så var det som om jag plötsligt slutade vara den där patetiska, självömkande, deppiga Ella och gick över till professionella versionen av mig själv, den där som tänker logiskt, är effektiv och har svar på det mesta… Det kändes ganska märkligt, skönt… för några sekunder var det nästan som om… jag slapp ut ur min fångenskap och fick vara lite fri från detta förbannade mörker.

Sedan kom ju allt tillbaka, så snart jag lade på luren… men… jag började fundera lite mer på jobbet och loggade in mig på e-posten, svarade på några mail och kände att det var väldigt skönt att ta en paus från att vara ensam i mörkret och istället vara del av en verklighet som jag knappt trodde fanns längre. Jag har bestämt mig för att försöka jobba lite varje dag, precis som jag gjorde innan. Hemifrån. Fast inte hur länge som helst för jag måste nog snart ta steget utanför dörren också. Även om blotta tanken på det skrämmer livet ur mig just nu. Men en sak i taget. Ett litet tag till ska jag tillåta mig själv att känna mig liiiite nyttig hemifrån.

Vi får se hur det känns när telefonen börjar ringa igen. Eller om en kvart... för så snabbt växlar mitt humör nu.

Instängd

Det har varit tyst ett par dagar här. Det är inte så att jag inte har haft behov av att skriva… det är nog mer så att jag inte vill fylla bloggen med alla känslor jag har och att skriva om andra mer vardagliga detaljer är lika svårt för vad jag än tar mig för så hamnar jag i de begränsningar som just nu är min vardag.

Ju längre tiden går desto mindre förstår jag hur man kan stå ut med detta. Jag vet att det finns andra som har det så här, som lever ett rikt och lyckligt liv… men jag kan inte för egen del begripa hur jag ska stå ut. För var dag som går känner jag mig mer och mer instängd i detta mörker, mer handikappad, mer rädd och… jag fattar inte när jag ska vänja mig. Hur? Hur vänjer man sig vid att aldrig veta vilken tid det är på dygnet? Att aldrig… klara av något själv utan att ständigt undra om det blev rätt…

Det är inte det att jag inte hoppas, för det gör jag. Jag vill så gärna tro på den där doktorn. Ibland klarar jag det i flera minuter åt gången… bara för att sedan genast tänka på alla andra misslyckade operationer… och på att även om jag får tillbaka det som varit så är det knappast något att hurra för. Många av de problem jag har nu, med det praktiska, hade jag ju redan innan…

Att det närmar sig jul gör inte saken lättare heller...

Spela pingpong…

…med mina känslor. Det är tydligen nya innegrejen på sjukhuset. Den ena säger si, den andre säger inget och den tredje säger så.

Jag vet ärligt sagt inte vad jag ska tro på. Om jag ens kan tro på någon… Jag vill så gärna tro på den här doktorn som vi träffade idag. Som vi aldrig träffat förr och som var så trevlig och noggrann och… så hoppfull… och så säker på att han hade rätt.

Frågan är bara vad som händer med mig… om jag tillåter mig själv att hoppas, och sedan vaknar upp efter operationen i januari till samma mörker jag har runt mig nu…

Hur många gånger klarar en pingisboll att bli slängd i betongväggen av en kanon?

Och hur slutar man att hoppas… eller rättare sagt bara hoppas lite lagom. Inte för mycket för att bi för grymt besviken, inte för litet så att dagarna känns helt meningslösa?

Och hur lever man i detta vakuum av väntan, hopp, förtvivlan… utan att bli fullständigt tokig? Ska jag fortsätta att leva, planera för ett liv så här eller ska jag vänta, hoppas och tro att det blir lite, lite bättre? Eller ska jag… som alltid… planera för det värsta och hoppas på det bästa? För… när det väl kommer till kritan så kommer ju detta att bli min verklighet för alltid. Även om det kanske, kanske, kanske inte sker nu.

Apropå min mamma

Så har du Annika kanske rätt…

”… Å eftersom du är vuxen så "törs" inte din mamma sätta sig ner och krama om dig och låta både dina och sina tårar rinna?! För jag tror - utifrån mammaperspektivet - att hon gärna skulle bära din sorg och din börda hellre än att den drabbade dig!Å det är ju lite svårt att ordna s a s….”

Jag inser… varje dag, hur hemskt, hur påfrestande och jobbigt detta är för dem som står bredvid. Som älskar mig. För min mamma i synnerhet. Men just nu orkar jag inte bära hennes sorg eller… försöka som jag alltid gör, förminska min egen för att göra hennes lättare att bära… Jag kan inte vara ett stöd för henne i hennes känslor inför det som händer mig. Jag behöver... jag är självisk, jag behöver hennes stöd...

Jag vägrar!

Det finns alltid nya saker att frukta. Just nu blev jag alldeles kall när jag kom ihåg något jag läst för länge sedan… att om man inte ser orden så tappar man dem… eller rättare sagt stavningen. Jag tappar redan bokstäver, det har jag nog gjort sedan jag började skriva så mycket som jag gör både i yrket och privat, vilket är flera år sedan. På något sätt hinner inte tanken koppla ihop med fingrarna och i snabbheten försvinner rättstavningen… men… om det blir värre… Ingen kommer att begripa mig!

