tisdag, oktober 16

Skrynkligt och jobbigt

Jag hade tid hos shrinken redan kl 9. Efter det kom jag hem och lade mig under täcket, drog det över huvudet och tänkte att jag aldrig vill komma ut. Det blev jag förstås tvungen till när näsdukarna tog slut.

Ska det kännas så här? Nog för att jag hört att ont ska med ont fördrivas men… jag vet inte. Ska det vara så här så är jag inte säker på att jag tror på det.

Imorgon har jag lovat att börja jobba. I förmiddags ringde kvinnan som ska bli min ”assistent” och lämnade ett väldigt gulligt meddelande på min telefonsvarare. Det lät som om hon verkligen ser fram emot att få börja ta tag i saker och vill ha arbetsuppgifter och jag kan faktiskt tänka mig ett antal genast som hon skulle kunna ta tag i. Det känns bra åtminstone.

Kruxet är så klart att jag behöver ta mig till jobbet och prata med henne, visa henne och se till att hon vet vad hon ska göra. Normalt sett skulle det inte vara något att tjafsa om, en promenad till jobbet, en massa skitsnack med arbetskamraterna, lite fika och så lite jobb och sedan har en hel förmiddag passerat utan att ens märkas… Kruxet är bara att jag inte känner mig normal. Jag är rädd för att min kropp ska reagera precis som den gjort de senaste veckorna vid minsta lilla förändring i det invanda och det har jag alls inte lust med. Även om jag lägger mig och vilar efteråt så tar det sådan tid innan jag blir… någotsånär normal igen… Jag hatar att känna mig som jag gör…Skröpplig. Gammal. Färdig att kasseras och slängas på tippen…

Å andra sidan, om jag inte går till jobbet så lär jag inte heller få veta… om jag orkar alltså… Dessutom vill jag jobba, vill träffa kollegerna och vill fika!

Nå ja, det löser sig. Idag ska jag i alla fall börja med att sortera upp saker och skriva en liten lista på vad jag ska gå igenom med henne. I värsta fall ber jag henne komma hit och gå igenom allt. Lite fräckt, jag vet men kanske bättre än alternativen.

Nu ska jag lägga mig på soffan, sätta på TV:n och zappa… det är lagom aktivitet för min nyskrynklade hjärna.

BloggRegistret.se

5 kommentarer:

Anne-Maj sa...

Ta lite choklad....Försök tugga och smaka den långsamt att börja med. tän kingenting än stunden just nu. skickar med kramar.

En som ska in i tvättstugan.

Dubbelörnen sa...

Det är precis så det är efter den där shrinken... Det blir mycket känslor, många tankar, oväntade saker o sedan mängder med tårar... Men man kommer ur det med en helt annan bild av sig själv o en helt anna förståelse för sina o andras reaktioner o tankar...

Tycker det är en bra idé att be tjejn komma hem. Så gjorde även jag vid ett tillfälle då jag skulle lämna över arbete... Kändes tryggare i min hemmiljö..

Kramar

Ayla sa...

Håller med dubbelörnen :) tänk på dig i detta läget! bjud hem henne till din trygga värld, förklara läget och gå igenom det ni ska...kanske det då blir enklare nästa gång du måste in till kontoret!
själv har jag valt att helt jobba hemifrån när jag mått som sämst sen jag blev sjuk...

maria sa...

Tycker jag att det låter som en alldeles ypperlig ide att be henne komma till dig... inget konstigt alls faktiskt.

Gör så du!!!

Kramar

Annika sa...

Å glöm inte att be henne köpa med sig av din favoritchoklad!
Å eftersom livet inte är lätt är det inte heller lätt att rota runt i skrynklorna hos skrynkologen, men håll ut - det är värt det!
Å f ö så får du en liten kvällskram från mig - du kan be C leverera den så får ni kramas lite extra!