God jul!

Det är bara några minuter kvar innan klockan slår tolv och vi skriver den 24 december. Julafton.

Jag vill önska er alla, kända och okända, en riktigt god jul. Jag hoppas att ni får allt ni drömt om i julklappsväg och att dagen blir riktigt fridfull och skön. Jag vet att min dag kommer att bli det. För jag har redan fått min julklapp. Precis det jag önskade...

God natt kära vänner!

Snart dags...

Idag ska vi till doktorn. Jag ser fram emot det med viss bävan. Min syn har inte förbättreats sedan i söndags. Jag vet inte vad jag ska känna för det. På ett sätt är en del av mig överlycklig för det finns inget hemskare än det där mörkret var. På ett sätt är jag besviken. Jag hade hoppats på mer. För trots att jag nu kan ana lite av världen runt omkring så är jag lika vilsen och blind i praktiken som jag var när mörkret var det enda jag såg.

Vissa saker är faktiskt nästan besvärligare för jag lurar mig själv och tror att jag ser saker som inte riktigt stämmer med verkligheten. Å andra sidan var mitt lilla suddiga hål ganska begränsat det med, innan operationen, så kanske lurar jag mig själv med att tro att allt var så mycket lättare då.

En del av mig vill fortsätta att gråta och sörja.
Samtidigt så inser jag att detta ändå är bättre än vad som var. En del av mig är glad.
En del av mig är skräckslagen inför att leva så här för alltid för på något sätt så börjar jag inse att detta verkligen är för alltid, lite mer än jag gjorde förut. Om jag tillåter mig själv att fundera över framtiden och vad det innebär att… leva så här… gör det nästan fysiskt ont. Det är som om någon lägger en våt och kall filt över mig och försöker kväva mig från alla håll. Det är… inte möjligt, inte… jag kan inte förstå hela vidden, bara en del av den och… Jag är

r ä d d.

p a n i k s l a g e n

Och samtidigt försöker jag att inte ta ut allt i förskott. Bara tillräckligt mycket för att jag ska klara av morgondagens besked. Eller icke-besked.

Det är inte så att jag är rädd för hur jag ska klara vardagen. På något sätt tror jag ändå att det kommer att gå. För varje dag som går lär jag mig och en del av det jag i början trodde skulle vara omöjligt är faktiskt nästan möjligt nu. Jag menar inte att det är lätt eller praktiskt att inte se, jag menar inte att det inte är förbannat frustrerande och jag menar inte att jag trivs med att behöva vara beroende av andra hela tiden… men det är ändå, på något sätt… världsligt. Det finns lösningar.

Det jag är rädd för är… att inte se. Allt det där som jag alltid tagit för givet, som jag aldrig till fullo uppskattat. Det som bara finns där. All skönhet, alla ansikten, alla ting, naturen… Gud… om jag börjar fundera på det där så känns livet ganska hopplöst.

Ljusare

Det här har varit en märklig helg. Jag har gått från total mörker, och hopplöshet till något som påminner om lycka och hopp. Det är inte så att jag ser. I praktiken är jag nog näst intill lika blind som i fredags, men jag ser skillnaden på ljus och mörker, jag ser suddiga konturer framträda då och då och ibland skymtar enstaka färger förbi. Jag kan inte ens beskriva hur det är, kanske som att försöka se genom det smutsigaste av alla vatten, fast på ett ljusare vis.

Igår ägnade jag större delen av dagen åt att jämföra, att försöka se om det fortsätter att förbättras eller om det stannat nu. Det är en sådan sak som är svår att avgöra när förbättringen går så sakta för jag vill ju liksom se förbättringen genast. Vilket gör att jag hela tiden kastas mellan hopp och djupaste förtvivlan. Jag gör mitt allra bästa för att liksom tala mig själv till rätta, tala om för mig själv, gång på gång, att jag ska vara glad över att det skett en förändring, att jag ska vara glad även om det inte blir bättre nu. Och det kommer jag att vara, även om en del av mig ständigt kommer att önska att det hade blivit bättre ändå, eller åtminstone så bra som det var innan de senaste operationerna. Det finns ju alltid, ett alldeles nyligen, att jämföra med.

Så jag försöker att låta bli att hoppas för mycket, förbereda mig på att vara glad och nöjd med detta som redan är mer än vad jag vågade hoppas på för en vecka sedan. Försöka att inte bli för ledsen om detta är allt…

Usch, jag svamlar. Men det är precis så svamlig min hjärna är just nu. Förnuft mot känslor. En ständig kamp som pågår och ingen vinner.

Lycka!!!

Jag inbillade mig inte!

Idag är det en liten aning ljusare i mörkret. Bara en liten gradskillnad, nästintill försvinnande liten, men när man inte har något kan yttepytte göra en lycklig.


Lucia kom med ljuset...

Lucia

Idag var det Lucia på jobbet. Vi fick besök av stadens Lucior och de sjöng så vackert.

För ett litet kort ögonblick idag... så var det nästan som om det var en aning ljusare. Men jag vet inte om jag inbillade mig. Sedan dess har det inte gått en sekund som jag inte ansträngt mig för att verkligen se det där ljuset... och just nu vet jag inte om jag ska våga tro... hoppas... eller om jag hoppas så mycket att jag inbillar mig.

Samtal

Jag tror jag ska börja med att skriva att det här blir ett inlägg som säkert inte går att kommentera, jag förväntar mig alltså inte att du ska göra det.

Igår råkade jag höra ett samtal som inte var avsett för mina öron. Fråga mig inte hur det gick till, jag lovar att jag inte med mening tjuvlyssnade…

Igår skrev en av mina läsare att jag är modig, eller snarare kanske att jag kämpar djärvt. För mig känns inte den kampen speciellt djärv eller modig för det tycks mig som om det jag kämpar emot är sådant jag skäms för. Eller… jag vet inte vad jag ska kalla det… hur jag ska uttrycka det för att det ska bli rätt…

Men ja, varje dag kämpar jag. Jag kämpar mot att visa det jag känner utåt, att visa min sorg, min bitterhet, att visa det där svarta hålet som finns inuti, tomrummet och smärtan som ibland är så stor att det gör fysiskt ont i mig. Andra ska inte behöva lida av mitt humör, det räcker om det som finns inom mig kommer upp till ytan då och då inför dem som står mig närmast… men till och med det är för mycket, för de här känslorna har funnits där så länge nu att de mest känns förtärande för alla. Så jag kämpar för att behålla dem inuti så att de inte skadar andra än mig själv. Jag sätter på mig en låtsasmask bestående av ett normalt, svenskt lagom. Jag vet inte om jag lyckas så bra. De som står mig närmast förstår ju. De vet att jag kämpar emot och då är kampen på något sätt misslyckad. Å andra sidan förväntar de sig inte heller att jag ska skydda dem mot mina känslor. Men de jag arbetar med, de jag inte träffar så ofta behöver inte drabbas av min bitterhet och sorg. Så därför kämpar jag. Varje dag. Med en mask av ”lagom”.

Men det finns en annan känsla att kämpa emot.

R ä d s l a n.

Jag är långt ifrån modig, tvärt om är jag panikslagen nästan hela tiden och det är en känsla jag måste dölja ännu mer än sorgen. Jag är rädd, inte bara för framtiden och för att leva resten av mitt liv så här, för det är kanske en naturlig rädsla, en del av förlusten. Nej, jag är också rädd för varenda liten praktisk sak som vardagen består av. Att åka till jobbet, att möta människor, att delta i möten, att äta med andra… listan kan göras oändligt lång. Jag är helt enkelt rädd för jag har ingen kontroll över situationen längre. Jag är helt beroende av andras hjälp och trots att hjälpen ges frivilligt så är det ett beroende som jag hatar. Jag vill inte behöva hjälp för att ta mig från a till b, jag vill inte behöva hjälp med varenda liten småsak, jag vill inte vara beroende av andras beskrivningar av verkligheten.

Det inte bara rädslan inför att göra sakerna och att vara beroende av andra, det skrämmer mig också att människor känner sig tvungna att hjälpa mig. Att det på något sätt är deras plikt, ett måste som ingen egentligen vill behöva göra. En del av mig känner så fast mina kolleger och andra jag träffar under en dag inte alls bidrar till att få mig att känna så. Tvärt om. Deras omtanke och hjälp erbjuds helt frivilligt, utan att jag någon enda gång ens behöver be. Det är nästan så att jag får tacka nej ibland. Och ändå så kan jag inte låta bli att vara rädd för att gå (åka taxi) till jobbet. För en del av mig kan inte låta bli att undra när de ska tröttna på att hjälpa mig. När de ska inse att jag faktiskt inte behövs, att det arbete jag gör kostar mer i form av den hjälp jag behöver än vad det ger. Varje morgon funderar jag över om jag ens bör vara på jobbet, för blotta min närvaro hindrar andra från att arbeta.

Logiskt, realistiskt eller sant, jag vet inte… men det är sådana funderingar som finns i huvudet på mig under de mörkaste stunderna. Jag ber dig att inte kommentera för… jag skriver inte detta för att få tröst, medlidande eller något annat… utan för att jag behöver göra det.

Men… som jag berättade i början så råkade jag höra ett samtal igår. Ett samtal som inte var menat för mina öron. Som för en kort stund suddade bort en del av rädslan och paniken. Som på ett märkligt sätt gav mig en bild av mig själv, så som andra uppfattar mig. En del av den bilden är sorglig, för den handlar om medlidande och det är det sista jag vill att folk, mina arbetskamrater, ska känna för mig, även om jag delvis kan förstå det. En annan del handlar om respekt och förståelse. Och det…. Uttryckt på det sättet som jag hörde igår, från de personer jag hörde… betyder mycket. Långt mer än de själva förstår. Speciellt som det var ett samtal som inte var avsett för mina öron.

Giv mig tålamod

Ibland skulle jag mycket väl kunna tänka mig att strypa läkarna jag har. I torsdags till exempel… när hon på fullaste allvar var nöjd med operationen. Patienten dog, men operationen gick över förväntan… undrar just vad som händer om operationen går under förväntan?

Hon sa att jag borde vara van vid det här laget och ha lite tålamod innan jag deppar ihop helt. Jag tycker jag har haft tålamod. Ganska länge nu. Utan att det hänt något alls. För det har inte precis blivit bättre på något sätt. Men tålamod… tycktes vara hennes favoritord i torsdags… Så jag ska försöka ha tålamod till nästa vecka då jag får träffa henne igen. Blä… jag vill inte dit igen. Å andra sidan så kan jag ju inte låta bli att hoppas lite. Lite mer än jag försökt att låta bli att göra hittills. För tänk om?

Jag vågar knappt tänka tanken, än mindre uttala den för då försvinner väl alla chanser… men ändå, tänk om hon har rätt? Tänk om… Det är nästan så jag knappt vågar andas när jag tänker tanken, som jag inte borde tänka, eller hoppas på. Och ändå…

Just nu skulle jag förmodligen slå kullerbyttor för minsta förändring. I alla fall en liten stund. Jag hatar detta ogenomträngliga mörker. Men det har jag förstås redan sagt…

Så jag får väl vänta… undrar egentligen varför jag aldrig lär mig?

Dålig bloggare

Jag har varit en dålig bloggare på sista tiden. Trots att jag last varenda kommentar, blivit rörd och glad, så har jag inte besvarat dem. Det är knappt så att jag ens besökt mina vänner och har jag gjort det så har jag inte lämnat någon kommentar. Det har inte bara med tekniken att göra. Det har med mig att göra också. Men jag lovar bot och bättring. För egentligen uppskattar jag ju alla kommentarer… väldigt mycket.

Imorgon åker vi till doktorn. Jag vet inte egentligen vad jag förväntar mig. Jag är inte ens speciellt nervös vilket är konstigt. Det kanske har att göra med att det faktiskt inte kan bli värre än vad det är. Det kan också handla om att jag inte riktigt orkar ens tänka på vad det innebär om doktorn säger att det inte finns något mer att hoppas på… vilket jag egentligen nog innerst inne tror på. Sedan att faktiskt acceptera och höra att det är så… är förstås en helt annan sak.