Och så tänker jag att… NEJ!!!! Det där ska inte hända mig. Jag vägrar att finna mig i det. Och sedan kommer jag på mig själv att jag sagt så om hur många saker som helst det senaste året. Jag vägrar att finna mig i att andra väljer kläder åt mig, att andra talar om för mig hur jag ser ut, att jag måste ha en dator som pratar… sällskap när jag handlar… Vara BEROENDE! Jag hatar det ordet! Gud! listan kan bli hur lång som helst… och det är exakt där jag är. Där jag vägrar att befinna mig. Hur går man vidare från den platsen? När det inte finns någon väg ut, bort, fram, tillbaka? Det finns bara här och nu?

I slutändan måste jag lära mig att leva med att vara där jag vägrar att vara. Acceptera. Jag hatar det ordet. Jag kommer aldrig att acceptera! Jag kanske lär mig men… inte acceptera. Jag vägrar…

Jag står inte ut…

Inte ensam

Det är inte många minuter jag varit ensam sedan vi kom hem från sjukhuset. Faktum är att jag förmodligen bara varit själv på toaletten. C var hemma igår och vi var på vårdcentralen där jag tog tryck enligt doktorns ordination, vilket för ovanlighetens skull låg alldeles perfekt… det är så dags nu… och så var vi på Syncentralen.

Jag kommer allt för väl ihåg hur det var efter förra operationen, då åkte jag själv till vårdcentralen. Det var allt annat än trevligt så det var skönt att C följde med… även om jag vet att jag måste lära mig att hantera sådana situationer själv. Snart.

Jag vet inte… egentligen är det kanske bäst att ta tag i allt praktiskt genast och börja vänja sig för när man skjuter saker på framtiden så blir de antingen inte gjorda alls… vilket är ganska uteslutet, eller så… har de en tendens att liksom bli större och mer skrämmande än de egentligen visar sig att vara.

Idag är min mamma här och just nu lagar hon mat… men… ärligt talat. Jag önskar att hon gick för jag orkar inte med hennes sätt att hantera allt det här på. Det är som om jag vore tre år igen… och visst, på sätt och vis är jag det i mångt och mycket för den enklaste lilla sak ställer till med världens besvär men… I huvudet är jag fortfarande jag. Vuxen. Hyfsat intelligent. Med en förmåga att tänka helt själv. Jag vet inte hur man hanterar människor som tror att jag blivit barn och inte blind. Jag vet inte om jag orkar med dem… Och jag vet inte om jag orkar höra henne ge mig ännu en väderleksrapport, eller tala om att det börjar bli lite skumt ute nu…

Tänk om alla vore som C… även om jag svor ve och förbannelse över honom igår när han tvingade mig att skala potatis, duka bord och allt annat… nå ja, han hade ju rätt, jag måste ju göra saker själv men jag blev inte mindre förbannad av att jag snubblade… och krossade porslin. Och sedan krossade jag porslin av bara farten i rena ilskan. Tur att vi har en del i reserv...

Fast nu när jag jämför med mammas inställning så inser jag blixtsnabbt vilken metod som är mest lämplig… Som gör att jag mår bäst… Kanske är det ren uträkning från C att be min mamma komma hit mot min vilja. Så jag liksom fattar mitt eget bästa. Inte vet jag. Och just nu har jag inte ens förmågan att tänka efter själv… För jag är fortfarande kvar i det där vakuumet där allt tycks liksom gå i ultrarapid, vara bortdomnat… Inte egentligen spela någon som helst roll…

Inte ens det faktum att jag ska på återbesök imorgon spelar någon roll… jag har nog aldrig brytt mig så lite som jag gör nu… Nu har de ju inget mer sätt att göra mig illa… inget mer att ta ifrån mig…

Vakuum

Det har gått en hel vecka nu. Sedan jag åkte in på sjukhuset förra söndagen. Tiden känns ur led, ibland känns det som om jag levt en evighet sedan jag sist såg genom mitt suddiga hål, och ibland så är det bara en tusendels sekund sedan.

Tiden är inte relevant, inte riktigt verklig på något sätt när man inte längre är medveten om det som utmärker dagens gång.

Under de här sju dagarna har mina känslor befunnit sig i en centrifug och jag har varit på så många mörka platser att jag inte ens visste att de fanns… eller att man kan överleva där.

Just nu… är jag mer som i ett vakuum. Efter alla känslor så är det som om det uppstått en härdsmälta i huvudet och plötsligt är jag i ett enda stort ingenstans där alla krafter går åt till att ta mig igenom en sekund i taget. Utan att skrika. Utan att bryta ihop.

Tiden saknar mening och jag vet knappt vad jag gjort idag för i detta vakuum finns inga minnen alls för alla minnen känns för smärtsamma. Här finns inte heller någon framtid, för framtiden är allt för skrämmande…

Tack igen.. och lite till

Inte på hela dagen har jag orkat ens starta datorn men nu när jag legat sömlös en god stund så drogs jag hit ändå.

