måndag, oktober 8

Alla mina tokiga semesterkänslor

Det är märkligt detta med semester. På något sätt förväntar jag mig alltid att när jag åker så… byts hela livet ut och allt blir annorlunda, inte bara omgivningarna.

På sätt och vis stämmer det lite grann. Allt blir annorlunda på ett underligt sätt. De där vardagliga problemen blir på något sätt mindre… eller kanske bara annorlunda. Det kanske är naturligt, på ett hotellrum är det ju trots allt begränsat med prylar, ägodelar och framför allt hushållssysslor. Man behöver inte ens bekymra sig om att koka kaffe för det är någon annan som gör det åt en.

Å andra sidan uppstår nya och annorlunda problem… eller snarare utmaningar. Det gör det alltid numera när jag inte är i en miljö som jag känner mig bekant i men när jag är utomlands så blir det andra saker som blir annorlunda. Ta bara en enkel sak som att korsa en gata själv. Det är inget stort bekymmer någonstans än så länge men… det blir anorlunda utomlands. Trottoarkanterna är så mycket högre än de jag är van vid, de gröna gubbarna låter inte som de brukar, sitter på en annan höjd och trafiken har en helt annan rytm än hemma i byhålan. Allt detta i kombination blir ett extra osäkerhetsmoment. Inte för att jag så särskilt ofta var ute på egen hand utan C men ändå… även med C blev det annorlunda.



Innan vi åkte trodde jag någonstans att allt det där som gör så ont mentalt just nu skulle kunna stanna hemma och kanske bara helt enkelt försvinna tills vi kom hem.

I viss mån så blev det så. Jag hade betydligt färre tillfällen att fundera över mina sorger när vi var där, samtidigt som vi hade fler tillfällen att tala om dem.

Det är så underligt men… på något sätt gjorde det inte fullt så ont inuti medan vi var där. Kanske för att jag hela tiden fylldes av nya intryck som jag tidigare inte upplevt, i alla fall inte just där och med C, och som jag därför inte kunde jämföra med upplevelser från livet före. Att ta en promenad i skymningen och känna dofter och höra ljuden blev på något sätt den första upplevelsen utan jämförelser med andra promenader på samma ställe när synintrycken var tydliga fortfarande. Jag vet inte om det går att förstå vad jag menar? Jag menar… jag hade helt enkelt inget att jämföra med och känna vemod över…

Samtidigt som det hela tiden fanns just ett slags… vemod… över hur jag hade kunnat uppleva den här semestern och hur jag kommer att uppleva kommande semestrar. Och en slags sorg varje gång jag upptäckte att jag planerade för något som… inte var verkligt… Som när C föreslog att vi skulle hyra bil och åka runt på ön och upp bland bergen så blev jag genast glad och tänkte på allt vackert vi skulle se och hur många fina fototillfällen det skulle bli, bara för att sedan inse att… det vackra jag ser nu inte alls är det vackra jag hade föreställt mig. Och kameran… ja den hade jag ju inte ens med mig…



En annan sak som slog mig, som också kändes underligt var mötena med människorna runt omkring oss. Detta är bara inbillning från min sida, men det är en så klar och tydlig känsla att jag inte kan strunta i den trots att jag vet att det handlar om mig själv och inte om andra… Det kändes som… Jag vet knappt hur jag ska förklara…

Här hemma så känns det ibland, eller ganska ofta, som om jag spelar ett spel. Att jag låtsas vara någon jag inte är, någon som är som den jag var innan, som är glad och nöjd och som inte alls är ledsen för det förväntas av mig att jag ska vara ”välanpassad” efter så här lång tid. Om jag inte är det (som nu när jag trots allt är sjukskriven) så är jag inte socialt accepterad… Det känns som om jag behöver vara en annan än mig själv för att omgivningen förväntar sig det av mig för de har kännt mig i mitt tidagare liv. Jag vet det låter knasigt men det är den känslan jag har…
Nu när vi var på semester så… försvann den känslan. Istället så… märkligt och ologiskt nog så kändes det som om det inte spelade någon roll hur och vem jag varit innan. Istället så var jag den jag är nu, för de som såg mig och träffade mig hade bara den bilden av mig… som kvinnan med den vita käppen och inte som partytjejen, spralliga kollegan eller vem jag nu varit… Och hur mycket jag än hatar att bli betraktad som ”hon den där stackars blinda tjejen” och placerad i ett fack så var det en ganska behaglig känsla att veta att jag inte hade en historia bakom mig som alla kände till och relaterade mitt nuvarende liv till. En bild som jag måste leva upp till…