Dagens klagolåt

I helgen var barnen här.
Ibland undrar jag om de verkligen är barn…. Eller små vuxna. Det är som om de förstår mer än de flesta vuxna gör, utan att ha något behov av att säga det högt. För dem är det mesta mer naturligt på något sätt. Eller snarare…. Även om det inte är naturligt så är det så, och då är det bara att acceptera…

I lördags gjorde vi adventsfint i huset. Eller snarare de. Jag kan inte ens med bästa vilja påstå att jag hjälpte till, mer än förklarade hur gardinerna ska hänga. Vi bakade också lussekatter, drack glögg och satt framför brasan med julmusiken på och hade en riktigt mysig dag. När det doftar glögg och nybakta lussekatter känner till och med jag julstämningen. Jag kan inte påstå att jag inte saknar de tindrande julljusen men dofterna och ljuden kompenserar en del. Det finns inget mysigare än värmen från brasan och ljudet av veden som sprakar, till och med lågorna har ett speciellt läte. Synd bara att det inte går att ha hela tiden på samma sätt som ljusen.

I söndags ville barnen shoppa så vi åkte över till byhålan intill, där mina föräldrar bor. Jag stannade hos mina föräldrar medan C och barnen handlade. Julruschen och första advent i affärerna är inget jag direkt längtar till, speciellt inte just nu. När de kom tillbaka var det dags för adventsfika hos mina föräldrar vilket också var mysigt även om mamma inte hunnit med den traditionella pepparkaksdegen.

Den här veckan ska jag börja jobba på riktigt. På jobbet alltså. Jag har ett antal möten jag inte med gott samvete kan skippa så jag måste på något sätt ta mod till mig. Hur det ska gå till rent praktiskt… eller psykiskt har jag ännu ingen aning om. Dessutom ska vi på ett återbesök till doktorn. För ovanlighetens skull ser jag faktiskt fram emot det för det finns ett antal frågor jag skulle vilja ha svaret på. Eller… ja, egentligen kanske jag inte vill ha svaret, för jag misstänker att de inte är vad jag skulle vilja höra… men… jag behöver nog veta. Eller åtminstone ställa dem…

En av de saker som oroar mig ganska mycket är att jag är så fruktansvärt ljuskänslig. Jag brukar vara det efter operationerna men den här gången är det värre än någonsin. Och det verkar inte ens bli bättre med tiden som går. Ska jag se det positiva i det så är det väl att jag faktiskt även om jag inte ser skillnaden, märker skillnaden mellan ljus och mörker genom hur mycket mina tårar rinner och hur ont det gör. Å andra sidan är det knappast speciellt praktiskt, speciellt inte när folk tror att jag gråter för jämnan. Nu tycker väl förstås vän av ordning att det är lite mycket klagomål för småsaker här, man kan ju faktiskt ha mörka glasögon på sig… vilket är helt sant… om de bara hjälpte… eller gå omkring och blunda, vilket också är fullt möjligt, om är lite… knepigt. Nå väl, det går väl över med tiden gissar jag, men frågan är hur lång tid. Dessutom måste jag erkänna att det gör mig aningens lätt förbannad att det som är fullständigt obrukbart och till ingen nytta för mig ändå gör både ont och ger en massa obehag…. För det är obehagligt att folk tror att jag gråter.

Vilket jag har god lust att göra…
Men inte gör offentligt.

Nä… vad tycker ni? Ska jag sluta tycka synd om mig nu?

Vkuum

Min tidsuppfattning har förändrats. Det är nästan som att leva i vakuum. En del av mig fortsätter s gott jag kan, jag jobbar fast hemifrån, jag går upp, klär mig. Jag lever. En del av mig gör det En annan del finns kvar i det där vakuumet. Oförmögen att fatta, att gå bidare, att tänka logiskt.

Nästan som jag vore två personer.

Min dygnsrytm verkar inte ha samma uppfattning om verkligheten som den hade tidigare. Ibland vaknar jag mitt i natten och undrar varför C ligger bredvid och sover så lugnt. Om han kanske försovit sig. Om det kan hända är dag där ute. Utanför mörkret. Där alla andra lever sina liv.

Ibland funderar jag på varför han är trött… för inte kan det vara kväll än?

En del av mig känns alldeles… bortdomnad. Som om jag inte förmår känna efter med hela kroppen samtidigt utan bara en del av den. Och bara små små bitar åt gången.

Tiden är oväsentlig… här hos mig är natten dag och dagen natt och ingenting gör någon skillnad alls.

Men snön smälter.

Livet går vidare...

Hoppet dör aldrig

Hur många gånger kan man gå igenom samma sak och ändå fortsätta att känna?
När man förlorar samma sak, om och om igen, borde man rimligtvis bli härdad till slut och inte känna att det gör ont? Man borde åtminstone vara förberedd, redo på något sätt…

Jag var förberedd. Jag visste ju att chanserna var små, att jag inte skulle hoppas. Jag till och med drömde om det. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte att jag inte skulle vänta mig något, att jag skulle vara beredd på att inte se. Att jag skulle ta det med ro och acceptera. Jag vet inte hur många gånger jag i tankarna gick igenom hur det skulle bli när förbandet togs bort, hur jag skulle öppna ögonen och mötas av ingenting.

Och ändå…

Och ändå lyckades jag vara fullständigt oförberedd. Och ändå kom det som ett knytnävsslag… nej, snarare som om tåget plötsligt kört över mig. Och jag satt där och försökte desperat se… Försökte öppna ögonen mer, ta bort ett bandage de kanske glömt att ta bort… Blunda och börja om från början… Be dem tända ljuset ordentligt… vända ansiktet mot ljuset. Det var bara det att jag var tvungen att fråga var ljuset fanns för att kunna göra det. Och trotts att jag spärrade upp ögonen och stirrade vilt mot det hållet så hände inget. Jag ansträngde inte bra ögonen utan även huvudet, försökte föreställa mig att jag såg det bli ljusare, att jag såg något alls… men trots att mina föreställningar för en stund nästan kändes verkliga, så fanns där inget ljus. Hur jag än vände och vred på huvudet, hur jag än ansträngde ögonen… Hur jag än hoppades och hur jag än ville tro…

Så fanns där inget.

Det finns fortfarande inget.

Och ändå kan jag inte sluta hoppas helt. Fast jag vet att det skulle vara lättare att göra det. Att bara acceptera att den här gången är det kört, att försöka lära mig att leva med den tanken. Men hur mycket det sunda förnuftet än försöker övertala mina känslor att ge upp så kan jag inte det. Hur orimligt det än är så fortsätter en del av mig att hoppas. Hitta på nya ursäkter till varför det tar tid, varför tid är det enda det handlar om.

Om jag bara blundar en stund... Om jag bara väntar lite… Kanske sover en stund eller ser på tv och försöker glömma… Om jag bara vilar en stund så ska det bli bättre när jag vaknar igen. Då ska jag kanske åtminstone se en avlägsen strimma av ljus som gör att jag faktiskt får kontakt med den värld som finns runt omkring. Så jag vilar, jag tvingar mig att blunda en lång stund, tvingar mig att ligga stilla och andas lugnt. Sedan går jag till köket, fortfarande blundandes, och tänder lamporna där. Det är där vi har bäst belysning. Sedan, efter en lång stund, bara för att vara säker på att det verkligen är tänt och alla lysrör hunnit med, öppnar jag ögonen och stirrar mot lamporna, en åt gången. Och för en ynka kort sekund önskar jag se en förändring så mycket att jag nästan tror mig göra det. För jag vill ju så gärna.

Sedan släcker jag alla ljus och väntar… för tänk om de var tända från början?

Men hur jag än släcker eller tänder så ser jag ingen skillnad. Mörkret är lika ogenomträngligt som sist jag försökte, som innan jag vilade. Som i morse när jag vaknade. Hjärnan försöker övertala känslorna. I ett svagt, sinnesförvirrat ögonblick tillåter jag mig själv att tro att det är strömavbrott och att lamporna inte lyser. Men TV:n står på i vardagsrummet. Jag hör rösterna från den klart och tydligt. För allt jag vet kan det vara strålande solsken utanför fönstret. Och jag är tillbaka i helvetet där allt hopp för ett ögonblick släcks. Och det enda jag vill är att krypa ner i ett mörkt hål, försvinna någonstans där jag slipper känna smärtan, ångesten och paniken. Slipper tänka på att det är så här jag ska leva resten av mitt liv.

Jag vill försvinna ifrån mig själv. Lämna smärtan och rädslan någonstans och gå min väg.

Och ändå… fortsätter en del av mig att hoppas, och tänker, och önskar… för om jag bara önskar tillräckligt mycket…? Om jag bara väntar tillräckligt länge...

Hur....

Det kom snö här i natt

C berättade innan han gick till jobbet.

Nu skiner solen.

Mamma berättade nyss när jag pratade med henne.

På jobbet arbetar de med den nya webbplatsen. Det kommer att bli jättesnyggt säger kommunens informatör som ringde för en stund sedan för att få mitt ok på några sidor.

Själv ligger jag kvar i sängen och funderar på hur det kan snöa ute, hur solen kan skina, hur människor kan jobba, hur livet kan fortsätta där ute…. När mitt liv just gått i kras

Det blev som jag trodde

Bandaget är borta.
Jag är hemma.
Och mörkret är… ogenomträngligt. Kompakt.
Och... mest sannolikt, för alltid.

Svammel i mörker

Det blir aldrig riktigt så som jag tanker mig att det ska bli. Undrar när jag ska lära mig det egentligen?

I fredags bestämde jag mig att åka hem och det spelade ingen som helst roll vad folk sa till mig. Jag skulle hem. Jag vet inte om det slog slint i skallen eller vad som hände men på något sätt så fanns det bara ingen som helst fysisk eller psykisk möjlighet för mig att acceptera att jag borde bli kvar på sjukhuset. Till slut var jag så upprörd att alla runt omkring förmodligen tyckte att det kanske ändå vore bäst om jag åkte hem, även om det kanske inte var bäst med tanke på operationen… eller om de stod i begrepp att skriva in mig på psyket, jag vet inte vilket egentligen. Det är förmodligen lättare att låtsas när man bara behöver föreställa rösten.

Min kära far uppoffrade sig och kom och hämtade mig. Tog ledigt från jobbet bara för att jag skulle slippa vänta tills C kunde komma, och för att C skulle slippa flänga fram och tillbaka en gång till den dagen. Min pappa är snäll. Och omtänksam. Fast jag tror inte C tyckte det i fredags. Han tyckte att jag borde blivit kvar på sjukhuset.

Och så här efteråt kan jag kanske ge honom rätt… och alla andra med. Det var nog inte så klokt att skumpa fram i en bil i två timmar dagen efter operationen, och det var förmodligen än mindre klokt att inte se varningssignalerna på att allt inte var helt okej… eller åtminstone så okej som det kan förväntas vara efter en operation. Så vi åkte snällt tillbaka till sjukhuset på lördag kväll. Vid det laget var jag inte det minsta intresserad av att bråka eller opponera mig. Tvärt om. Det kändes som ett ganska bra alternativ att komma till ett ställe där de, om inget annat, åtminstone har starka smärtstillande medel.

Det blir som sagt sällan som jag tror och planerar att det ska bli. Tänk om jag kunde lära mig det?

Imorgon kanske, om allt går väl, kanske jag kan få åka hem. Imorgon, kanske… tar de bort förbanden. Och för första gången någonsin önskar jag att de inte ska göra det. Inte riktigt än. Jag är inte redo.

För så fort jag tänker på att öppna ögonen och se… så knyter det sig i magen på mig och jag blir alldeles torr i munnen och jag känner mig helt övertygad om att jag ska kräkas. För jag vet ju vad jag kommer att se och det skrämmer mig. Mer än någonsin. Om förbanden sitter kvar så kan jag inte se och jag behöver inte bli rädd och jag behöver inte förstå sanningen. Jag kan låtas att den inte finns, att detta bara är något tillfälligt som försvinner när det är dags att ta bort förbanden. Även om jag innerst inne vet… Det är bara det att så länge jag kan förtränga vetskapen så kan jag leva ett ögonblick i sänder, men när jag vet…

Å jag vet att ni säkert tänker att detta har jag ju varit med om förr, att jag borde lärt mig, vant mig.… men jag har inte det. Och jag vet inte hur jag ska orka gå igenom det en gång till… den här gången… när inte ens läkaren är positiv. När allt pekar mot att det lilla suddiga hålet, som ändå var ett hål med utsikt mot omvärlden, inte längre finns. Bara den mjölkvita dimman, eller det kolsvarta mörkret, eller de oformliga bilder min hjärna producerar i brist på bättre.