Jag har inga ord heller… för att beskriva vad jag känner när jag läser era kommentarer, inklusive den i min gästbok.

Jag tror att ni alla förstår hur mycket det betyder för mig… att ni finns. Varendaste liten bokstav, varje ord, varje kommentar… får mig att känna mig… Jag vet inte. Förstådd. Mindre ensam i detta. För även om man inte kan förstå något sådant här förrän man befinner sig här så känns det ändå som… att ni alla ändå försöker, och förstår i viss mån mina känslor även om kanske ingen som inte är i samma situation kan förstå mina känslor för just själva mörkret i sig.

Jag ska nog inte försöka förklara mer. Jag tror att ni vet. Och jag hoppas att ni förstår att det här är det enda svar jag kan ge alla underbara kommentarer, för hur glad jag än är över alla tankar och känslor som kommentarerna förmedlar så… när jag försöker svara er personligen så… kan jag bara inte sluta gråta.

Jag måste vara självisk nu, skriva för min egen skull, eller inte skriva, ta till mig alla kommentarer och må lite bättre av dem utan att ge så mycket tillbaka. Bloggen får bli min spyhink. Just nu klarar jag nog inte mer. Just nu känns det som om världen, tillvaron balanserar på en tunn tråd ovanför ett bråddjup och det gäller att undvika allt som kan få tillvaron i minsta lilla rörelse för jag är inte säker på att det finns en väg tillbaka ur djupet.

Så… jag gör inget just nu. Jag undviker allt som får min fruktansvärda klump i magen att göra än mer ont, jag tillåter mig själv att… bara göra sådant som… inte gör saker värre. Att med alla medel försöka låta bli att tänka efter och känna efter, för gör jag det så faller jag. Även om det som idag innebär att jag ber C att bara köra, så långt bort han kan, för jag inbillar mig att det som gör så ont gör mindre on någon annan stans. Jag vet inte var vi var, för mig hade det kvittat om han kört runt och runt, timme efter timme i byhålans enda rondell… bara jag kände hjulen snurra. Bort. Bort från allt… precis som när man har riktigt ont någonstans i kroppen och tror att det ska hjälpa att byta ställning… men… det gick inte. Det hjälpte inte. Allt fanns kvar när vi kom hem. Det mörka huset, lamporna som C eller jag tänder, för jag gör det alltid, som en reflex. De tysta knäppen som låter som ett hån. Som… Satan som skrattar.

Mardrömmen fortsätter

Den här dagen har förflutit någon typ av dvala. C har varit hemma med mig och vi har… bara varit. Gråtit. Jag har stått för de flesta av tårarna. Pratat. Hållit om varandra. Jag har pendlat mellan vakenhet och sömn, eller snarare dvala och overklighet. Det som någon slags självförsvar. När verkligheten blir för outhärdlig så försvinner jag i drömmar. Kanske är det därför det hela känns så overkligt… som om jag hamnat i en mardröm, en slags Kafkamardröm där ingenting längre är logiskt. I förmiddags bad jag C tända lamporna för jag var fullkomligt säker på att det skulle skingra mörkret. Sedan bad jag honom släcka. Nyss när jag vaknade till efter att ha sovit en stund i hans armar och han reste sig upp för att tända blev jag fullständigt förvirrad. Jag har tappat allt vad tidsuppfattning heter och min föreställning av omvärlden tycks suddas ut…redan… när jag vaknade var jag så säker på att det var ljust ute. Klockan var ju bara sju på kvällen…

Jag hakar upp mig på detta med att veta skillnad på ljus och mörker. På något sätt var det lättare förra gången för då visste jag om det var ljust eller mörkt. Allt var liksom som en tjock gröt men ändå fanns det gradskillnader mellan ljus och mörker. Nu finns det inte det och ändå är jag märkligt nog inte riktigt omgiven av ett kolsvart mörker hela tiden. Ibland är det som om mina ögon vill håna mig, spela mig hemska spratt och plötsligt ser jag mönster och färger fara förbi, helt utan rim och reson. Nyss var det bokstäver på en datorskärm. Men så fort jag försöker fånga dem, se vad de föreställer eller var de finns så försvinner de in i ett mörker som är helt ogenomträngligt. Förra gången var det inte riktigt så… och just därför har jag än mindre hopp nu än då. Även om jag ärligt ska erkänna att vi egentligen inte vet något. Inte förrän efter nästa operation som blir i mitten av januari.

En annan sak som är annorlunda den här gången är att doktorn inte alls låter speciellt optimistisk som jag ändå tyckte att hon den där gången. Nu vill hon inte ens uttala sig om chanserna… Det jag däremot vet är att detta har inte att göra med min ”vanliga” sjukdom.


Jag försöker greppa verkligheten men jag vet inte ens var jag ska börja. Det är ju inte så att jag glömt bort eller ens lyckats förtränga att detta som hänt nu är oundvikligt. Däremot hade jag på något sätt tagit för givet att det liksom skulle vara som att sakta vrida ner en dimmer, inte allt på en gång. Aldrig hade jag anat att det skulle liksom hända från ena dagen till den andra. Jag var helt oförberedd.

