måndag, oktober 29

Ett långt svammel om bloggens innehåll

Varför bestämde jag mig egentligen för att ta en paus? Man kan ju undra, för… jag mår bra av att skriva. Känslorna behöver ut, behöver få ord…

Samtidigt så… skäms jag. När jag bläddrar bakåt bland mina inlägg så inser jag att min blogg, som jag älskar så, har blivit en sorglig och patetisk plats till bredden fylld med självmedlidande… ett slags… skrik på ”Tyck synd om mig nu!” Som om medlidande var mitt största behov. För det är så synd om mig…

Fast sanningen är ju att det inte är mer synd om mig än om dig. Livet blir ju vad man gör det till. Man kan välja att vara ett offer eller att vare en fighter. Man behöver ju inte acceptera och finna sig i sitt öde, man kan välja att kämpa emot. På det viset så… kanske de förutsättningar som är givna leder till att det blir lite bättre än vad man trodde att det kunde bli från början. Kanske. En dag i framtiden så kanske jag till och med kommer att känna det där.

Det är inte syd om mig.
Jag har egentligen ett bra liv, en massa kärlek och en familj som är underbar, fantastisk. Som accepterar mig vart jag än befinner mig.

Och det finns bra dagar.
Som igår. När barnen var här och vi hade en underbar morgon med en lång stund tillsammans framför tv:n, gemensam frukost, pyssel, matlagning och sedan… när det nästan inte kan bli bättre knackar det på dörren och barnens farföräldrar står utanför med fikabröd.

Livet fortsätter ju även om det inte känns bra inuti. Livets glädjeämnen kommer och går, liksom sorgerna och besvikelserna. Sedan finns ju alltid sorgen kvar inom mig. Vissa dagar och stunder mer än andra.

Jag antar att jag tillåtit mig själv att ösa urskiljningslöst ur mitt inre, där sorgen ibland huserar ohämmat. Det är därför bloggen blivit så nattsvart att inte ens jag orkar med den längre. Den fina balansgången jag alltid ägnar mig åt i verkliga livet försvann här och jag tillät mig att ramla ner helt. Och sätta ord på känslorna. Jag delade med mig av det som kändes jobbigt och glömde av att även det positiva och vackra behöver ord för att bli ihågkommet.

Syftet med bloggen har alltid varit att få en fristad, ett rum där jag får ösa ur mig. Men… någonstans blev det fel. Jag öste ur mig så mycket att det inte längre var en fristad utan ett mausoleum över all sorg inom mig.

Jag behöver fortfarande min fristad, men jag måste börja fylla den med glädjeämnena också, även om de vissa dagar känns aldrig så avlägsna. Jag behöver göra det, för att påminna mig själv om att det finns skönhet även i en mörk värld. Någonstans måste man respektera sin sorg, låta den komma ut och rasa men… det finns skratt även i den djupaste sorg, för någonstans finns det ju ett liv även efter detta. Eller???

Risken finns ju att om jag slutar se, uppmärksamma och sätta ord på det vackra… så glömmer jag av att det existerar. Jag vill inte glömma...

10 kommentarer:

Elisabeth sa...

Vännen... nu har du skrivit så där mycket braigt igen! Jag skummar bara lite nu, för jag är på väg ut! Läser noggrannare ikväll!

Så glad att höra ifrån dig igen!

Kram så länge...

Lyckliga Grodan sa...

ibland behöver sorg få välla fram..
annars fastnar den..
i kroppen..
i värsta fall i hjärtat..

grodkramar

Gnällspikar och livsflanörer sa...

Tänk att det där tror jag är riktigt bra!!! Men nu är jag nyfiken på hur du får upp kommentarsutrymmet på detta sätt, det måste vara någon inställning och sen hur kan du ha mönster på sidorna... kramen på dig!

Mia sa...

Hej!
Nu är jag här igen, med en kommentar. När jag mådde som sämst berättade min psykolog följande lilla anekdot för mig:
En gammal indianhövding satt och pratade med sin sonson. Han sörjde djupt en tragedi som inträffat i familjen.
- Jag känner att jag har två vargar som kämpar mot varandra i mitt hjärta. En av dem är våldsam, hatisk och hämndlysten. Den andra är kärleksfull, förlåtande och medkännande.
Sonsonen frågade: Vilken varg kommer att vinna, farfar?
- Den jag matar.

Hon menade att all sorg, ilska, vanmakt och frustration självklart måste ut på nåt sätt men att man också måste komma till en punkt där man inom sig bestämmer för vilken varg man vill mata. När hon sa det till mig var jag inte mottaglig för det. Jag var för djupt ner i det svarta hålet och trodde att jag skulle bli kvar där.Nu kan jag vissa dagar känna att jag kan välja varg. De dagar det går blir fler, men det tar tid!

Kram Mia

Ella sa...

Elisabeth
Braigt vet jag inte, var bara tvungen att reda ut en massa tankar igen.

Kram


Lyckliga grodan
Ja det har du helt rätt i.

Kramar



Maria
Bara ler.


Mia
Tack! Vilken fin tanke. Jag ska tänka på den, men som du säger, man måste nog vara redo för att orka välja varg.

Kram!

Monas Universum sa...

Ditt sista stycke sammanfattar allt ganska bra! För det är OCKSÅ kul att få läsa när du mår bra. Också, alltså. Så fortsätt "töm" du!
Och anekdoten från Mia var mycket tänkvärd, så tack för den!

Dubbelörnen sa...

Precis det jag försökt förmedla till dig...*ler*.
Sorg o smärta, skrik o vrål, gnäll o självömkan allt måste komma ut, o även få sättas på pränt. Men livet är inte ensidigt, det finns fler sidor o även i de mest svarta så finns ljuspunkter, glädje o framförallt kärlek!

Härligt Ella då har du kommit till ännu en insikt om livet o sorger o sjukdomar o all annan bedrövelse som vi alla drabbas av, mer el mindre, på ett el annat sätt.

Varmaste kramar

Ella sa...

Mona
Tack för "också".


Dubbelörnen.
JAg vet bara inte hur länge insikten varar ,)

bollebygdsbo sa...

Ella, bra text du fått till här.

Jag tänker ibland likadant om
Jag har också läst det som Mia skriver om.

En annan sak är detta lilla ordspråk:
"Varav hjärtat är fullt talar munnen"

Jag tror att man behöver tömma ut gnäll och annat lite då och då.
Lite som att vrida ur en trasa. Men när det slutat droppa ska man nog sluta vrida och låta det vara.
resten torkar liksom av sig själv.

Kramar till dig

bollebygdsbo sa...

Oj då, konstigt blev det, men hoppas att du förstår vad jag menar.
jag har också vridit ur trasan lite för väl alltså.