torsdag, oktober 11

Pannkaka

Det är vad det blev av dagen. Både bildlikt och bokstavligt.

Inga naglar, ingen frisyr och definitivt ingen snygg sminkning… om man inte räknar gråtränderna efter mascaran förstås.

Jag gick till chefen, satt och pratade med honom i över en timme och när jag kom ut så var det ungefär som om någon hade stuckit hål i en ballong. All ork, all självbehärskning bara försvann och det enda jag ville var att åka hem och dra täcket över mig och aldrig komma ut igen. Jag ringde frissan, som väl är så känner vi varandra tillräckligt väl för att hon skulle vara förstående. Sedan åkte jag taxi hem och hemma somnade jag så fort jag lade huvudet mot kudden. Sov bort halva dagen gjorde jag så jag lär väl ligga vaken i natt…

Och nu har jag stekt pannkakor… utan grillkrydda.

Egentligen var det ett ganska bra möte med chefen. Han var, till min stora förvåning, både extremt (med hans mått räknat) trevlig och förstående.

Jag vet inte om det beror på att C kanske hade pratat med honom (C påstår att han inte gjort det). Jag uppskattar inte om han har det för det skulle kännas och se väldigt märkligt ut om han sprang mina ärenden men… samtidigt så insåg jag idag att jag helt enkelt inte riktigt är i form för att klara av allt själv just nu. Jag kände mig illamående innan det här mötet och efteråt ska vi inte tala om… Och det trots att det var ett bra möte.

Min nya chef som oftast uppträder som en elefant i en porslinsbutik gjorde det även idag. Han gick rakt på sak och förklarade genast att han absolut vill att projektet ska avslutas. Efter den inledningen blev jag nästan gråtfärdig för jag antog att han med det menade att om jag inte fixar det så får någon annan ta över, men sedan, efter ett ganska långt tag, kom det fram att han faktiskt inte ville ersätta mig, som jag hade tolkat det, utan ville hitta ett sätt som gör att det kan fungera för mig.

Han gick på som en riktig elefant och ställde så många frågor, jobbiga frågor som inte handlade om jobbet, att det förmodligen fick spanska inkvisitionen att framstå som en söndagsutflykt och sedan, när jag var färdig att börja lipa, kom han med ett riktigt bra förslag. Jag börjar tro att den mannen, trots sin osmidighet ändå är en ganska bra ledare och personkännare.

Han föreslog att jag skulle göra som doktorn tyckte och ta en time out på några veckor eller tills jag börjar längta till jobbet igen (vilket jag upplyste honom om att jag redan gör)och sedan börja arbeta några timmar om dagen beroende på hur jag mår. När jag börjar jobba igen kommer han att se till att jag får en assistent som kan göra allt administrativt och annat som jag kan delegera. Det var ju tänkt att det skulle funkat så från första början men det är bara det att hon som skulle ha hjälpt mig ständigt har haft andra arbetsuppgifter som hon och andra prioriterat mer så det blev inte mycket service till mig. Nu har han lovat att se till att det verkligen funkar som det är tänkt. Vi får väl se, tanken och själva upplägget låter lovande i alla fall. Dessutom har vi justerat tidsplanen lite och skjutit fram vissa saker så att jag inte behöver känna mig så stressad och det är också bra.

När jag satt där och hörde allt detta och insåg att han faktiskt vill att JAG ska avsluta projektet OCH må bra, så bestämde jag mig för att jag ska börja jobba i mitten av nästa vecka och det sa jag också till chefen. Det är bara det att efter den här eftermiddagen är jag aningens tveksam. Jag hade ingen aning om att min kropp skulle reagera som den gjorde efter mötet. Jag hade trott att jag liksom… har blivit starkare efter de här veckorna som jag varit ledig… efter semestern och allt… Men det verkar ju snarare tvärt om.

Men vi får se... just nu orkar jag inte tänka mer på morgondagen, det räcker med att överleva dagen.

BloggRegistret.se

14 kommentarer:

Smeden Bengt sa...

Vill bara säga att jag har läst alla dina inlägg sen min senaste kommentar!
Men måste ägna mig mest om de som är i smedjan och med sina kommentarer är intresserade av vad jag har att komma med!
Kram från Bengt!

Ella sa...

Smeden Bengt
Jag är ledsen om du tolkar mina uteblivna kommentarer som ointresse.
Den senaste tiden har jag knappt kommenterat hos någon och jag har också nämnt orsakerna i någon av mina egna inlägg om de till äventyrs inte framkommer så klart i alla andra inlägg. För tydlighetens skull kan jag tala om att jag dels har mått mycket sämre än vanligt rent psykiskt och därför inte haft orken att kommentera hos alla, dels varit bortrest en vecka och dessutom har du ett spamfilter som jag inte alltid kan tyda ut vilket gör det omöjligt för mig att lämna kommentar hur gärna jag än vill.

Jag uppskattar kommentarer och blir väldigt glad åt varenda en för de betyder så mycket för mig och jag inser att jag inte alltid förtjänar den omtanke mina bloggvänner ger mig, men om kommentarerna förpliktigar till att jag MÅSTE lämna kommentarer med en viss frekvens hos den som kommenterar hos mig så är det tyvärr något jag idag inte klarar av, varken fysiskt eller psykiskt.

Jag är ledsen om det gör dig besviken.

Smeden Bengt sa...

Förlåt Ella! Hoppas du också förstår mig.Du har kanske inte märkt att jag är en människa med mycket känlor och är en kännlig natur. Men allt är OK mellan oss då jag också förstår dig i det du uttryckt här i ditt svar till mig! En stor kram från Bengt vi hörs!

Ella sa...