Fast jag vet inte… om jag egentligen hade kunnat förbereda mig. Kanske åtminstone rent praktiskt. Övat. Lärt mig att hitta, sorterat upp saker och ting på ett logiskt sätt… Lärt mig punktskrift bättre. Nog för att jag hade problem även innan men jag gick aldrig helt vilse i mitt eget hem. Varje gång jag ska någonstans så är det som att ge sig ut i det okända. Har jag sedan inga möbler eller väggar att följa, som när jag ska gå från soffan i vardagsrummet… så är det som att befinna sig mitt i en ocean utan kompass. Jag försöker att inte gripas av panik och ropa på C. Jag kommer inte ihåg att det var såhär sist…

Jag kan inte minnas att jag var så rädd… att mörkret var så skrämmande, så… ensamt. Att det gjorde mig fullt så handikappad. Även om jag då inte ens kunde hantera datorn själv… vilket jag kan nu… men jag stöter ju på problem hela tiden och jag inser att inte ens här, i min trygga cybervärld kommer livet att fungera smärtfritt.

Jag kommer ideligen på mig själv med att försöka fästa blicken på saker jag vet ska finnas i min närhet. Blomkrukorna i fönstret, vasen bredvid, mattan på golvet, bordet, tavlorna… varje gång vet jag mentalt vad jag borde se och varje gång… inser jag att allt är borta. Jag vet inte hur många gånger jag tittat mot fönstret och sedan blundat hårt för att än en gång förvissa mig om att jag fortfarande inte ser någon skillnad. Det är som om min hjärna helt enkelt inte vill begripa. Som om verkligheten helt enkelt inte stämmer med den mentala bilden och avvikelsen är så stor att hela systemet kraschar. Det här med att inte se skillnad på ljus och mörker är något som… gör mig mer ensam, mer… vilsen, det gör att jag känner mig helt utestängd från verkligheten…

Det enda som är verkligt just nu är C. Mitt i denna Kafkamardröm finns han där, som det enda normala. Så länge han håller om mig så finns det en värld utanför detta förbannade mörker. Och ändå… jag vet inte hur många gånger jag undrat idag varför han är här, varför han inte tar den enkla vägen, han kan ju trots allt välja. Han måste inte följa mig på den här vägen… jag däremot… har inget val…

Och sedan, samtidigt så tänker jag på hur jag skulle känna om situationen vore den omvända och jag inser att… Jag är glad att den inte är det. För… för mig skulle det vara värre att stå bredvid och inte kunna göra något mer än bara finnas än att faktiskt gå igenom detta.

Tack

Tack snälla för alla vackra ord. Precis som En liten tant skriver så är er närvaro en tröst och jag känner all värme ni försöker förmedla. För varje kommentar har jag fällt en tår. Både för kommentarer från nya och gamla vänner.

Tack. Tusen tackför alla ord och tankar.

En lång natt

I natt somnade C i fåtöljen bredvid mig. Hans dagar har inte varit lätta den här veckan, försöka sköta jobbet och samtidigt se till att hans fru inte får nervsammanbrott. Ett evigt farande har det varit mellan Byhålan och storstan. Stackarn, jag förstår inte att han orkar. Han borde inte behöva… det här var inte det han så att säga köpte.

Jag gör det hela inte lättare heller. Jag borde ha sett till att han kom iväg till hotellet så att han åtminstone fick sova bekvämt i natt. Istället satt jag här och lät honom snarka i fåtöljen för att hans andetag får mig att känna mig en liten, liten aning mindre ensam i mörkret, mindre panikslagen och mindre förtvivlad. Nu har han åkt iväg för att duscha och byta om. Och checka ut, för vi hoppas att jag får åka hem idag, i eftermiddag när de tar bort bandaget. Fast vi vet ju att det inte är helt säkert… det kan bli som förra gången. Den där hemska gången.

Just nu är jag… ganska... tom på känslor skulle man kunna säga. Limbo. Jag vågar inte känna efter, försöker bara undvika att ens tänka. Jag fick lugnade i natt att sova på och effekten sitter i fortfarande och gör mig liksom lite… avtrubbad. Jag kan motstå impulsen att skrika och gråta och den där klumpen av förlamande iskyla i magen gör inte fullt så ont. Det är nästan som att befinna sig i ett gränsland.

Trots sömntabletterna sov jag inte många timmar i natt, istället lyssnade jag på C som sagt. Funderade. Försökte tänka på framtiden utan att gripas av panik. Någon gång mitt i natten, när mina tankar var som mest vilsna bestämde jag mig. Å ena sidan ger ovissheten en möjlighet att hoppas. Å andra sidan så är ovissheten bedräglig för jag hade ju egentligen redan gissat. Varje sekund av falskt hopp gör bara sanningen så mycket hemskare att bli ställd inför. Eller… jag vet inte varför jag gjorde det. Kanske trodde jag att jag på så vis skulle kunna förbereda mig för eftermiddagen så att eftermiddagens besked inte skulle komma som ett slag från ovan. Kanske trodde jag att det inte skulle kännas alls… där inne på toaletten. Att det skulle vara som en av mina mardrömmar. Och på sätt och vis hade jag rätt. För sömtabletterna i kombinationen med nattens ensamhet och de föregående tankarna gjorde att allt kändes lite overkligt. Som om jag inte alls var där utan betraktade mig själv utifrån, som när man ser på film. Jag såg mig själv stå där, med halvöppna ögon. Tända och släcka ljuset så många gånger att jag till slut inte visste vad som var vilket….