Ja, jag VET att detta är knäppt och bara finns i mitt huvud, men känslor finns ju bara i en persons innersta och är bara relaterade till hennes egen erfarenhet… Så det hjälper inte att tala om att jag har fel… Och är dum… För det vet jag att jag har och är.


BloggRegistret.se

16 kommentarer:

Anonym sa...

Tycker inte alls att det låter dumt, det är en av de tuffaste grejerna jag har me datt göra oxå, att alla tror att jag orkar som bara den fortfarande, barnen vill inte alls alltid förstå att jag inte mår bra... Som min pestdag igår, då det snurrade oavbrutet hela dagen, från frukost till middag... Så kommer grannungen o leker med minstingen, de sitter vid datorn så jag tar och lägger mig i soffan istället för i sängen och sen efter någon timme kommer de dit och hans röst bara skär i huvudet... De vill spela monopol och jag sa att då får de ta med monopolet någon annanstans då säger grannungen till minstingen att: " Det finns nog ingen som har en så dum mamma som du, hon är dum din mamma" Alltså, inget av barnen har någonsin hört något sådant om sin mamma... Jag har snarare varit omtyckt av barnens kamrater... Det gjorde så ont!!!

Likaså på arbetet, de vill att vi ska träffas och så vidare men de förstår inte att jag inte orkar lika länge, oavsett om det är skratt eller allvar... Det blir fel bara...

Jag tror att jag har blivit ganska tydlig i mina begränsningar gentemot min omgivning för att demonstrera att så här är det för mig... Samtidigt som jag ju själv kan sakna allt det jag kunde tidigare men det betyder inte att jag inte är samma människa för det... Fast annorlunda såsom man blir av tidens gång:) Jag känner och tänker fortfarande...

Kanske det kan vara rätt bra för dig med miljöombyte. Jag känner att det var helt rätt av oss att flytta även om inte alla var nöjda med det beslutet....

Kram på dig!!!

Ella sa...

Maria
Vad lustigt, jag var precis hos dig...

Barn kan vara så grymma! Jag kan förstå att du blev ledsen av det.

Ja, visst är det så. Folk tror att man är som förr, förväntar det och så är det ju inte, samtidigt som man ändå är den samma...Svårt att förklara för sig själv ens...

Kram min vän!

Anonym sa...

Välkommen tillbaks! Skönt att du är hemma igen, har saknat dina inlägg.

Ella sa...

Lisa
Tack! Vad det känns bra att vara saknad... ,)

Anonym sa...

Det finns alltid så mycket som man vill svara på i dina inlägg men när man kommer hit till den här rutan så vet man inte vad man ska säga fast man hade så mycket att säga när man läser vad du skriver. Om det inte blir svar på allt du skriver så vet att jag läser, begrundar, tänker, sätter mig in i det du säger, upplever och känner med. Detta var ju inte alls någon kommentar till det du skrivet men det är ord så som mina tankar blir i detögonblick jag försöker kommentera.
Det där med att vara som det förväntas. Jo i psykologin får man lära sig att man blir det som förväntas av en. Men det är ändå bättre att vara den man är och strunta i andras förväntan!
Kram min vän och hälsa käraste!

Anonym sa...

Välkommen hem! Jag läser nu bloggar, efter kursveckan. Ja intensiv men jättekul! Kurskamraterna! Vi satt ju i samma båt och kunde skratta åt allting. Ja nu är jag tillbaka bland de "seende". Ska in i tvättstugan, kläderna växer på högar...Går inte att låta dom sköta sig själva =)

**MY LIFE** sa...

VÄlkommen hem vännen..
Förstår dina tankar ganska väl.
Även om jag inte har problem med synen.
Jag har istället problemet med min fibromyalgi.
Ett helt osynligt handikapp.
Man blir klassad lat och arbetsskygg.
Ibland önskar jag att jag hade haft ngt som gjorde att det syntes att jag inte är frisk.
Önskar dig en fin höst dag.
Även om ögonen inte vill så försök känna solen och dofterna av höstlöven.
Kramar
XENA

Dubbelörn sa...

