onsdag, oktober 31

Jag står här med ett tomt badkar

Idag har solen skinit men det har varit kallt! Jättekallt. Jag vet för jag tog en promenad till jobbet och tillbaka. Jag fikade med arbetskamraterna, pratade en del med min nya assistent och tog med mig lite jobb hem. När jag kom innanför dörren hemma så hände det där som tycks hända så ofta… nej, nästan alltid numera. Plötsligt så är det som om… som när man drar ur proppen ur ett fullt badkar. Vattnet bara forsar ut, fast i det här fallet var det mest min energi som försvann spårlöst.

Jag börjar förstå mer och mer nu. Jag blir inte förvånad längre. Det enda som gör mig förvånad är tiden det tar för mig att känna mig normal… are… igen. Jag börjar liksom acceptera att jag inte mår bra… psykiskt .

Även om det bär mig emot.

Någonstans vet jag också logiskt varför.

Jag tror att det har att göra med mig själv som person. Jag har alltid, så länge jag kan minnas, velat bli bättre, vara bäst, göra mer, göra bättre än andra. Vid varje problem jag ställts inför har jag hittat en väg runt, eller över, eller under. Jag har aldrig erkänt nederlag och aldrig heller behövt göra det… Inte förrän nu. Nu plötsligt har jag hittat ett problem som inte går att gå runt, jag måste helt enkelt lära mig att leva med det. Anpassa mig till det för det går inte att lösa, det går bara att lära sig att leva med… Och det går inte så fort som jag trodde, som jag hoppats på. Kanske inte för att jag inte vill utan för att min kropp helt enkelt inte hänger med. Varken mentalt eller rent fysiskt.

Det är bara det att jag vägrat att ta hänsyn till ”problemet” och istället för att fokusera på att lära mig att leva med det har jag ägnat all min energi åt att låtsas som det inte existerar och förväntat mig att jag kan fortsätta i exakt samma takt och med exakt samma resultat som förut. Innan ”problemet” fanns.

Visst låter jag klok och insiktsfull???

Det är jag. I ungefär så lång tid som det tar att skriva detta och sedan försvinner logiken och jag är tillbaka i samma spår…

Men jag försöker… för varje gång jag kommer innanför dörren och vattnet försvinner ner i avloppet så inser jag att alla andra kanske ändå har rätt. Sedan är det en helt annan sak att jag dagen därpå tänker att ”NU! – nu har jag väl ändå blivit lite bättre, vant mig lite till, lärt mig och kommit en bit på vägen. Vilat ut.” Så jag försöker igen att gå till jobbet eller vad det är, och… sedan är jag tillbaka där jag startade. Med ett tomt badkar.

Jag ser inga framsteg än… Eller så är framsteget just att inse att det finns ett problem som inte går att strunta i…

15 kommentarer:

P I F F L A N sa...

fick tips om detta:
3 dagars Workshop för sorgearbete
http://www.sorg.se/egen_sorg/workshop/default.asp

man behöver ju inte förlora en människa för att det ska vara en förlust, det kan vara andra förluster också. Tror att du borde få ut all din sorg....så att du kunde fylla ditt inre med annat sen.

Kanske?
Kram!

Monas Universum sa...

Eller så är framsteget just att inse att det finns ett problem som inte går att strunta i…

Du satte nog huvudet på spiken just där!

Ella sa...

Pifflan
Tack vännen, du har säkert rätt.


Mona
Ja jag kände mig riktigt smart när jag skrev det där *L*

Dubbelörnen sa...

Ja du Ella, dina rader kunde ha varit mina rader men då om utbrändhet!! Precis detsamma...

Kramar

Ella sa...

Dubbelörnen
Vilka hemska ord du kan!

Kram

Isabelle sa...

Jamen du ÄR ju klok och insiktsfull!