Kanske hade det varit bättre med ovisshet, för nu... nu är det definitivt. Och det är bara jag som vet. Och jag försöker med all min kraft att inte veta. Att låtsas som nattens toalettbesök verkligen bara var en dröm. Låtsas att det finns hopp…

Jag lyssnar...

...på era kommentarer och blir så rörd... och tacksam för att ni finns.

Hjälp, jag är inte redo

Doktorn har varit här. Jag vet inte vad hon sa. Hon pratade och förklarade länge och väl… och jag vet att hon sa något viktig men allt jag hörde var att… imorgon ska bandaget tas bort. Då får jag veta hur det gått… eller får jag? Jag borde lyssnat. Sa hon att det kan ta ett tag innan resultatet syns? Som förra gången?

Åååå älskade C, du får inte lämna mig ensam så här, inte nu när min hjärna är fylld av panik som lagt sig som en gröt runt varje förnuftig tanke.

Jag är inte redo. Jag är inte beredd. Att inte veta inger ju ändå lite hopp… att veta… är värre.

Sist… när jag öppnade ögonen och inte såg något. Jag kommer aldrig glömma den känslan. Jag kan inte ens beskriva den. Varken paniken eller den rent fysiska känslan. När man vet så säkert att något borde vara på ett visst sätt och gång efter gång slås av att det inte är så. När man anstränger sig tills det gör ont. Eller ständigt måste tänka efter… känna efter… öppna ögon som redan är öppna. Detta ständiga sökande efter hålet som ska släppa fram ljuset. Att ständigt, om och om igen, påminna sig själv om att det inte finns något hål…

Jag klarar inte av att gå igenom det igen…
Kanske dag efter dag, resten av mitt liv…

Mörker

En av personalen var här nyss och sa godmorgon. Själv har jag knappt någon aning om det är natt eller dag. Tiden har stannat i limbo. Slutat att räknas. Timmarna har flutit ihop och ibland blir efter före och före efter. Jag hänger upp den sköra verkligheten på händelser. Först var det antal ögondroppar, sedan operation, därefter smärtan och smärtstillande och antal dropp, antal sprutor. Personalen som kommer och går. C som är här och så när han inte är här. Inget känns riktigt verkligt. Mina tankar är inte verkliga men drömmarna känns som allt annat än dröm.

Mörkret som omger mig är lika svart, dag som natt. Rädslan släpper aldrig taget om mig.

Oron och ovissheten gör mina tankar osammanhängande. De förirrar sig bort ibland. Långt bort. Till ett helt annat liv. Där det inte gör ont.

Och sedan kommer verkligheten, överfaller mig när jag är som minst förberedd. Slår mig hårt till marken.

Jag befinner mig ständigt mellan slummer och vakenhet. Jag drömmer verkliga drömmar och verkligheten är en mardröm. I drömmarna ser jag ljuset, färgerna och de utsuddade detaljerna som jag slutade se för länge sedan. Jag vaknar, fortfarande i drömmens värld och försöker.
Än en gång.
Att SE.
Men jag kan inte ens öppna ögonen.
Mörkret ligger lika tätt som förut.

Min klaraste, logiska tanke är att jag måste stålsätta mig. Jag måste förbereda mig på besvikelse. Om jag gör det nu så kanske det inte kommer att göra så förlamande ont som det gjorde sist. För det är exakt där jag befinner mig nu, där jag befann mig i vintras, för snart ett år sedan.

Samma ovisshet.
Samma skräck.

Skillnaden är att den här gången…

Finns det inte lika mycket hopp. Inte hos mig, inte hos doktorn. Inte ens hos C.

Att skilja dag från natt kommer att vara en gåva. Något mer är ett mirakel.

Chris skriver

Ella har inte bett mig att skriva den här gången men jag tar mig friheten att göra det ändå, helt kort. Vi åkte in akut till sjukhuset i söndags. Igår eftermiddag beslutade hennes läkare att det var nödvändigt med en ny operation som också genomfördes. Nu väntar vi återigen på resultatet.

Tjejsnack

Veckans tjejsnack handlar om jämlikhet. Jag är normalt inte speciellt intresserad av jämlikhet men på sista tiden har jag av någon anledning haft lite funderingar.

Vad är jämlikhet för dig?
För mig är jämlikhet i grund och botten att alla människor, oavsett kön, ålder, hudfärg och handikapp, har lika stort värde. Om man har den inställningen i samhället så innebär det också att alla får samma lön för lika arbete, alla har samma möjligheter att få ett arbete, en utbildning, en bostad och så vidare.

Kallar du dig för feminist? Motivera gärna!
Jämlikhet handlar inte om feminism. Jag är inte feminist men jag är för jämlikhet.