Dagen efter

C åkte hem nyss och lämnade mig här. Ensam. Jag vet att han måste, jag skickade iväg honom själv, jag vet att han kommer tillbaka i eftermiddag, men det gör inte ensamheten mindre.

Igår blev en lång dag som jag mest sov bort. Först nedsövd och sedan mellan sömn och vakenhet i någon slags smärt- och morfindimma. Jag brukar ha ont efteråt, trots att de är frikostliga med smärtlindring, men jag tror aldrig jag haft fullt så ont någonsin som igår. Idag är smärtan bara nästan olidlig. Jag vågar knappt röra mig för varje gång jag gör det känns det som om ögonen skulle ramla ur. Eller möjligen brinna upp.

Jag drömde det inatt… att jag ändrade ställning och ögonen ramlade ur, rullade iväg, studsade ner på golvet och försvann i en dammig hög. Och jag kände varenda rörelse. Och det var inte den värsta mardröm jag hade i natt.

Idag väntar jag på att doktorn ska komma och berätta hur det gick. Vad jag har att vänta mig. Därefter tänker jag åka hem, så snart C bara kommer. Jag är nämligen helt övertygad om att jag inte kommer ha hälften så ont hemma som jag har här. Jag vill ligga i min egen säng, dofta på mina egna dofter, höra de ljud jag själv väljer. Jag vägrar helt enkelt att vara kvar här. Så är det bara, och ingen, inget kan övertyga mig om motsatsen… jag vill åka hem och tycka synd om mig själv där. Oroa mig, vara rädd… men vara allt det där i fred. Där jag känner omgivningarna och vet var saker och ting står.

Vi hade ett långt samtal med doktorn innan operationen. Hon lät inte allt för optimistisk inför operationen. Hon var ganska noga med att påpeka att chanserna till att den skulle lyckas är små, till och med mycket små, samtidigt som hon sa att det ändå är värt ett försök. Det är faktiskt det enda försöket jag har och alternativet är att förbli kvar i den dimma jag levt med den sista tiden. I det läget är det inget val direkt. Då måste man ta chansen. Den enda risk jag tar är att förlora dimman och att allt blir helt svart. Vilket är hemskare än dimman som ändå på något sätt ger sken av att det finns en värld där utanför. Med ljus och skugga som växlar och förändras. Rörelser som låter mig ana…. Mörkret däremot… är jag fruktansvärt rädd för. I den förlorar jag kontakten med verkligheten och lever i en helt egen värld. Ensam. En värld som ingen delar och ingen förstår. Och ingen förstår gradskillnaden heller.

Nu kan man...

...följa denna blogg. Och prenummerera på den.

Inte för att jag förstår varför någon skulle vilja utsätta sig för detta elende men... jag har hört att det är en kul funktion... (och det är inte jag som fixat dit den)

Ett telefonsamtal

Hör och häpna, doktorn ringde igår! Det måste vara första gången det inträffade, at thon ringed innan utsatt tid. Hon frågade om jag kunde komma på torsdag. Jag hade god lust att svara nej, jag ska titta på konståkning då… men jag avhöll mig för jag tror inte att hon är en person som har särsklit gott om humor.

Jag var faktiskt duktig, jag frågade en massa frågor som jag egentligen inte vill ha svaret på. Dessvärre vet jag inte om jag blev så värst mycket klokare på hennes svar. Vänta och se… se vad? Att dimman finns kvar för gott? Hon var väldigt vag på den punkten. Jag misstänker att hon faktiskt inte har en aning.

SÅ jag får vänta och se… och gå upp i gökottan på torsdag.

Imorgon.

Ingen operation

Det blev ingen operation I fredags. Det var inte bara min hjärna som vägrade utan även min kropp. Den gick helt enkelt i strejk. Jag vaknade redan på natten av att jag frös så jag skakade, bad vårdpersonalen om en extra filt och tänkte inte mer på det, inte förrän de på morgonen tog min temp och konstaterade att jag hade 39,8 i feber. Jag vet inte om jag blev speciellt ledsen över att få åka hem. Inte just då. Tvärt om var det ganska skönt att få sätta sig i bilen, trots att jag hade feberfrossa hela vägen hem och trodde jag skulle frysa ihjäl, fast C försäkrade mig att värmen stod på 32 grader.

Jag sov bort hela fredagen och halva lördagen men redan på lördag kväll var det som om jag aldrig hade haft feber . Märkligt.. . Kanske var det min intensiva motvilja mot operationen eller bara ödets nyck, jag vet inte. Kanske kan man faktiskt bli sjuk på riktigt när ingen annan utväg finns.

Det var som sagt skönt att få åka hem i fredags. När man har närmare 40 grader i feber och frossa så är allt annat ganska ovidkommande för det enda man vill är att få sova tills det är över. Just då hade jag som sagt inte en tanke på vad den missade operationen har för konsekvenser, jag kom mig inte ens för att ställa en endaste av alla frågor jag har… vilket innebär att jag nu sitter här med samma ovisshet som tidigare, fast sju resor värre för nu kan jag dessutom, helt gratis och utan extra kostnad, få oroa mig över vad den där operationen som inte blev gjord innebär.

Det är inte så att den där ogenomträngliga dimman har lättat, den finns där lika mycket som i fredags. Jag vet inte om den kommer att försvinna, när och om det ens är någon idé att fortsätta att hoppas. Det värsta är att ingen av oss tänkte på att fråga, inte ens C som i vanliga fall är klar- och snabbtänkt.. Allt jag vet är att jag nu ska vänta på att läkaren, vilken vet jag inte, ska ringa mig och berätta. På torsdag. Innan dess vet vi inget.

Jag är rädd… för nu går tiden igen och med tanke på vad doktorn sa, om att det är bråttom med operationen, så känns det minst sagt olustigt att vänta till på torsdag med att ens få kontakt med en läkare. Ibland när jag ringer dit och ber att få bli uppringd så undrar jag om personen i andra änden ens lyssnar på det jag säger. Eller om hon bara låtsas för hon vet redan innan hon lyft luren vad hon ska svara. Andra gånger får man förstås ett helt annat bemötande, av någon som verkligen vill lyssna och se till att allt blir rätt… Kruxet är bara att den som svarar alltid tycks vara den motsatta till vad jag behöver just då. När det duger med ett standardsvar får jag den som vill hjälpa till, när jag behöver få tag på någon som vill hjälpa till så är det hon som ger standardsvaren som svarar.

Ja ja… det kanske ändå är så att det inte är så viktigt längre, jag menar, det kvittar väl om jag ser suddiga 10 grader eller en ogenomtränglig dimma.

Dimman är märklig… den är just som en dimma, skillnaden är att den är just ogenomtränglig, den lättar inte ju närmare jag kommer så som dimmor brukar göra, den förblir lika dimmig hela tiden. Oavsett var jag tittar… det är bara det att min hjärna konstant tycks tro att det räcker med att anstränga ögonen lite, titta lite närmare, ställa synskärpan eller kanske gnugga mig i ögonen, blinka… så försvinner dimman. Om jag anstränger mig hårdare, tittar på något jag vet ska finnas där så ska det nog snart framträda ur dimman.

Ibland lurar jag mig själv… jag önskar så mycket att jag nästan tror att jag ser. Färger, mönster, bokstäver, ansikten… det är bara det att så fort de framträder så försvinner de, och när sedan mina tankar hinner med så inser jag att just det jag nyss sett så klart och tydligt omöjligt kan finnas där. C:s ansikte kan inte titta mot mig när jag hör honom i ett annat rum, tapetmönstret i vardagsrummet finns inte på toaletten… Och framför allt, jag har aldrig sett det mönstret så klart och tydligt. Dessa bilder far framför ögonen på mig vid de mest oväntade tidpunkter, helt utan ansträngning. Och för en tusendels sekund lurar jag alltid mig själv. Jag tror att de är verkliga. En liten del av mig hoppar till och börjar glädjas… bara för att i ögonblicket efter inse att jag tillåtit mig själv att tro på mirakel. Igen. Jag är egentligen inte förvånad över att min hjärna fantiserar ihop dessa bilder, förra gången jag inte såg var det ständigt bokstäver som dansade framför mina ögon.

Min värsta fasa mitt i allt detta, näst efter att bli helt blind, är att inte längre minnas färgerna, ansiktena, bilderna… att glömma världen. Jag vet att jag redan har börjat glömma de detaljer jag inte längre ser. Ibland undrar jag om dessa… fantombilder… är ett sätt att påminna mig? Inte bara så att jag inte glömmer utan också på något sätt påminna om det jag är mest rädd för. Att glömma…

Jag antar att jag kommer sluta inbilla mig att jag ser saker… snart… och jag undrar egentligen vilket som är värst. Att glömma, eller att ständigt bli påmind om det som inte längre finns.

Tillbaka till ruta ett

Det är fortfarande mörkt när vi sätter oss I bilen. Ute är det fuktigt och råkallt. C ställer min väska i baksätet, jag har packat ner datorn och lite annat, så jag kan stanna om det skulle behövas, fast det inte varit något prat om det. Numera litar jag inte på något när det gäller resorna till huvudstaden. Det är kallt i bilen, jag huttrar lite innan stolsvärmen börjar kännas, våra ytterkläder ligger också i baksätet för resan är lång.

När vi kommer fram är det fortfarande mörkt, men C säger att det börjat ljusna. Vi är tidiga, mycket tidigare än vi brukar vara så vi bestämmer oss för att äta frukost innan det är dags för återbesöket. Det är bara C som kan äta, själv sitter jag där och tuggar på samma tugga som inte vill gå ner hur jag än försöker. Den tycks tvärt om bara växa och bli större. Jag sitter där och lyssnar på ljuden runt omkring. Försöker att inte tänka på att det kanske är så här framtiden kommer att vara.

Det är märkligt hur morgonljuden skiljer sig från kvällsljuden, hur mycket lugnare omgivningen känns, trots att det förmodligen alltid är precis lika mycket folk i rörelse. Jag befinner mig där fysiskt men mentalt är jag inte där längre. Min panik och rädsla är alldeles för stor för att jag ska kunna vara riktigt närvarande.

C försöker prata med mig. Han inleder flera samtal, om vädret, om människorna runt omkring, till och med om Obama, men mina enstaviga svar, i den mån jag ens svarar, får honom att snart ge upp. Efter en stunds tystnad suckar han tung, flyttar sig närmare, tar min hand och lägger den mot sin kind. ”Vi kan förstås sitta här och deppa ihop totalt tillsammans också” säger han och jag känner hans leende. När man är i det mentala tillstånd jag är i så är det svårt att skilja ironi och skämt från allvar och för en stund blir jag rädd. Jag kan överleva all min rädsla och skräck så länge han finns där med sitt aldrig sinande hopp, sin styrka, sin tro på att det ska gå bra. Det är hans tro som gör att jag kan överleva den här stunden, och så fort han visar minsta tecken på tvivel eller svaghet försvinner den lilla behärskning jag har och jag bryter ihop totalt.

Jag har aldrig sagt det till honom, men jag vet att han vet. Det är ingen lätt roll jag givit honom. Det är inte lätt att vara en annan människas hela styrka. Men han säger alltid det rätta. ” det kommer att gå bra detta älskling. Trycket är bättre nu och snart ser du igen, precis som alla de andra gångerna”.

Kanske har han rätt…
Kanske inte…
Och just då undrar jag om det kanske inte vore enklast om han hade fel. Vi… jag… har levt med denna fruktan, denna ovisshet så länge nu. Trots att jag med alla medel försöker hålla mina känslor inom mig, inte visa utåt det jag känner, trots att jag gör mitt allra bästa för att ingen annan ska bli lidande av det jag går igenom, och ofta tror mig själv lyckas, vet jag att han märker det, att han blir just lidande. Inte bara av mitt humör, mina känslor utan givetvis även av alla begränsningar i vardagen. De senaste åren har förändrat mig, hur gärna jag än ville förbli den jag var så är jag inte det längre. På allt för många sätt. Och jag vet att han älskar mig nu, men hur länge orkar en människa hålla fast vid en kärlek som aldrig är enkel, som aldrig ens är bra, än mindre bekymmersfri? Dessa känslor, denna ovisshet och allt annat min sjukdom innebär, och allt mitt handikapp innebär och kommer att innebära i framtiden, har satt sina spår i vårt förhållande redan. I mig.