Tror nog vi är många som känner igen oss i det du beskriver, fast av helt andra anledningar. Även jag kan nicka instämmande...

T o m vår son förstod det positiva att få vara "okänd". När han började gymnasiet i Strängnäs så tyckte han det var så skönt att ingen kände honom. Ingen hade hans historia o kunde relatera till då när du gick i klass si o så, då när du var så.... Har var han bara K, en kille med ett helt nytt liv o han valde själv vad han vill berätta om sin bakgrund.

Du verkar ha haft en skön avkopplande semester...

Anonym sa...

Ellavännen,jag läser men jag kommer knappt ihåg vad - jag är nog för trött! återkommer en annan dag.

bollebygdsbo sa...

Inget som du tänker eller skriver är dumt!
Det du beskriver är dina känslor och tankar, och inget dumt alls.

Jag tycker att du verkligen hittat något i det där att du inte kunde tänka tillbaks och jämföra med "förr" denna vecka.
Ingen som kan jämföra dig med något du en gång varit.

Bra tankar.
kram till dig.

Anonym sa...

Jag kikar in en snabbis och säger hej!

Ella sa...

Smeden Bengt
Det är dina tankar som räknas. Det är dem jag uppskattar! Visst ska man vara den man vill vara men som du säger, det är svårt att helt bortse från förväntningarna.


Anne-Maj
Å, var det en bra kurs? Lärde du dig mycket?
Usch ja, kläder att tvätta finns mängder av alltid!



Xena
Hoppas du också fick en skön dag. Solen har skinit här hela dagen och det var mysigt.



Dubbelörnen
Ja, det där med bakgrund blir ju dessutom så mycket större på en liten ort där alla känner alla. Det ÄR skönt att vara anonym ibland.

Kramar



Annika
Bäst du vilar då, för jag vill inte vara skuld till att du inte är pigg. ,) Kram vännen.



Bollebygdsbo
Ja det var verkligen så... på sätt och vis...
Kramar tillbaka




Emma
Måste titta in till dig med!

Anonym sa...

Allt klokt är redan skrivet. Men jag understryker att du varken är dum eller har fel. Du är i din process.Och den är din.Varken dum eller fel. Varken fel eller dum. Har jag uttryckt mig tydligt nog? ;-)

Anonym sa...

Jag tycker inte dina tankar låter dumma alls. Det ÄR skönt att hamna på ett ställe där man får vara den man är just i detta nu. Precis som det i andra stunder kan vara skönt att vara på platser där man har en historia. Jag kan inte påstå att jag vet hur du känner. Det vore förmätet av mig. Men jag kan relatera till perioder i mitt liv där jag upplevt båda känslorna. Kramar...

Elisabeth sa...

Men ella...förlåt! Jag har knappt hunnit registrera att du har kommit hem! Välkommen hem från en seg-bettan! Läser att du har haft det ganska mysigt.. förutom den där första dagen då förstås!

Att få lämna allting bakom sig, ingen som gör några jämförelser med en... tror du inte att de flesta tänker så? Speciellt kanske när vi har något i bagaget som vi av någon anledning inte ville ta med oss!
Du resonerar och funderar allt annat än dumt... bara insiktsfullt och tänkvärt!

Ha det gott..vännen!

Varma kramar..

Ps. Än en gång - välkommen hem!!

Ella sa...

En liten tant
Lika klar och tydlig som alltid ,)

Fast man kan ju få känna sig dum?



Gisan
Du har så rätt! Visst är det skönt ibland att vara anonym samtidigt som det ibland är skönt att vara känd.


Elisabeth
Jag kom ju hem nyss, knappt jag själv märkt att jag är hemma ,)
Kram till dig min vän.