Är det viktigt att det är 50/50 manliga och kvinnliga chefer?
Nej, det viktiga är att rätt person är på rätt plats. Däremot är det viktigt att kvinnor har lika goda möjligheter att skaffa sig arbetslivserfarenhet och utbildning som män. Så är inte fallet idag då kvinnor fortfarande i högre utsträckning än män stannar hemma när barnen är sjuka, när barnen är nyfödda mm. Detta bottnar naturligtvis i många fall i den lönemässiga ojämlikhet som existerar och som gör det omöjligt för många att dela lika på barnens uppfostran. Med andra ord har vårt samhälle försatt människor i ett slags moment 22 där man är ganska maktlös som individ.

Har du någon gång blivit diskriminerad på grund av att du är tjej?
Kvinnor diskrimineras rutinmässigt av försäkringsbolag. Kvinnor får lägre pension då de har lägre inkomster och kortare yrkesverksam tid till exempel så ja, alla kvinnor har nog blivit diskriminerade.


Är det viktigt att föräldrarna delar 50/50 på föräldraledigheten?
Jag vet inte…
I ett optimalt samhälle skulle det inte spela någon roll och man skulle kunna välja själv utifrån familjens önskningar och behov. Som det är nu styrs valet, vad jag förstår, många gånger av ekonomiska förutsättningar och det anser jag är fel. Skulle föräldraledighet värderas på samma vis som förvärvsarbete, både när det gäller lön och merit, så skulle man effektivt komma ifrån ojämnlikheten och det skulle också bli ett viktigt steg för att skapa jämlikhet även på andra punkter i samhället.
Jag tror samtidigt att det finns tillfällen då det faktiskt är bättre att mamman är hemma med barnet än pappan. Men vad vet jag?


Tillägg:
Jag måste bara återigen säga att ägarna av Bloggagratis.se, Blogg.se samt Aftonbladets bloggverktyg inte har den blekaste aning om vad jämnlikhet är. De diskriminerar systematiskt alla synskadade och andra funktionshindrade som inte kan läsa på vanligt sätt! Vi i Sverige som påstår oss vara ett föregångsland när det gäller både handikappanpassning och jämnlikhet är sämre än de flesta andra länder!

Längtar

Jag längtar ihjäl mig efter min man. Jag saknar honom. Har det undgått någon?
Men nu känns det bra.
Han är på väg hem.
Till mig...

Kan du fatta? Till mig... av alla.

Galen

När man är sådär halvt galen, eller… om sanningen ska fram nästan så galen att det är läge för en tröja med mycket långa ärmar så… har man en tendens att låta fantasierna flöda fritt och jag lovar. Fantasierna är inte alls trevliga.

Svartsjuka kallas det visst…

Fast ingen normal sund svartsjuka utan den där typen där alla känslor liksom riktas mot mig själv och min egen… otillräcklighet. Mina brister. Allt jag inte längre är. Allt som alla andra är… så mycket bättre än jag själv. Så mycket mer värda. Alla andra som… har rätt till saker jag själv inte borde ha, inte förtjänar och som jag bara har för att det är så synd om mig.

Ganska patetiskt. Jag vet.

Men känslan finns där. Betydligt starkare och tydligare än någonsin.

För vad spelar det för roll vad jag känner, hur mycket jag älskar när… när det finns andra som… som är så mycket bättre än jag. Jag menar… det är en sak att inte ha alternativ men… när man ser alternativen så inser man också vad man har… och jämför… och vid en jämförelse…


Men just när jag ska göra jämförelsen igen, för hundratrettonde gången och alla spöken och demoner hotar med att slita mig i tu helt så ringer det på dörren. Utanför i mörkret står blomsterbudet. Med de längsta och rödaste rosor jag någonsin sett. Och jag står och rodnar. Och känner mig ganska fånig, precis så fånig som man bör känna sig när man tvivlar på det bästa jag har i livet.


” Det finns ingen som lockat
mitt hjärta så underbart
Med all din ömhet får du sorg och smärta
att sakta försvinna
Alla skuggor,
allt mörker som förr var så uppenbart
Det skingras, och tillsammans ser vi ljuset,
som stiger med solens fart

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Och alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött”

Mörker

Överallt.
Inne, ute...
Vart jag än ser är det svart.
Tunga mörka moln har skymt solen hela dagen.
Skuggorna är svarta och ogenomträngliga.
Humöret åkte ner i skosulan... eller än längre ner.

Jag ska köpa lycka

Nu har ännu en studie bekräftat vad jag redan visste. Choklad är bra för hälsan. Ingen större nyhet. Eller snarare ingen nyhet vi inte redan läst. Ett antal gånger. Men så är det Aftonbladet som skriver.

Bäst jag tar vägen om affären och köper ett par kilo så kanske jag blir lycklig…

Ugah… vilken natt!

Undrar om jag sovit alls? Eller om jag bara snurrat runt som en takfläkt i mörkret? Du anar inte hur många konstiga och skrämmande ljud det bor i ett ensamt hus.

Till slut tände jag överallt och satte mig för att skriva. Jag skrev och skrev… och raderade. För ingen av oss är betjänt av att jag återigen beskriver spöken som bor i garderoben och vars existens vi båda är allt för medvetna om. Det kändes bra att skriva. Orden bara ramlade ur mig och efteråt somnade jag med ljusen tända.