Jag vet att det bara är en tidsfråga innan de spåren är så djupa att de inte längre går att dölja. Spåren håller på att växa till en klyfta. Jag vet någonstans att jag en dag kommer att bli ensam i denna främmande värld av mörker. Och jag är mer rädd för det än för att leva utan att se.

Tiden slingrar sig fram till dess att det är dags att gå till väntrummet. Vi sitter där och väntar. Han håller min hand och berättar för mig vad det är för folk som går förbi, vad som händer runt omkring. Han är duktig på att beskriva och även trots att jag vet att han ibland luras bara för att få mig att le så gör jag just det. Ler åt hans beskrivningar. Utåt sett ser vi säkert hur normala ut som helst. Som vilket par som helst. Utan ett bekymmer i världen. Utan den vita käppen, utan framtiden som just nu är allt annat än ljus.

Slutligen är det dags. Vi går mot väntrummet. Vi sätter oss och väntar där. En sköterska kommer och berättar att doktorn är sen. Lite senare kommer hon igen och berättar att doktorn är ännu senare, att jag ska få träffa en annan istället. Min nervösa mage som redan tidigare var som en hård boll full av fjärilar tycks studsa runt där inne och vända sig upp och ned, men jag trycker ner illamående och går in. Jag genomlider alla undersökningar, lyssnar på doktorn vars röst jag inte kan avläsa. Jag har träffat honom förr, men inte tillräckligt ofta för att ha lärt mig hans uttryck. Han prata en hel massa men allt jag hör är orden operation, imorgon, borde gjorts för länge sedan.

En del av mig vill bara skrika åt honom, säga åt honom att hålla tyst, försvinna ur mitt liv, gå därifrån… så jag kan spola tillbaka bandet och börja om i ett nytt spår, där denna dag, denna vecka, denna månad inte existerar. Istället sitter jag tyst och nickar. Följer med sköterskan och installerar mig på ännu ett sjukhusrum. Väntar.

Väntar på att någon ska komma på att detta är fel, att de tagit fel på person, läst i fel journal, givit mig fel glasögon… vad som helst.

Men inget händer.

Mörkret blir mörkare där ute. Snart kommer natten. Och där efter morgondagen, med ännu en operation, ännu en ovisstid och ännu en besvikelse. Och jag sitter här och undrar om jag inte ska packa mina saker och be C ta mig hem. För gott. Om jag inte, för allas bästa borde fatta beslutet att inte gå igenom fler operationer utan lära mig att leva såhär.

Jag ger upp nu

Jag är hemma nu på dagarna. Egentligen borde jag förmodligen gått till jobbet för det är ju egentligen inget fel på mig. Bara på mina ögon. Om man är handikappad kan man inte sjukskriva sig på grund av sitt handikapp, det är något man måste leva med.

Utåt sett är det ju inget som har förändrats, jag har fortfarande samma svårigheter, samma hjälpmedel. Det är tveksamt om någon egentligen begriper hur stor skillnad det är mellan att se lite och se inget. Jag förstår det inte själv trots att jag varit med några gånger nu.

Någonstans, jag vet inte när, så började jag ta det lilla suddiga hålet mot verkligheten för given och börjat känna mig trygg i att få behålla det för gott. Att få se färger, former, till och med bilder och bokstäver, hur otydliga de än var. Att se min älsklings leende, mitt eget ansikte i spegeln. Hur små fragment det nu än var.

Det där lilla, som jag så sällan uppskattade gjorde tillvaron avsevärt mycket lättare och tryggare. Så mycket tryggare att jag faktiskt idag gav upp. Jag hade tänkt ta mig till jobbet. I alla fall hade jag tänkt vara med på ledningsmötet som näst intill är heligt i mitt nya jobb. Jag hade bestämt att C skulle hämta mig, han skulle vara med på samma möte så det skulle inte bli några problem. Jag hade packat datorn i väskan, lagt fram allt jag skulle ha med och jag visste exakt vart allt stod. Jag visste till och med vad jag skulle ta på mig. C hade kollat redan i morse så att det passade ihop, var helt och rent och allt det där som jag inte längre kan avgöra.

Och jag duschade, tvättade håret, fönade och satte upp i en tofs. Satte på mig kläderna, kontrollerade tiden, borstade tänderna. Jag gjorde allt det där och dubbelkollade allt och trots att allt tar så mycket mer tid nu var jag färdig långt innan jag visste att C skulle komma för att hämta mig.

Slutligen, när det inte fanns något mer att göra ställde jag mig framför spegeln som jag alltid gör, tände ljusen så jag skulle se bättre och insåg… att det faktiskt inte fanns något att se. Jag visste ju det naturligtvis. Det är inte precis lätt att glömma av att man inte ser, men just där och då blev det så uppenbart. Det var som om någon plötsligt slagit till mig, rakt i magen, så hårt att benen bara ville vika sig . I den stunden blev allt så smärtsamt klart att jag gav upp. Inte bara tanken på att gå till jobbet och delta i möte, utan också tanken på att leva. Detta är inte det liv jag vill leva.

Så jag kom inte iväg till jobbet. För den där känslan av fullständig hopplöshet, bitterhet och sorg som jag försökt hålla tillbaka alla dessa dagar, kunde jag helt enkelt inte behärska längre. Den där fasaden av ”jag är stark, jag har varit med förr, det gör inget längre”, bar rasade samman och det gjorde nog jag med. Jag vet inte vad som hände, jag vet inte när C kom in, hur jag hamnade i sängen, med hans armar om mig, eller hur det blev mörkt utanför. Det enda jag kommer ihåg är den där känslan av fullständig hopplöshet som jag kände framför spegeln, och känslan av att jag helt enkelt inte vill längre. Jag vill inte vara med längre, jag vill inte fortsätta så här nu.

Jag orkar helt enkelt inte mer.
Fast det får man väl inte?

Tisdag

Förvisad till mörkret, ensam, på en plats som jag hatade, fans inte mycket annat att göra än att jobba och skriva. Jag jobbade så mycket jag kunde för det är få saker som slår arbete när det gäller att skingra tankarna och hålla känslorna i schakt. Men jag skrev kanske ännu mer.

Och när jag sedan läste det jag skrivit så insåg jag att det inte är något varken jag eller någon vill läsa. Någonsin.

Man skulle kunna tro att jag har börjat vänja mig vid att ligga där i sjukhussängen, nyopererad, sväva i ovisshet, vara panikslagen inför vad som händer när bandaget tas bort. Man skulle kunna tro att det med tiden blir lättare att stå ut, att rädslan blir mindre, att jag någonstans kommit till ett tillstånd av… förlikning. Men istället för att bli lättare så blir det värre för varje gång. Just det att jag vet hur det brukar vara, inger ingen som helst trygghet eller tröst, bara fruktan.

Det är… jobbigt… att leva i ett tillstånd av panik, dygnet runt i ett ovisst antal dagar. Jag vet inte hur andra klarar det. Hur andra går vidare efter tsunamikatastrofer och förluster som säkert är större än min. Jag vet inte hur andra lever i värre ovisshet än jag och med större skräck än jag. Jag kan bara svara för mig själv, och när jag gör det blir det ord som ingen vill läsa. Och när jag läser dem vill jag bara skrika till mig själv ”men himmel, skärp dig människa, så illa är det väl inte?”. Och ändå kan jag inte känna just det där sista, att det inte är så illa. Trots att jag varit på väg hit så länge, trots att jag varit med så många gånger tidigare har jag inte nått fram till den där platsen där det är ok, eller där jag ens står ut med tanken på att aldrig se igen. Förmodligen borde jag gjort det för länge sedan, nått fram till en… förlikning.

Men man är aldrig rationell när det gäller känslor. Tänk så lätt livet vore om vi helt enkelt skulle kunna ta fram en mall och utifrån den hantera alla förluster och andra svåra känslor. Tänk så lätt det vore om någon kunde tala om för mig att nu får det vara nog med självmedlidande, bitterhet och sorg. Nu är det dags att gå vidare. Och jag sedan kunde göra just det. Utan att känna, tänka, vara rädd.

Rädd är jag fortfarande. Jag vet inte vad som händer nu. Jag fick åka hem, men trycket är inte bra fortfarande, och jag vet inte ens om det spelar någon roll längre.. Sedan i torsdags, när bandaget togs bort har jag gått från ett kompakt mörker till ett lite mindre kompakt mörker. Jag ser att det är mörkt ute nu och jag vet att det varit ljust idag. Men mer än så är det inte just nu. Jag har varit här förut. Jag kommer ihåg hur det kändes och det känns inte ett dugg bättre denna gång. Det finns ingen försäkran om att det kommer att bli som sist, det finns bara en lång väntan. På torsdag kanske jag får veta. Frågan är om jag vill veta.

Det blir...

...en resa till Stockholm igen...

Samma gamla visa

Varje dag har jag plikttroget infunnit mig på vårdcentralen. Så tidigt det bara gått för att slippa ha det framför mig. Varje dag, precis lika plikttroget har sköterskan mätt trycket och konstaterat att det sjunkit lite. Men bara lite. Alldeles för lite.

Jag vet för jag har varit med alldeles för länge. Jag vet det av att jag den här gången faktiskt också känner det, jag har ont. Nästan hela tiden nu, lite lätt, lite dovt, utan att det egentligen stör men det finns där hela tiden. Och det har aldrig funnits tidigare.

Imorgon kommer doktorn ringa. Då har hon med största säkerhet sett mina värden och dragit slutsatser. Jag är på något märkligt sätt ganska säker på att jag inte är det minsta intresserad av att höra hennes slutsatser. Jag funderar allvarligt att lägga min telefon i C:s ficka. Så får han prata med henne. Eftersom han lyckats med konststycket att charma Apotekets griniga personal så kanske han lyckas med att charma henne. Så jag slipper träffa henne igen.

För övrigt har den här veckan varit märklig. Det har nästan varit som att leva två liv, i två värdar. Den ena är den värld där jag vill vara, på jobbet, tillsammans med C, stunder då alla mina tankar kan riktas åt och samma håll och den där oron och paniken inte är så påträngande. Då jag med någon slags stenhård koncentration lyckas med att inte tänka. Men de stunderna är korta för rätt vad det är så dyker tankarna upp och jag kastas tillbaka till den verklighet där jag faktiskt är. I något som nästan påminner om en skräckfilm. Man vet att något hemskt ska hända, men man vet inte exakt när. Det gör liksom konstant ont i magen och även när jag koncentrerar mig som bäst på att inte tänka så finns det någonting i bakhuvudet, som en mörk skugga över allt.

Men visst… livet går vidare och man får helt enkelt lära sig att leva med det. Det kan ju, som Christina skrev, faktiskt bli alldeles underbart… Hur ni ännu en operation eller att mista synen helt kan bli underbart i någon värld eller någon fantasi… Men ja, visst måste man bita ihop och gå vidare, även om det gör ont. För något annat alternativ finns inte.

Därmed inte sagt att jag inte då och då har ett alldeles oemotståndligt behov av att vältra mig i självmedlidande.

Fast igår… var faktiskt just en sådan där, alldeles underbar dag. En väldigt speciell dag…

Fredag

Vi sitter i bilen, det är tidig morgon. Jag är tyst, om jag inte säger något är det ingen risk för att orden flyger ut och avslöjar hur rädd jag är. Om jag är tyst kan jag lättare hålla skräcken under kontroll. Magen är upp- och ned och in och ut och jag funderar på att be honom stanna så att jag kan spy. Men jag inser att det bara är psykiskt. Det finns inget att spy upp på fastande mage.

”Det blir solsken idag” säger han och jag vet vad han menar. Vi tror på förtecken, vi vill att solen ska skina för om den gör det så kommer läkarbesöket att gå bra. Men jag anar ju redan att det kommer regn idag. Jag behöver inte åka dit och få det bekräftat, för någonstans finns det redan inom mig. Jag vet inte vad, jag bara vet att det är.

