Ljusa nätter, nattsvarta dagar

SVD:s insidan startar en ny serie idag om mörkrets goda sidor.

Tom Callen tycker att "vi ska bejaka mörkret och sluta förorena natten med mängder av konstgjort ljus". Han är välkommen att byta plats med mig ett tag. Vilken dag som helst, så får vi se om han har lust att bejaka mörkret sedan.

För övrigt håller jag med honom:
"Frånvaron av en ren och klar stjärnhimmel har också betydelse för människors själsliv, hävdar han.
– Folk som bor i städer med ett ständigt töcken som döljer stjärnorna går miste om en viktig inspirationskälla. Se bara på litteraturen och annan konst där det finns gott om referenser till stjärnhimlen."

Nu när jag tänker efter så kommer jag inte ens ihåg när jag såg stjärnhimmelen sist. Numera blir det… mest ett töcken som allt annat.

Däremot kommer jag ihåg hur många nätter jag stannat bilen på vägen hem efter jag varit ute och festat. Oftast var festerna i samma lite större byhåla som mina föräldrar bor i och mellan min och deras håla är det bara skog och odlad mark. Där kan man se alla himlabilder, vintergatan och har man tur, ett och annat stjärnfall. Märkligt nog blev jag nästan alltid lite nostalgisk, eller drömsk, eller fylld av längtan eller kanske bara romantisk efter utekvällarna. Det kändes så rätt att stanna upp en stund och begrunda livet. Livet begrundas bäst mitt i natten, när man är lite lagom besviken och trött...

Då begrundade jag bara den smärtsamma ensamheten i mitt liv och frånvaron av kärleken med stort K och mannen med stort M. Det var allt jag längtade efter. Om jag bara hade det så skulle mitt liv vara fulländat. Perfekt. Underbart. Bekymmersfritt.

Men bekymren verkar ha en tendens att liksom… vara jämt fördelade över livet. Som lasterna. Summan är alltid lika så att säga... Är det inte det ena man saknar så är det det andra… Det kanske helt enkelt är en fråga om inställning, så som jag skrev i det förra inlägget.

Hur det än är så är jag djupt och innerligt tacksam över att jag åtminstone slipper känslan av ensamhet mitt i allt detta… och om jag skulle behöva göra ett val - att atingen gå tillbaka till de ensamma nätterna med vintergatan som sällskap eller stanna här där de nattsvarta nätterna snart kommer att sträcka sig över alla dygnets timmar så skulle jag ändå välja de sistnämnda, för jag behöver inte vintergatan som sällskap, men C kan jag inte leva utan.