Häromdagen hamnade jag i en nystartad ”hemlig dagbok”-blogg. Författaren skrev fritt ur hjärtat fast anonymt. Ungefär som jag gjorde innan C hittade hit. Ibland undrar jag om det inte är en sådan blogg jag borde ha igen. För även om det tjänar ett syfte att skriva och radera så… inbillar jag mig att det är tusen gånger bättre att spara det jag skrivit och låta andra läsa. Jag inbillar mig att vissa av mina tokiga tankar ändå delas av andra och ibland är det skönt med igenkännande… att bli igenkänd…

Nu menar jag inte att inte C ska få läsa, för det tjänar ju också ett syfte och det har ju funnits tillfällen då… bloggen varit till hjälp. Men samtidigt så finns det ju vissa saker som han inte behöver läsa om och om igen.

Annars kan jag ju återigen konstatera att det är ganska så praktiskt att ha C att ropa på när saker och ting försvinner. Som i morse när hårspännet ramlade ner på mattan som har nästan samma färg. Hårspännen som ramlar på mattor låter inte men de rullar ganska långt kan jag meddela. Efter tio minuters letande tappade jag tålamodet (som jag alltid gör). Nu är det bara en tidsfråga innan jag hittar det med en helt annan del av min kropp… och då kommer det att göra ont, för att inte tala om att hårspännet inte kommer att överleva.

Ibland… nej, ganska ofta… undrar jag hur andra gör? Jag menar, det finns ju många som ser än mindre än jag och jag misstänker att inte alla har en C att ropa på.
”Älskling, ser du mitt hårspänne?” eller ”Kan du vara snäll och tala om vad det står i det j*la spamfiltret?”

Jag antar att de kanske har större tålamod än jag? För uppriktigt sagt så kan jag bli riktigt riktigt ologiskt förbannad när sådant här händer…

Ibland… nej, varje dag, undrar jag också vad jag skulle ta mig till om jag inte hade C… eller snarare… den dagen när han inser att han kan få ett bättre liv med någon annan… Fast det är klart. I det läget skiter jag nog i hårspännet och allt annat praktiskt för det är ju ändå inte anledningen till att jag är så rädd för att förlora honom.

Ikväll är jag ensam

Ikväll är jag ensam. C har åkt på konferens och han kommer inte hem förrän på onsdag kväll.

Tre dagar utan honom, för även om han var på jobbet och sedan en sväng här hemma innan han åkte så känns det som tre dagar. Jag kan inte komma ihåg att vi någonsin varit borta från varandra så länge, såvida jag inte legat på sjukhus förstås. Men kanske inte ens då.

Det känns konstigt. Ensamt. Mörkt. Tyst.

Jag känner mig deppig och nere. Som om jag blivit övergiven på riktigt. För gott. Tusen tankar snurrar i huvudet och ingen är direkt trevlig. Alla mina normala tvivel som ständigt finns där och som jag alltid måste anstränga mig för att tränga bort och inte ge utlopp för känns liksom… större… verkligare. Mer realistiska.

Snart kommer en av mina väninnor, vi ska prata en massa strunt och äta gott, vi har beställt mat från Stadshotellet. Det är tur att hon kommer, annars skulle nog den här kvällen kännas allt annat än uppmuntrande.

En vanlig dag

Det blev en ganska lugn dag igår. Vi lagade inte ens mat utan beställde hem pizza. Jag som inte ens gillar pizza… men på något sätt smakar det alltid bättre dagen efter.

Idag vaknade jag med en molande huvudvärk som sitter i än. Jag känner mig liksom dimmig i huvudet och lite okoncentrerad. En ursäkt som dög så gott som någon för att åka med C till jobbet istället för att ta morgonpromenaden. Jag jobbar inte min vanliga deltid nu, det orkar jag inte men jag går dit varje dag och går hem (utom när jag är lat). Jag försöker vara där vid fikat så att jag får höra vad som är på g, sedan har jag oftast en träff med min assistent och därefter går jag hem… om jag inte är lat som idag och tar taxi.

På eftermiddagarna jobbar jag hemma och får faktiskt förvånansvärt mycket gjort, nästan lika mycket som jag fick på jobbet den sista tiden. Den största skillnaden är väl kanske att jag försöker att undvika alla möten i möjligaste mån. Jag har konstaterat att det är dem jag har störst problem med så istället för att vara tillgänglig och finnas med överallt så sker mycket av kommunikationen via telefon och mail.

Ibland känner jag mig nästan som en eremit och jag är lite rädd för att folk ska tro att jag har någon slags social fobi. Eller att jag ska utveckla en sådan. Men, än så länge är jag helt normal, jag VILL gå på mina möten och träffa människor. Jag mår bara inte bra av det efteråt och… jag har kanske kommit till en punkt då jag inte längre anser att det är värt priset.

Jag hoppas att det snart ska bli bättre, att jag inte ska behöva känna mig som ett tomt badkar så snart jag gör något vettigt, jag vill återgå till mitt normala liv för det här… det är inte så kul direkt. Men jag antar att jag kanske ska ta det lite lugnt…. ett tag i alla fall.