Vi fortsätter större delen av vägen under tystnad. Håller varandra i handen ibland. Lyssnar på musiken, radions trams och däckens sus mot asfalten. Ser solen gå upp och färga morgonen rosa. Jag ser inte detaljerna men det rosa skimret är vackert mot det skarpa orange. Trafiken tätnar.

Den väg som ibland känns så lång blir plötsligt alldeles för kort och vi är framme allt för snart. Trots storstadens rusningstrafik, trots fjärilarna i magen. Jag är inte redo, inte en. Förmodligen aldrig. Hur jag än försöker stoppa tiden, hur jag än hoppas på att något kommer i mellan så når vi oundvikligen målet. C parkerar. Stänger av motorn och jag vet att han tittar på mig nu, som om han ville få kontakt med de av mina tankar som jag så desperat försöker behålla inombords. Som om han anar att jag vet något mer. Jag vägrar möta hans ögon för om jag gör det kommer tårarna. Tårar av skräck.

”Är det lika illa som vanligt eller värre” frågar han med den där rösten som kan smälta bort all min självbehärskning. Som gör att jag inte kan hålla något hemligt. Men jag behöver inte svara för han vet.

Och jag börjar gråta.

Närjag väl får tårarna under kontroll går vi ur bilen. Jag sätter på mig mina svarta glasögon för att dölja spåren av tårarna, tar fram käppen men fäller inte ut den och med handen om hans arm går vi. Varje steg jag tar känns som en enda stor ansträngning, något jag gör ofrivilligt och hade det inte varit för honom hade jag vänt om och sprungit iväg. Min instinkt säger mig att jag inte vill gå längre. Den är så stark att den nästan är fysisk. Jag håller hans arm hårt, så hårt att mina fingrar säkert gör honom illa. För varje steg vi tar, går det lite långsammare. Slutligen drar han undan sin arm och lägger den om mig istället, drar mig alldeles när intill styr mig obönhörligt framåt. Som jag vore ett motvilligt barn. Fast och bestämt men milt ändå.

Vi går in, registrerar oss, sitter ner i ett väntrum jag inte längre kommer ihåg hur den ser ut. Efter alla gånger jag varit där är det just här mina minnesluckor börjar. Jag kommer ihåg, men vill inte minnas. Jag är där, men i tankarna är jag någon annanstans. Min kropp går igenom undersökningar, min kropp känner men jag själv försöker att inte vara närvarande. Och ändå är jag där. Jag registrerar vart enda ljud, varenda nyans i doktorns röst, jag drar slutsatser av frågorna hon ställer och av dem hon inte ställer, trots att hon är tyst en lång stund vet jag. Jag vet det långt innan hon börjar prata. Innan hon säger saker jag inte vill höra. Ger förklaringar jag inte ens orkar ta till mig. Min hjärna har redan lagt ihop och dragit ifrån. Det hade den egentligen gjort för länge länge sedan. Nästan utan min hjälp.

Kanske handlar det inte så mycket om instinkt eller ens om att tolka nyanser. Innerst inne vet jag varför jag visste och jag vet att jag borde reagerat. Jag borde inte avfärdat den där konstiga obehagliga känslan som någonstans sakta övergick i smärta, eller den där känslan av att allt är en liten aning svårare. Men jag gjorde just det, jag var upptagen av allt runt omkring, av det nya jobbet, av att bevisa att jag kan. Och någonstans var jag också upptagen med att envist intala mig att jag nu kunde börja anpassa mig till mitt handikapp, för nu skulle det inte bli värre än vad det var. Nu skulle det vara stabilt. Inga fler operationer. Inga fler läkarbesök. Jag levde i en drömvärld.

Jag trodde på det för jag ville så gärna tro på det. Jag behövde hålla fast vid att det inte kan bli sämre. Jag bedrog mig själv så duktigt att jag inte ens observerade tecknen.

Med doktorns ord ringande i öronen går vi ut från sjukhuset. Tysta. Den här gången är vår tystnad ännu tystare, var och en i sina egna tankar. Jag vill höra honom säga något, vad som helst, kanske mest av allt vill jag höra att allt är bra, att allt blir bra, att han fortfarande älskar mig trots att jag gjort honom besviken… ännu en gång, men samtidigt vet jag att om han gör det, säger vad som helst kommer jag att bryta ihop. Så vi förblir tysta, för han vet. Efter alla dessa läkarbesök känner han min reaktion bättre än vad jag känner mig själv. Vi sätter oss i bilen och åker hemåt. Jag lutar mig bakåt och blundar. Tankarna och frågorna flyger runt och framtiden känns plötsligt än mer skrämmande än den brukar. C tar min hand. Kramar den. Säger ord som ska trösta men resultatet blir bara att mina tårar börjar rinna. Vägen hem är så mycket längre än vägen dit. Ovissheten och oron är inga bra reskamrater. Jag vill bara hem, till min säng, till en plats där jag fortfarande känner mig trygg, till en plats där jag kan glömma allt. Gömma mig för verkligheten. Låtsas att allt är bra.

Hemma stannar vi utanför Apoteket och jag sitter kvar medan han går in. Nu mera behöver han inte ens visa sin egen legitimation för att hämta ut mina mediciner, de känner honom så väl. När han kommer tillbaka lägger han den lilla prassliga gröna påsen i mitt knä och plötsligt får jag nästan en oemotståndlig lust att bara slänga ut den ur bilen. Ut ur mitt liv för gott. Så hårt och så långt jag bra kan. I påsen finns hela mitt hopp, men det enda jag kan tänka på år att det är så onödigt att hoppas… Borkastade pengar, bortkastad energi…

Solen fortsätter att skina men jag vet att det kommer regn i natt.

50-årsfest

Femtioårsfest var det I helgen. Alla var där, hela C:s släkt och en massa folk inte ens han kände. Barnen var med. Hans föräldrar, hans syster… kort sagt alla. De flesta hade jag aldrig träffat. Festen var som fester brukar vara, mörk, stimmig, överförfriskad i många fall. Själv var jag nykter, det är jobbigt nog att hitta damtoan utan att vara full.

Det finns alltid fördelar med att vara nykter, man slipper till exempel baksmälla dagen efter. Ens sinnen är betydligt skarpare i nyktert tillstånd, i alla fall de som fungerar. Jag vet inte men ibland undrar jag om jag inte hör mer saker nu än jag någonsin gjort förut. Ibland känns det som jag hör alldeles för mycket . Saker som inte är avsedda att höras av mina öron. Saker som gör ont att höra även om jag själv vet att de är sanna och riktiga. Saker som alldeles säkert inte ska föras vidare… och ändå gör jag det just nu för ibland när jag skriver här så känns det som en del av det som gör ont liksom landar i datorn och stannar där. Ett tag i alla fall.

Nej, den här femtioårsfesten vill jag bara glömma. Jag kommer betydligt hellre ihåg en annan femtioårsfest, den då allt började. Både det goda och det mindre goda. När min älskling först sa något kryptiskt och vagt som gjorde att allt förändrades. Tänk… om… tänk om han inte fanns i mitt liv. Då hade jag visserligen inte varit på helgens femtioårsfest och fått sanningar jag hellre blundar för kastade i ansiktet, men jag hade inte heller haft den största glädjen i mitt liv. Honom.

Och han hade inte haft mig. Vilket hade varit betydligt bättre för honom förmodligen. Han hade kanske haft en normal fru, en som han kunde vara stolt över. En som hans släktingar inte diskuterade bakom ryggen på honom… och henne. En som de slapp tycka synd om honom för…

Hoppsan… här blev det riktigt muntert visst. Eller hur? Och jag ska till doktorn imorgon. Inte gör det saken bättre. Tvärt om faktiskt. Jag vet att det är inbillning men den här gången känns det värre än vanligt, som något riktigt dåligt kommer att hända… Ibland har jag ett sjätte… nej femte, sinne för det där. När något dåligt ska hända. Jag vågar knappt tänka på det. Och så är det fradag. Fredagsläkarbesök bådar aldrig gott...

Onödig oro

Det blev inget läkarbesök I förra veckan. Min snälla pappa erbjöd sig att följa med och vi hade kommit halvvägs när telefonen ringde. Doktorn var sjuk.

Jag förstår ju att det är ganska själviskt att klaga men efter att ha varit nervös i tre dagar, fått pappa att ta ledigt och bråkat med C om hur jag skulle ta mig dit (han ville inte låta mig åka själv) så kändes det ganska trist även för mig att hon var sjuk. Om man ska se det positiva så hade jag och pappa en trevlig stund i bilen och nu får jag chansen att börja om med att vara nervös helt från början igen.

Man skulle ju kunna tro att jag börjar tycka att det hör till vardagen att gå till doktorn men jag vet inte om jag någonsin kommer att tycka det. Efter så här lång tid, när jag vet i princip vad som kan hända borde jag ju inte ens vara lite orolig men det är jag varje gång. Lite oro är nog i det här fallet årets underdrift, speciellt nu… Men sedan, när väl läkarbesöket är över och jag vet att jag inte behöver tänka på det på ett tag till känns det som att jag kan börja andas igen. Ett tag.

Nå ja, det är bara att försöka låta bli att tänka på det tills det blir dags. Till dess har jag faktiskt fullt upp. Nu börjar allvaret för mig på jobbet och det är dags att bevisa att jag faktiskt klarar av det här jobbet. Jag har ungefär 28 möten inbokade och tusen saker att hinna göra klart innan. Bäst jag stressar lite.

Visst ja… till helgen ska vi på stor födelsedagsfest. Alla C:s släktingar kommer att vara där, en kusin till honom fyller 50. Gissa om jag ser fram emot det?

Plättlätt

Det blev en helt vanlig helg. En bra helg. Barnen var trötta och småförkylda, det var kallt ute och ingen av oss hade någon ork att egentligen göra något. Vi satt inne och spelade spel, tittade på TV och tände ljus och bara hade mysig. På lördag kväll kom grannarna över och vi såg på film alla. En helt vanlig, ordinär helg, men sådär mysig att känslan finns kvar långt in på måndag. Ända fram tills att vardagsstressen hinner i fatt och allt annat strul som man ständigt måste brottas med.

Den här veckan ”slutar” C och jag är ganska säker på att han kommer bli saknad av fler än mig, även om han finns kvar i samma byggnad. Men vi vet ju alla att det inte är samma sak.

En annan ”rolig” sak som händer den här veckan är en resa till Stockholm. Jag kan ju berätta att jag inte alls ser fram emot den eller tycker att den är så speciellt rolig. Jag är ganska trött på alla dessa resor till huvudstaden. Den här gången är det dessutom tveksamt om C kan följa med mig. Han har en konferens som han måste delta på och även om han gärna smiter från den för min skull så är det inte riktigt rätt. Det är massor med viktiga personer där som förväntar sig att han ska vara på plats, faktiskt så borde jag också vara där och förvänta mig att han är där.

Dessutom så borde jag ju vara en stor flicka vid det här laget och klara en rutinundersökning själv. Det är ju inte så att det är första gången. Och det är inte så att jag inte vet vad som kommer att hända. Så jag får helt enkelt växa upp och bli stor. Lätt som en plätt. De har taxi Stockholm med… Och människor som kanske kan hjälpa till om jag går vilse? Och doktorn känner jag ju… Eller hur?

Easy peasy… Lätt som en plättlätt!

Typ.

Meningslöst prat

Det finns förstås bra dagar också. Och de dåliga dagarna har också oftast något gott i sig. Som till exempel min älskling som aldrig tycks tröttna på mitt ständiga gnäll och alla humörsvängningar. Jag vet inte om jag någonsin kommer att sluta fråga mig hur jag kunde ha sådan tur att få dela mitt liv med en man som han.

Idag skiner solen hos oss och himmelen är blå. Jag undrar just om den där Brittsommaren är här? Så sval och trist som denna sommar varit så skulle det inte förvåna mig om 15 grader i solen ska räknas som just sommar. Och den kommer just när jag köpt nya stövlar… och börjat använda dem också.

Det där med att klä sig rätt är tydligen inte helt lätt för någon dessa tider. En del går i vinterkappa och stövlar medan andra går barbenta. Knepigt att det ska vara så svårt att hitta något mitt emellan. Fast stövlar kan man väl ha mitt i sommaren nuförtiden?