Smeden Bengt
Jo då jag har förstått att du är en känslig och ovanlig person. Ovanlig på ett bra sätt.

Kram

Gisan sa...

Styrkekramar till dig från mig...

Dubbelörnen sa...

ojojoj... Har sagt det förut o säger det än en gång... Jag besöker dig helt utan några prestationskrav fr dig... Det är du som intresserar mig...

Som kommentar till jobbet så är dessa elefanter väl bekanta, men härligt ändå att det ur detta ändå kom fram en lösning. Det här är nog det jag också känner igen så väl fr min utmattningsdepr... Varje anstränging, fysisk el psykisk tog luften ur mig totalt. Känslomässigt klarade jag inte av s k svårare samtal osv... Sov som en stock efteråt...

Så kanske ändå vi som hade andra synpunkter har lite rätt ;)

Varmaste kramar till dig

Anonym sa...

Hej Ella!
Jag har följt din blogg, men brukar inte kommentera. i dag kände jag att jag bara måste. Jag håller precis på att återvända till livet efter en total utmattningsdepression. Livet var ett svart hål som var totalt bottenlöst. Trots ett bra liv med man, barn, fint hus och bra jobb. Varje gång jag trodde att jag mådde lite bättre, rasade jag djupare ner i hålet. Till slut slog min läkare näven i bordet och talade om för mig att jag var i ett sånt skick att jag inte förstod mitt eget bästa. Med näbbar och klor försökte jag hålla mig kvar på jobbet. Jag fick panikångest vid tanken att inte ha det att gå till. Att bli sjukskriven och bara gå hemma och älta kändes som det värstaste värsta. Alla symptom som kroppen skriker ut är ju en signal på något. Till slut måste man lyssna och jag lät det gå så långt att jag en dag inte kunde stiga upp ur sängen. I flera månader sov jag så gott som dygnet runt och när jag inte sov, grät jag. Jag bad min läkare lägga in mig på psyket för jag trodde att jag blivit galen, men han sa att jag "äntligen"nått botten. Sakta men säkert vände det. Fortfarande har jag lång bit kvar, men dock. Det jag egentligen vill säga till dig är att även om du är skräckslagen för tankar och fungeringar som kommer i ensamheten så bortse inte från kroppens fysiska signaler. Den markerar och försöker få oss att lyssna. Bromsa innan väggen!! Ibland måste man kanske ge sig och tänka att de som står bredvid ser saker klarare än man själv gör när hjärnan går på högvarv och aldrig vilar. Det känns förnedrande att andra "vet" vad som är bättre för en själv, jag vet! Men i efterhand är jag otroligt glad över att andra ändå försökte säga till mig, för det var för att de värnade om och brydde sig om mig.
Kramar från Mia

Ella sa...

Gisan
Styrkekramar tillbaka.


Dubbelörnen
Tack vännen, jag vet ,)

Fast det är just det jag har svårt att tycka att det beror på utmattningsd.. jag har länge haft det här med tröttheten och jag kopplar den till att det faktiskt krävs mer av mig för att kompensera det jag inte ser. Men jag vet inte, efter gårdagens möte borde jag inte blivit så slut för det var inget ansträngande på det viset.

Ella sa...

Mia
Tusen tack för dina ord!!! Jag läser och tar till mig... Och blir så rörd av din omtanke.

bollebygdsbo sa...

Vet du vad Ella?
jag tycker att det nu verkar som att du kommit "ur diket" och börjar så skata ta dig framåt igen.
Detta inlägget andas optimism mitt i alla tårar och trötthet.

Nu kommer du snart att hitta din rätta rytm för just ditt liv - som det är nu.

Jag kan nästan sätta mig in i hur jobbigt du upplevde samtalet med chefen.
Så där "burdus" upplevde jag den handläggare på försäkringskassan som jag fick. hemska frågor ställde han - och jag grät.
Sedan när han fått svar på sina frågor så var allting bara så bra. Hjälp fick jag, hade säkert fått ännu mer om jag bara haft vett på att ta emot den.

Kramar från mig i Bollebygd

Isabelle sa...

Hoppas du slipper pannkaka idag :)
Vad tråkigt att det inte blev något besök hos frissan m.m. Men jag förstår verkligen att mötet med "elefanten" tog på krafterna. Du är beundrandvärd som orkar med allt så bra som du ändå gör.
Stora kramar och en önskan om en riktigt skön helg.

maria sa...

Ella! Det är nog så att man blir trött av både kompensation och annat.... Så var det för mig och jag tror någonstans att människor är rätt lika i i de kroppsliga saker som händer med oss men att vi tolkar och signalerar olika, person för person...

Stor kram på dig vännen! Ha en mysig fredag att vila och pyssla om dig på!

**XENA** sa...

Hej vännen..
Vad bra att elefanten iaf verkar ha lyssnat och till och med förstått en del.
Förstår så väl känslan av en sladdrig ballong efter ett sådant möte.
Men kom ihåg vad han sagt.. Du har inte så stor press på dig och du KAN va hemma ett par veckor om du har ro till det.
Stöttar dig hur du än gör..
Även om jag kanske låter som ett rivjärn ibland..*fniss* så menar jag bra gott..
Kram på dig
XENA

Ella sa...

Bollebygdsbo
Jag hoppas du har rätt. Ett steg framåt två bakåt... eller tvärt om ,)

Jag har faktiskt en helt underbar fk-handläggare. Där har jag verkligen haft tur förstår jag.



Isabelle
Tack vännen
Önskar dig en underbar helg med!



Maria
Kanske det är så. Att tröttheten kan ha olika orsaker.

Kramen.



Xena
Ja elefanten börjar nästan bli mänsklig, )

Tack för dina ord.
Kram!