Party

Igår kväll var vi bjudna på Halloweenfest. Jag är ofta fortfarande bjuden på fester men det är en evighet sedan jag faktiskt var på en. Sist tror jag var på min möhippa.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid detta mörker som på något sätt alltid känns så mycket mer begränsande på fester när många är samlade, alla är glada och de flesta lite överförfriskade. Då blir det liksom så mycket svårare att hänga med i samtalen för det verkar som så mycket mer av kommunikationen bygger på miner och gester... eller så är det bara helt enkelt stimmet som gör att det blir svårare.

Igår hade jag förberett mig, vilat och tagit det lugnt hela dagen för att jag skulle orka…. Fast jag vet att vila i förväg aldrig egentligen hjälper av någon märklig anledning.

Vi kom i alla fall iväg, jag var utklädd till djävulen själv i sexig röd blåsa, cape, horn och treudd. C var min stiliga lieman. Mycket snygg. Hur de andra såg ut vet jag inte men vi vann förstapriset för bästa kostym så de kan ju inte gjort sig så stort besvär. Det var ju inget stort pris men det var ganska kul ändå.

Det är märkligt… eller så är det egentligen inte men… igår insåg jag igen att det som inte syns inte finns. Jag hade ingen käpp med (tanken på en blind djävul kändes ganska… patetisk). På något sätt verkade det som en del av mina vänner med ens glömde bort att jag inte ser så bra och ständigt fick påminna sig själva... om de ens kom på det.

På sätt och vis var det en ganska skön känsla att få vara som alla andra. Smälta in liksom. Nu menar jag inte att jag känner mig utanför eller inte som alla andra men det finns ju ändå alltid där, något som gör att jag inte helt är som andra och som på något märkligt sätt smittar av sig på samtalet… förmodligen ligger allt i min inbillning men ändå… På något sätt var det annorlunda igår. Och det kändes både bra och ledsamt.

Jag menar nu naturligtvis inte att folk ständigt behandlar mig annorlunda eller något men däremot så är det ändå min synskada de märker först och alla har någon typ av reaktion även om de gör sitt bästa för att låtsas som om det inte är något som påverkar dem. När de inte påminns om min syn så… försvinner de där… hm… hämningarna? Hänsynen? Jag vet inte exakt vad det är , men igår försvann mycket av det.

Hur som helst så kvittar det egentligen för 99% av det hela finns bara i mitt huvud tror jag. Fast där är det å andra sidan väldigt verkligt.

Vi hade i alla fall en trevlig men ganska kort kväll. Vi hann dansa några danser innan jag kände att nu går det inte mer, men fram till dess var det trevligt. Jag hade inga förväntningar alls innan, tvärt om så var det som alltid, jag kände inte alls för att åka men väl där så var det kul. Även om det var kul på ett lite avslaget sätt… som om jag inte riktigt hörde hemma där, bland alla glada och skrattande vänner som fortfarande föredrar en förfest och dans på diskot före en fest som är helt privat som gårdagens, för på diskot eller pubben har de chans att flirta och ragga på andra än dem de redan ratat.

Helt ärligt var jag lite orolig för att C skulle tycka att det var fruktansvärt tråkigt och kanske känna sig utanför men han hade nog roligare än jag till och med. Han var uppe och dansade utan mig!!! Är inte det lite otrevligt? Bara lämna sin fru helt ensam och roa sig själv? Med andra kvinnor? Hrm…

Fast jag ska inte klaga, jag var inte själv, och jag kan förstå att han tröttnade på allt tjejsnack varvat med nostalgi.

En sak som däremot är ganska bra med att behöva sina sinnen klara och opåverkade är att man inte är bakfull dagen efter… som vissa andra i den här familjen är.

Rösta på mig

Betraktelser från en lövhög

Varm och soligt är det hos oss idag. Nästan lite vår över det hela. Jag njöt riktigt länge av min promenad till jobbet idag.

Ända tills det var något som började störa tystnaden, ett ilsket ljud som jag först inte kunde placera och som liksom tycktes komma från flera ställen. Väldigt irriterande. Och distraherande. Så distraherande att jag lyckades göra en bilist fly förbannad och själv hamna i en lövhög eller något annat slemmigt och fuktigt.... vilket förmodligen ändå var att föredra framför alternativet...

Det var ungefär där jag insåg var ljudet kom ifrån och det var då jag lyckades reta upp mig riktigt ordentligt! Förr i världen var lövkrattande en tyst och fridfull sysselsättning men nu när vi är så väldigt moderna så ska man inte kratta eller sopa löv utan BLÅSA bort dem! Blåsa med en maskin som för lika mycket väsen som ett mindre jetplan och som säkerligen dessutom förorenar vår luft ungefär lika mycket!

Snacka om att göra ett helt fridfullt naturarbete till jordens miljöbov!

Dessutom måste jag vara särdeles enfaldig men jag kan inte riktigt förstå vitsen med att BLÅSA bort löven när de ändå själva blåser vart de vill.

Rösta på mig