Egentligen borde jag inte ens tänka på detta med kläder för det är ett evigt gissel numera. Jag älskar kläder. Och skor. Och att shoppa. Men det är liksom inte lika roligt längre. Själva poängen med att köpa kläder är att se hur jag ser ut i dem men när jag bara ser delar åt gången så kan det faktiskt se precis hur som helst ut, det färdiga resultatet alltså. Hur många gånger har jag inte köpt en kjol här, en överdel där, bara för att komma hem och inse att de nog passar färgmässigt ihop men inte modellmässigt, inte på mig. När man inte längre kan avgöra just det där sista så tappar det liksom sin tjusning. Fast jag vet att de flesta kanske anser att det är ett av mina minsta problem. Dessutom har jag ju C.

Problemet med hans känsla för mode är bara att han tycks tro att det är hans uppgift att ständigt tala om att det är snyggt på mig. Om jag så klär mig i säck och aska… Jag har varit med tillräckligt länge för att veta att inte ens modeller klär i just det…

Annars har veckan varit ganska hyfsad. Fruktansvärt massa jobb, en hel del tekniskt strul, och en och annan oförstående människa har det varit men, veckan har gått. Snart är det helg och barnen kommer. Det blir garanterat inte alls så som jag tror att det ska blir, det lir det aldrig när de är här. Men det är en av de goda sakerna i livet.

Utflykt

Vissa dagar är bättre än andra. Som de här varma höstdagarna när solen skiner lite lagom mycket och luften är hög och klar och den blåa himlen är så blå mot de disiga jordfärgerna som ibland skiftar i klarrött eller skarpt gult av trädens löv.

Jag älskar höstens färger.

Och ändå finns det få saker jag är så rädd för som hösten. När allt tar slut. När mörkret är på väg. När jag inte vet om ljuset någonsin kommer tillbaka. När jag vet att vintern snart är här med mörka mognar och kvällar och dimmiga dagar då jag ibland knappt kan vara säker på att jag fortfarande ser.

De dagarna har förstås redan kommit.

Men igår sken solen. Och på sitt sätt var den dagen bättre än anda, på sitt sätt - en enda hemsk resa i minnen av vad som skulle kunna vara.

Jag vaknade och behövde inte ens öppna ögonen för att veta att solen sken. Morgnar som den ligger jag kvar och blundar en stund och låtsas. Låtsas att allt är som det borde vara. Om jag inte öppnar ögonen kan jag förtränga sanningen en lång stund och vara kvar i en verklighet som inte längre finns. Jag kryper närmare min älskling, och jag fortsätter att blunda. Långsamt rör jag vid hans kropp, låter mina händer vandra över hans kropp, väntar på att han också sakta ska vakna. Tillsammans ligger vi länge och njuter av lugnet och stillheten, pratar, håller om varandra… och jag behöver inte ens anstränga mig för att faktiskt tro på att allt är som det var en gång. Det enda jag behöver komma ihåg är att fortsätta och blunda.

Så jag gör just det. Fortsätter att blunda och låtsas. Slutligen tror jag nästan på att världen runt mig är lika klar och tydlig som den borde vara. Allt jag behöver göra är att slå upp ögonen, för att få det bekräftat, se allt tydligt och klart, och det behöver jag inte göra just nu. Jag håller kvar känslan av att allt är normalt. Som det ska vara. Som jag vill att det ska vara.

Men ju längre jag låtsas desto jobbigare är det att slutligen lämna fantasivärlden som jag så gärna vill tro på. När jag väl måste göra det, för varje morgon har ju ett slut, då drabbar insikten om verkligheten mig så mycket hårdare. Som ett knytnävsslag i magen. För en sekund grips jag av panik och kan inte andas. Magen blir som en hård liten klump som en osynlig hand pressat ihop med övermänsklig kraft. Det var ju inte så här det skulle vara.

Under en tusendels sekund är det som om de senaste två åren aldrig existerat och jag vill bara skrika av skräck, för nyss var min verklighet klar och tydlig. Vad hände? Vart tog detaljerna vägen? Ljuset? De klara färgerna och linjernas renhet? En tusendels sekund tar det att komma ihåg. Att detta ÄR min verkighet. Inte den jag så innerligt vill ska vara det.

Den jag nyss befann mig i.

För en lång stund är smärtan så mycket skarpare, begränsningarna så mycket klarare. Aldrig igen är så mycket längre.

Det är bra att låtsas. Att förtränga verkligheten och återvända i tiden. Att fly. Alla förtjänar det då och då. Men ju bättre jag blir på att låtsas desto bättre blir verkligheten att ge igen. Nästan som vore den svartsjuk på min tillfälliga utflykt.

Dagar som börjar sådär blir aldrig riktigt i balans. Det förflutna finns där så mycket mer närvarande, som om det vill säga till mig att jag när som helst har möjlighet att återvända men inte vill visa mig hur. Som en hägring som retas och skrattar åt mina fåfänga försök att gå tillbaka och börja om på nytt. Glömma nuet. Som om det bara handlar om att göra ett val.

Samtidigt vet jag att jag aldrig haft det valet. Nuet smög sig sakta på mig och överrumplade mig utan att ge mig en chans att väja mig eller fly. Jag fick inget val. Precis så som de flesta människor är tvingade att leva i nuet är jag det också. Och jag är medveten om att mitt nu, min verklighet, inte alls är så hemsk som så många andras. Det enda man kan välja är hur man ska hantera det. Om man ska lägga sig ned och dö eller kämpa emot, bråka och svära.

Jag vet inte vilket som är lättast. Att tyst acceptera eller att kämpa emot. Varför kämpa alls? Slåss mot väderkvarnar? Inte gör man det för att man har chans att vinna, på sin höjd känns det bättre en stund.

Svammel igen

Jag har inte tillträtt mitt nya jobb än. Fast det verkar det stora flertalet inte förstått. Just nu känns det mest som att jag sköter mitt eget jobb och mer och mer av det nya jobbet. Vilket är ganska bra. När man flänger fram och tillbaka mellan möten, i den mån jag nu lyckas flänga, försöker lära upp min efterträdare, försöker hinna beta av mail och telefonsamtal och dessutom vara social med kolleger så blir det mycket lite tid kvar till att fundera över andra saker. Det är inte bara all min energi som går åt till att jobba utan dessutom hela min koncentrationsförmåga. Att pussla ihop omvärlden är svårare när pusslet är nytt. Och när bitarna tycks bli mindre och mindre dag för dag. Mycket svårare. Jag tänkte nog inte så mycket på just den biten när jag som mest retade mig över C:s sätt att gå förbi mig och utgå ifrån att jag inte ska ha jobbet.

Ju längre tiden går desto mer inser jag att han kan ha haft mer rätt än jag ens vill erkänna för mig själv. Vilket ioch för sig är ganska löjligt att skriva här eftersom han läser här.

Å andra sidan… är det som sagt ganska skönt vissa dagar att ha fullt upp med att koncentrera sig på världsliga saker. Då hinner jag inte tänka på petitesser som hösten, vintern, mörkret, läkarbesöken och allt annat trevligt jag kan ägna mig åt i timtal.

Efter dagar som denna så går all energi och kraft åt att ta mig hem, stupa på soffan och glömma allt. Fast ändå på ett relativt skönt sätt. För trots att inget fungerar så bra som jag vill så känns det ändå som att jag faktiskt gjort en hyfsad arbetsinsats och klarat av en del av det som förväntas av mig. Vissa stunder kan jag faktiskt känna så. För att sedan snabbt som bara den drabbas av tvivel igen. Det är som om min hjärna har någon slags förkärlek till att spela upp de delar av dagen då jag gjorde bort mig, eller inte klarade ut saker och ting så som jag borde. Bara för att se till att jag inte får för bra självförtroende.

Jag har nog aldrig varit fullt så osäker på min mentala kompetens som jag är just nu. Jag vet å ena sidan att jag kan klara jobbet. Rent mentalt alltså. Å andra sidan så ser jag hindren. De praktiska, de som inte kommer att försvinna utan bli värre. Å ena sidan vet jag att jag kan få hjälp, jag kan delegera och se till att ha de rätta hjälpmedlen och att jag kommer långt med det. Å andra sidan tänker jag på vad folk anser om det.

Sanningen är ju ändå den att jag behöver hjälp med så mycket i alla möjliga situationer och av alla möjliga människor. Vissa saker kommer jag förmodligen inte ens att fixa. Är det då rimligt att förvänta sig att omvärlden ska visa hänsyn till det? Hela tiden? Jag menar… om man har ett jobb ska man ju klara av det. Klarar man inte det så bör man byta. Solklart. Det gäller alla i arbetslivet. Varför ska det inte gälla mig? Det är ju trots allt ingen sandlåda jag befinner mig i utan i en organisation med krav på sig både från invånare, anställda och övriga myndigheter. Vi har inte möjlighet att ha anställda bara för deras privata välbefinnande och höga nöje.

Det är en sak att vricka foten och behöva hjälp tillfälligt. Det är en helt annan sak att alltid behöva hjälp med samma saker. Missförstå mig inte. Jag vet visst att människor är hjälpsamma och omtänksamma men jag vet också att det finns en gräns för allt. Alla har egna jobb att sköta, alla är i grund och botten bekväma och sig själva närmast. Och även om jag har fel så sitter det ett hinder i mig. Jag vill inte vara till last för någon. Speciellt inte kolleger och andra jag träffar på jobbet. Jag vill inte behöva ta emot hjälp. Hur gärna det än ges. Speciellt inte i ett jobb där man förväntas ha läget under kontroll och behärska det mesta. Vara den som leder och inte den som blir ledd…

Hm…

Tvivel finns även på andra plan. Så stora att jag inte ens vågar vädra dem här. Kanske bäst jag fortsätter att göra det jag planerat. Ligga död i soffan..

Återfall

Du har kanske märkt att jag börjat blogga igen… ja alltså, mer regelbundet än det varit ett tag. Det finns en orsak till att jag slutade skriva. Orsaken är exakt den typen av inlägg som jag förmodligen kommer att skriva nu. Jag har verkligen försökt att undvika dem men det är svårt för… det är just dagar som denna som behovet är som störst.

Dagar när inget fungerar.

När allt känns deppigt.

När självklara saker i livet före blir till oöverstigliga hinder i livet efter.

När… jag har lust att förbanna och slå sönder och när jag hatar hela livet nästan lika mycket som jag hatar mig själv.

När tvivel är det enda som finns förutom panik och skräck.

När ”varför jag” och ”varför nu” tycks vara ett mantra som aldrig slutar mala i huvudet.

När jag inser att aldrig är en lång tid. Lika lång som ”för alltid”.

När det slår mig att det inte är en tillfällig svacka utan en väg utan återvändo.

När jag försöker komma ihåg detaljerna men inser att de för alltid är borta.

När det gör så ont att jag bara vill skrika. Eller ge upp.


Men livet går vidare.
Jag måste svälja, rycka på axlarna och låtsas att det inte gör något. Att det inte gör ont längre. Det är det som förväntas av mig och det är det spel som måste spelas. The show must go on.

Så jag gör just det. Fortsätter att låtsas. Om jag låtsas tillräckligt länge så kanske jag en dag till och med kan känna det, helt och fullt. Känna att det inte gör något. Att det inte saknas något. Att jag inte ständigt gör jämförelser. Att jag inte ständigt kämpar för att inte skrika. Att jag inte ständigt är rädd, arg, skräckslagen och förkrossad.

För det gör så ont.

OS och Paralympics

Jag och min älskling är i det närmaste totalt ointresserade av sport. Kanhända borde man efter ett sådant uttalande också helt avhålla sig från att skriva om sport för risken finns ju att det jag skriver och tänker är helt fel. I så fall får ni gärna rätta mig.

För någon vecka sedan pågick ett större sportevenemang som alla tv-kanaler med självrespekt följde, medias löpsedlar var till bredden fyllda med bilder och man kunde knappast gå in i ett fikarum utan att höra pratas om detta evenemang. Hos oss på jobbet stod till och med TV:n på vid vissa tidpunkter för ”Det är ju så spännande” och ”Nu ska det väl ändå bli en medalj”. Men de svenska medaljerna uteblev och det ena misslyckandet efter det andra väntade på bortförklaring.

OS kallades evenemanget visst för.