Jag känner igen mig väldigt mycket i detta med att vara bäst. Så har det varit för mig också. Tills proppen både drogs ur och försvann och det tog evigheters evighet till påfyllning. Undrar hur det kommer sig att vi är så väldigt många, främst kvinnor, som lider av detta duktighetssyndrom?

Jag håller med Mona i att du fångade det på pricken i sista meningen.

Önskar dig en fin torsdag. Kram.

Gnällspikar och livsflanörer sa...

Insiktsfullheten gör inte att du efter detta skrivande går tillbaka i samma spår, det kanske känns så, vännen men det är inte så... En insikt är inget som bara försvinner men det är inte heller som en uppenbarelse och sen flyter allt på enligt uppenbarelsen... En insikt är ett steg vidare...

Jag är oxå en person som inte ger mig, som du vet, men jag nyttjar den kraften att alltid ta mig över, genom och runt hinder till att göra det trots situationen som råder nu... Förstår du hur jag menar, du har alla de nödvändiga redskapen för att greja detta men som du skriver... Inte acceptansen inför dig själv, den saknar du, detta med nödvändigheten att lära sig att leva med sig själv som det ser ut idag... Det tar tid att komma dit, kanske det gått lite fortare för mig för att jag har en stor familj som på många sätt beror på mig, kanske är jag mer akutfokuserad... Men det tar tid, jag jobbar nog på det ständigt...

Det du skriver visar på att du trampar dig framåt ytterligare och det är ju jättebra!!!

Hoppas att din dag blir bra!

Kram

Elisabeth sa...

För mig har du en annan plats.. här inom mig! Om du ligger sjua eller etta, eller om du ligger på fyrahundratjugofemte plats på någon blogglista någonstans... det spelar ingen roll för mig! För här.. inom mig, så har du en delad plats i mitt hjärta! Du delar den med annat som står mitt hjärta nära...!

För den du är, för de tankar du förmedlar.. får mig att känna att jag är inte ensam i det nya livet efter...
Det tar jag som en gåva från dig.. att du med dina ord hjälper någon annan!
Bara en med ett vackert och varmt hjärta kan ge en sådan gåva..

Så därför har du en speciell plats hos mig..!

Varm kram..

Ella sa...

Isabelle
Jag vet inte varför det är så typiskt kvinligt. Å andra sidan, om man betänker hur kvinnor behandlats genom tiderna så kanske det är ganska naturligt.

Hoppas din torsdag också är fin!



Maria
Ja du är fantastisk på att gå vidare Maria. Det är beundransvärt!

Jag hoppas att jag gör det, trampar framåt, fast det är några steg framåt och nästan lika många bakåt.



Elisabeth
Dina ord har en helt fantastisk förmåga att röra mig till tårar.
Tack är det enda jag kan säga.

bollebygdsbo sa...

Det var en bra liknelse tycker jag.
Så känner jag mig nästan varje dag när jag kommer hem från jobbet.
Då har jag oftast bara jobbat 5 timmar och är ändå slut när jag kommer hem.

Hoppas att du snart hittar din energi igen.

Ella sa...

Bollebygdsbo
Jag är nog inte ensam. Men visst är det tråkigt???

Emma sa...

Tror att du är något på spåret :-) Huvudsaken är väl att du tänkt tanken. Även om den smiter iväg sedan. Jag tycker du är stark som ser och reflekterar kring dig själv som du gör.

bollebygdsbo sa...

Verkligen tråkigt och även sorgligt.
Man saknar ju den man en gång var.

Ella sa...

Emma
Tja... ibland är det nästan så att jag tänker klart och i nästa stund... Livet är som en jojjo.



Bollebygdsbo
Ja, sorgligt är det. Det är en enorm förlust.

Caroline sa...

Smma känner jag ibland när det gäller hörselskadan, vissa dagar tycker jag att jag hör bättre med mitt CI, men nästa dag är det sämre igen, det är en berg-och-dalbana...

Kram Caroline