Idag pågår ett annat stort sportevenemang. Detta evenemang får inte alls lika mycket tv-bevakning, löpsedlarna har fullt upp med att bevaka andra evenemang och i fikarummen diskuteras helt andra saker. Ingen TV är på och ingen kommer med kommentarer om hur spännande detta är. Men… de svenska medaljerna duggar förhållandevis tätt vad jag förstår.

Paralympics heter det visst…

Jag funderar lite på orsaken. Och tydligen är det ett känsligt ämne. Eller i alla fall ett svårt ämne.

Är atleternas bedrifter mindre värda?

Har de inte kämpat lika hårt för att nå sina framgångar som den andra os-gruppen gjort?

Är deras lyckanden och misslyckanden mindre intressanta?

Varför finns inte medias och vårt intresse på plats nu? Är det kanske så att vi är rädda för att se hur livet skulle kunna vara för oss eller någon annan vi känner och håller kär? Fast det är förstås inte rimligt för de här idrottsmännen har bevisligen övervunnit sina handikapp och lever ett fullt, lyckat och framgångsrikt liv. Mer framgångsrikt än många av oss andra kan drömma om.

Eller handlar det kanske om att vi helt enkelt inte har tillräckligt med empati för att kunna relatera till en person med ett funktionshinder och inte känner att han eller hon, eller laget är ”vårt lag”, ”våra idrottsmän” på samma vis som vi känner för Tre Kronor.

Kanske handlar det helt enkelt om att de här atleterna inte är lika fotgenique, inte lika vackra och perfekta och därmed inte värda att uppskattas i lika hög grad som de som är perfekta? Vi är ju trots allt ganska ytliga när det gäller förströelse, män och kvinnor ska vara vackra, inte bara när de är fotomodeller och filmstjärnor utan även när de gör karriär inom musiken och idrotten. Det såg vi ju inte minst vid os-invigningen när den lilla söta flickan fick mima till den lilla fula flickans sång.

Förr i världen fanns en helt annan attityd mot människor med funktionshinder. I alla fall vill vi som lever på 2000-talet och är civiliserade gärna tro det. Människor som var halta och lytta, eller sjuka och deformerade hade ingen plats i samhället utan gömdes undan för att de friska och normala skulle slippa se dem. Kanske berodde det på rädsla för att handikappet skulle smitta eller på att de som var annorlunda faktiskt behövde skyddas från en okunnig folkmassa och ha ett något sånär humant liv. En del människor som såg annorlunda ut eller hade ett funktionshinder visades faktiskt upp som djur på cirkus, till de normalas förströelse. När vi ser tillbaka, läser eller ser filmer där sådant förekommer så förfasas de flesta av oss över viket liv sjuka och handikappade hade för några hundra år sedan…

…men… Om du är en idrottsman som vinner guld i Paralympics så har du än idag inte samma plats i samhället som du skulle ha om du vann guld i OS.

Apan har kommit till Byhålan

Hur går det… var det någon som undrade. Någon som till och med drömde om mig. Det känns ganska smickrande att bli drömd om.

Jo då… förra veckan var aningens tumultartad. Det var lite som om jag plötsligt var väldens centrum… i alla fall Byhålans. Nästan som om vi fått en egen djurpark och alla ville titta på apan. Jag frågade C om det verkligen var så stort intresse för hans person och jag bara missat det hela men han bara flinade åt mig och kallade mig apan.

Den här veckan verkar nyhetens behag klingat av lite. Folk har väl insett att jag fortfarande är samma gamla trista Ella och att jag faktiskt inte tillrätt det nya jobbet än. Ordningen är nästan återställd… förutom att jag har en hel massa nya möten att gå på och presentera mig på. Det där med att gå på och presentera sig på… känns lite av en utmaning även om de flesta redan känner mig fast i ett annat sammanhang.. Jag tycker fortfarande sådant är jobbigt. Att bli betraktad och ifrågasatt…. Det är så det känns och det kommer jag kanske aldrig ifrån utan måste vänja mig vid helt enkelt.

Det känns som de flesta undrar om jag verkligen klarar av detta. Om jag är rätt person. Det hade de förstås undrat även i livet före, men nu när jag kommer komplett med vit käpp och allt så är givetvis den frågan än större. Hur ska hon fixa detta, är nog frågan på allas läppar just nu. Nästa fråga är… ”Har hon fått jobbet för att hon är gift med chefen tro eller för att det är politiskt korrekt?”

Att jag sedan har en kompetens, en massa års erfarenhet… det är få som kommer ihåg i detta läge.

Min kära bloggvän… hon som inte har bättre saker att drömma om än mig, skrev om att delegera. Hm… du har så rätt. Jag har faktiskt börjat lära mig, redan innan. Jag börjar få god erfarenhet trots att det bär mig emot. Nu funderar jag rent av att organisera om. Inte så att den gamla organisationen inte passar utan så att den nya passar mig mer… mina … förutsättningar. Låter inte det klokt? Jag som har ett tf på tre månader… Undrar vad mina chefer och kolleger ska säga om det.

Beslut har fattats

Ganska ofta förundras jag över hur kloka bloggvänner jag har. Människor jag inte träffat, inte känner, som ändå delar med sig av sin vishet och klokskap. Jag upphör aldrig att förvånas, förundras och känna mig tacksam. För hur det än är så känns det ganska fantastiskt att få mina egna tankar bekräftade av andra.

I helgen ägnade vi en hel del tid åt mina tankar (som om det vore något nytt). På något underligt sätt återvände alla diskussioner till det jag kände för jobbet och förmodligen varje aspekt av varje eventualitet. Vi brukar inte prata jobb men på söndag kväll satt vi i soffan och gick igenom varenda arbetsuppgift C har. Vid det laget hade alla våra ändlösa diskussioner någonstans, nästan utan att vi egentligen själva var medvetna om det, mynnat ut i ett beslut. Ett beslut som idag antogs av arbetsutskottet, som visserligen inte är beslutsfattande men i det här fallet är det så gott som.

Visserligen kände jag mig bitter över att inte ens bli tillfrågad. Visserligen ville jag det så gärna men nu när jag fått det jag vill så kan jag inte låta bli att vara lite rädd. Plötsligt är jag inte säker på om jag verkligen ville det för min egen skull eller för att, som Dubbelörnen skriver, jag själv bedömer mig utifrån vad jag presterar och inte vem jag är. Eller snarare… för att jag har ett behov av att bevisa för alla andra att jag klarar det.

Jag vet inte hur jag ska förklara. Det är som om min glädje över att nått mitt mål inte längre är att jag nått målet utan att jag kan tänka ”Där ser ni, jag kan, trots allt. Det trodde ni inte!”.

Fast innerst inne gnager ju förstås oron. För tänk om jag inte kan? Tänk om jag inte fick jobbet för att jag kan utan istället fick det för att man inte med gott samvete kan gå förbi en person som har ett funktionshinder. Som utan funktionshindret vore den självklara kandidaten, men med det inte egentligen passar men måste tillfrågas för att det inte ska se illa ut.

Alla dessa tvivel jag har… Och ändå är det egentligen precis som du Anna skrev, att det faktiskt går att delegera arbetsuppgifter. Jag har också möjlighet att få viss hjälp. Och ja, jag blir bättre och bättre på att klara mig utan min syn. Det sista har jag faktiskt inte tänkt på men om jag tänker efter så är det självklart så. Så egentligen borde jag inte vara så orolig för jag känner mig själv, jag SKA klara detta, och har jag väl givit mig den på det så gör jag också det. Och precis som du så väl formulerade det hela så är orsaken till min vilja att göra detta och klara det precis denna:

”Kanske är det särskilt viktigt för dig just nu att du kan få utveckla din talang på jobbet, eftersom du tycker att du har förlorat möjligheten att utveckla en del av dina talanger på fritiden (fast du genom bloggen verkligen utvecklar en av dem!). Kanske kan det vara värt det fastän det betyder att du får lite mindre energi över för fritiden. Men det måste du förstås själv känna efter.”

Jag kunde inte formulera det bättre själv.

En ocean

Jag hade en så märklig dag igår och idag har det märkliga bara fortsatt.

I tisdags blev det offentligt att C skulle byta jobb tillfälligt. Alla har frågat mig om det är jag som går upp på hans tjänst nu, eller snarare konstaterat att det blir så, varpå jag fått säga att det inte är tanken. Givetvis har det genererat en massa frågor av typen varför? Men kanske mest ”Inte? Men vem blir det då?”
En fråga jag inte kunde besvara. Inte för att jag inte vet utan för att jag inte får säga det innan allt är klart. Lite insyn har jag ju…

Idag ringde flera av våra enhetschefer och undrade. En del visste redan att det inte blir jag och en av dem ringde två gånger till och med. Andra gången sa han:
”Du, jag fattar inte varför inte du går upp, du är ju bäst lämpad. Är detta någon slags omvänd nepotism som gör att man inte vågar tillsätta chefens fru?”
Jag blev så förvånad att jag inte riktigt visste vad jag skulle svara. Han hade ju rätt på sätt och vis, hade jag inte varit C:s fru hade jag åtminstone blivit tillfrågad. Mitt svar måste låtit svävande för han sa att om det är på det viset så tänkte han genast kontakta nämnden och be dem ompröva sitt beslut. Jag talade om att han inte behövde göra det men nu kommer det märkliga. Idag när jag kom till jobbet låg det ett mail från ordföranden i min brevlåda och hon ville äta lunch med mig.

Det försatte mig i en knepig situation. Eftersom C är min chef så bör han ju veta varför ordföranden vill äta lunch med mig. Jag bör åtminstone tala om det för honom (inte minst för att vi hade planerat att åka hem och äta tillsammans), vilket jag också gjorde men han visste inget om lunchinbjudan.

Alltså gick jag på lunchen. Vår ordförande är en riktigt trevlig prick och vi pratade länge om dittan och datten medan vi åt. Gissa om jag höll på att dö av nyfikenhet? Till slut fick hon i alla fall fram sitt ärende. Hon undrade vad det kom sig att jag inte fanns med bland namnen på lämpliga kandidater för C:s vik. Jag borde ju naturligtvis misstänkt att frågan skulle komma men när jag väl fick den så visste jag inte var jag skulle börja eller hur jag skulle svara så svaret blev förmodligen helt fel. Jag sa att det antagligen berodde på att jag inte är lämplig som tf kontorschef eller något liknande. Hur jag formulerade mig har jag ingen som helst aning om så här efteråt men givetvis ville hon veta varför och där blev det riktigt pinsamt.


Det är fortfarande ganska så jobbigt att prata om mina begränsningar. Att sitta och erkänna att jag inte klarar jobbet för att jag inte ser tillräckligt bra och vad konsekvenserna blir om jag tar ut mig helt är inte vad jag helst gör en lunchtimme, speciellt inte för ordföranden, hur trevlig hon än är. Att säga att C inte vill att jag ens försöker för han vet hur jag skulle må kommer inte på fråga även om en del av mig faktiskt är lite besviken på honom. Inte för att jag inte vet att han vill mitt bästa och att han har rätt utan för att han tog beslutet ifrån mig.

Så vad svarade jag då?
Jag sa som det var. Eller försökte och det kändes ungefär lika jobbigt som det gjorde i början när jag skulle berätta för folk att jag har en sjukdom. Jag sa helt enkelt att det beror på min synskada. Och det blev förstås knasigt det med, för när man inte använder tillräckligt många ord i en mening så är det svårare för mottagaren att förstå vad man menar. Hon trodde att jag menade att jag inte var lämplig för jobbet på grund av min synskada och inte på grund av att min syn gör det jobbigt för mig att jobba… om nu den skillnaden går att förstå?

Det resulterade i att hon blev upprörd! Och någonstans där måste hon helt enkelt bestämt sig för att jag bara absolut skulle gå upp på C:s tjänst. Jag försökte förklara för henne men det var svårt för en del av mig… en ganska så stor del av mig, vill ju så gärna åtminstone försöka. Hur ologiskt det än är. Till slut tror jag ändå att hon förstod och jag återvände till jobbet.

C var givetvis nyfiken och när jag började berätta så kunde jag inte låta bli att nämna att jag faktiskt kände mig lite sårad av hans sätt att avfärda min kompetens och ta beslut åt mig.

Jag kan ju meddela att hur jag nu än uttryckte mig så var det inte det rätta att säga… Just nu är det ungefär en ocean emellan oss. Så knasigt… så dumt att en sådan här sak ska göra oss ovänner när vi gått igenom så mycket utan att bli osams på riktigt.

Ett lyckligt slut

Allt har ett lyckligt slut, och är det inte lyckligt så är det inte slut.

Jag hörde det på radion häromdagen. Visst borde det vara så? Vem vill inte ha ett lyckligt slut? Å andra sidan är ju frågan vad man menar med slut...

Stora saker

Det har hänt saker under sommaren och i veckan blev det också officiellt. C blev erbjuden och tackade ja till ett annat arbete i kommunen, ett tf, som jag iof tror kommer att blir fast för hans del. Jag är så glad för hans skull, även om jag kommer att sakna hans ledarskap. Han är den bästa chefen jag någonsin haft och jag är ganska säker på att de flesta på kontoret instämmer.

Det normala när chefer går till andra förordnanden i vår organisation är att den som är närmast går upp och vikarierar, viket i det här fallet hade inneburit lilla mig.

Så blev det naturligtvis inte. C bestämde sig för att inte ens fråga mig. Jag antar att jag faktiskt kände mig lite sårad över det, men samtidigt så inser jag att han hade rätt i sina argument. Han sa att om han bara hade varit min chef hade han inte tvekat en sekund på att fråga mig men eftersom han är min man vet han vad det skulle innebära och därför tänker han inte ens fråga. Och han har ju rätt… Jag jobbar nästan heltid nu, fast jag bara ska jobba 75% och det är knappt jag orkar det. Det skulle aldrig fungera om jag hade ett jobb som kräver mer än 100%. Det räcker kanske om en av oss sliter ut sig…

Lite bittert är det i alla fall. Eller mycket faktiskt.
I livet före hade detta varit den chans jag strävat efter så länge och nu när möjligheten kom så finns det inga möjligheter ändå för det som sätter stopp för allt, sätter stopp även för karriären. Det som grämer mig mest är att många, inklusive en del av mig själv, anser att jag bör vara nöjd med det jag har och glad över att jag ens klarar av det.

Det som gör mig ledsen är att jag på något märkligt sätt hamnat i ett annat lag… i det laget där det är en prestation att bara spela och vinst inte ens är tänkbart. Prestationen är att dyka upp. Det har blivit exakt som jag fasat för. Jag ville ha mer av livet, av karriären än att nätt och jämt klara av det jag gjort i så många år. Ingen vill väl utvecklas bakåt… eller vad nu motsatsen är till att utvecklas. Alla vill gå framåt men i mitt fall är gå framåt det samma som att hålla mig kvar där jag är.

Det skrämmer mig. Jag kan inte längre sträva framåt, för även om jag mentalt klarar det så fixar inte kroppen det. Dessutom ska jag förmodas vara glad och tacksam över att ens kunna säga att jag har ett jobb. För det är så det är. Hade jag inte det jobb jag har skulle ingen våga satsa på att erbjuda mig ett nytt. Jag har på något sätt blivit en… outsider. En som inte fyller måttet. Men jag har tur, för jag jobbar i en organisation som är tvungen att ta hand om sina anställda. Det är jag evigt tacksam för.

Sommarrapport

Det har gått ett tag sedan mitt senaste inlägg här och ändå var det så att jag bestämde mig för att skriva tätare sist jag skrev. Nu har en hel sommar och två årsdagar passerat utan ett enda inlägg och hösten är nästan här.

Sommaren var underbar, men kort. Var tog den vägen? Varför är underbart alltid så kort?

VI fick tag på en restresa och tog med barnen till värmen i två hela veckor. Hotellet var nog det sämsta vi någonsin bott på men det bekymrade inte de andra och jag valde att inte se. Vilket ju är ganska enkelt .

Jag kan fortfarande förundras över barnen, varje gång jag träffar dem. Deras sätt att umgås med mig är så annorlunda mot de flesta vuxnas att skillnader som jag numera inte fäster mig vid oftast blir uppenbara. Vuxna, de som jag inte träffar varje dag, som inte känner mig väl, har en tendens att behandla mig på ett av två sätt. Antingen genom att anstränga sig till det yttersta med att låtsas som inget och göra det så mycket att det blir pinsamt och jobbigt för oss båda, eller genom att göra så stor affär av mina begränsningar och behov att det blir jobbigt. Den gyllene medelvägen, den där mitt handikapp inte är tabu men inte heller det enda viktiga tycks vara svår för de flesta. Och jag kan inte klandra dem. Jag vet ju hur det är själv, saker jag inte är van vid är helt enkelt nya och behöver vänjas in.

Barnen däremot…
På ett sätt så kanske det är mer naturligt för dem att jag är som jag är. De har ju egentligen inte känt mig på riktigt innan jag började se dåligt. De har, liksom C, varit med hela tiden. Och de har inte vuxnas hämningar och inlärda… ”jag får inte…”. De ställer frågor, de är nyfikna och vill veta hur jag ser saker, upplever det vi gör. Därmed inte sagt att de inte då och då upplever mig som jobbig, men på något sätt är det precis som alla barn upplever vuxna fast av andra orsaker, om du förstår hur jag menar? Deras favorituttryck, eller snarare mitt favorituttryck från dem i sommar var ”men nu är hon blind igen”. Något de kunde kläcka ur sig i exakt rätt tidpunkt, inte när jag faktiskt behövde hjälp eller kände mig utanför utan när jag själv satte upp hinder som egentligen inte fanns där. Utan tvekan har de precis samma förmåga att tro på mig och tänja mina gränser som deras far har.

Uttrycket och sättet att säga det på var så underbart på något sätt, i det ligger ju också ett antagande att jag inte alltid är blind. Eller uppfattas som sådan. Många gånger tenderar människor att se mitt funktionshinder först, Begränsningarna och det jag inte längre kan är jag, inte jag själv som person och det är omöjligt att se bortanför det.

Efter resan hyrde jag och C en stuga vid en liten badsjö, vi hade en osannolik tur med vädret för det var precis samtidigt som värmen kom. Det var dagar som var helt fantastiska. Som det var precis i början av vårt förhållande när vi lånade hans vänners stuga. Inte jag kan klaga på vårt förhållande, han är fortfarande den man jag förälskade mig i, full av kärlek, omtanke och styrka, men ändå… Vardagen är vardag och det har varit ganska många vardagar på sista tiden.

Två årsdagar nämnde jag också inledningsvis. Som några av mina kära bloggvänner kom ihåg var den ena min födelsedag. Jag har blivit ännu ett år äldre.

Det andra var årsdagen av mitt första läkarbesök. Två hela år har passerat sedan dess. Jag kan inte direkt påstå att jag accepterat det som händer men jag gick tillbaka till mina gamla inlägg i början av bloggen och jag inser att jag kommit en del på väg. Alla dagar är inte fyllda av panik och de bra dagarna kommer faktiskt lite mer ofta nu även om det fortfarande är på de dåliga dagarna jag skriver. Jag försöker vänja mig vid att leva med det jag hatar. Jag kommer aldrig acceptera, sluta sörja, sluta hata eller ens sluta förbanna det som händer, men jag inser att livet går vidare. Så som det nu blivit. Med krossade drömmar. Och jag kan ibland faktiskt tro på framtiden. Så visst har jag kommit långt. Eller åtminstone en bit…

Drömmar...

"Alla våra drömmar, var blev de av?

Vi lär oss leva vidare med det vi har.

Alla våra drömmar, som ingen tycks förstå.

Vi låtsas att vi glömt dem, och sen fortsätter vi gå."

En bleknande värld

Idag är jag på ett konstigt humör. Det där humöret som jag oftast är på när jag skriver så… förmodligen blir det här inlägget bara ännu en repris.

Jag BORDE vara glad.

Läkarbesöket gick nämligen bra, eller ja, så bra man nu kan förvänta sig vilket innebär att jag inte blivit så mycket sämre än sist.

Min älskling var med, som alltid, och efteråt åt vi gott i en solig och varm huvudstad. Vi tog en promenad på Djurgården, höll varandra i handen, satt en stund på en parkbänk och pratade, tog en fika och åkte sedan hemåt.

En helt perfekt dag.

När vi kom hem hade det just kommit en liten regnskur och när vi steg ur bilen doftade det sådär underbart som det bara kan göra efter ett sommarregn. Fåglarna kvittrade och grannens nyponbuske står säkert i full blom för det doftade gudomligt av rosor från den. Vi tog en liten promenad bort till affären för att köpa en tidning och några andra småsaker. Det var fortfarande varmt i luften när vi gick. Sommarkvällar som denna… de är så vackra, stillsamma och… de doftar sommar.

På vägen till affären gick vi förbi ett antal hus med de mest fantastiska trädgårdar. Området där vi bor i är gammalt och alla trädgårdar har vuxit upp genom åren. I livet före åkte jag ofta inlines häråt på varma sommarkvällar, just för att jag aldrig riktigt kunde se mig mätt på alla vackra växter och färger. Jag kan riktigt komma ihåg känslan av att åka fram på den släta asfalten och njuta av solnedgången och hur färgerna förändrades i takt med att ljuset skiftade. Jag vet inte hur ofta jag hade med kameran och åkte ut på alla möjliga utflykter, i synnerhet under den där magiska timmen när solen just börjat gå ner. När allt får en sådan varm ton och ser nästan lite drömlikt ut.

Jag åkte givetvis inte bara hit till vårt område utan även till andra platser, ofta med bilen.

Kvällar… dagar… som denna… blir det så extra tydligt. Så smärtsamt. Jag vet att färgerna finns där. Jag kan känna doften av dem men när jag ser mig omkring så blir de allt svårare att urskilja. Nyanserna smälter ihop och suddas ut. Formerna blir otydliga och förvrängda. Allt som oftast undrar jag över vad det är för del av världen jag betraktar för det lilla hålet är så litet att jag går vilse med blicken. Min omgivning består mer och mer av dofter och ljud och inte av färger och former. En del av skönheten, den del jag alltid älskat och uppskattat mest, håller på att försvinna för gott.

Jag vet med säkerhet att jag kommer att kunna lära mig att leva så här. Att hantera vardagen och klara av det praktiska. Men… jag vet också med lika stor säkerhet att jag aldrig kommer att kunna lära mig att leva utan skönheten. Det finns inte en sekund på dagen då jag inte saknar och längtar efter allt det som är så vackert… som jag allt för länge tagit för givet.

Tanken på att det en dag… snart… kommer vara helt borta skrämmer mig. Jag vet inte vad jag är mest rädd för, för att det kommer att bli mörkt och tomt eller för att jag en dag glömmer… hur det såg ut. Hur vackert allt var. Att jag alltid kommer att komma ihåg hur fantastiskt mycket jag älskade det där solnedgångsljuset, men inte minnas hur det såg ut.

Redan nu bleknar detaljerna. Hur mycket jag än försöker hålla dem kvar. Sakta försvinner de. När jag inte längre ser något alls blir det än svårare att hålla kvar minnena. Skönheten… Den skönhet som alltid betytt mest för mig.

Semester!

Så är det då semester. Konstigt, fast jag knappt jobbat det här året så känns det som att jag behöver vara ledig. Jag tror aldrig jag varit fullt så trött som i fredags. Hur kommer det sig att man alltid ska göra precis allt sista dagen innan semestern? Precis som om världen skulle upphöra samma dag man börjar sin semester.

Midsommar ja, du kanske undrar hur den blev? Vi bestämde oss för att välja den av festerna vi trodde skulle vara lugnast så vi åkte till C:s syster. De hade bara bjudit de närmaste grannarna och familjen. Hm… vad vi inte visste är att de närmaste grannarna hade typ 48 barn sammanlagt, i alla förekommande åldrar, varav alla hade fått en överdos av socker och var fullständigt galna.

Jo, jag överdriver. Det var nog bara åtta barn men maken till spring, bus och stoj har jag då aldrig överlevt. Det var liksom bara att glömma att över huvudtaget ens försöka röra sig från soffan… såvida jag inte ville bli omkullsprungen av ett barn… eller själv meja ner ett.

Men förutom att jag hade världens huvudvärk efter bara ett par timmar och kände mig helt slut när det var dags att lägga sig så var det en riktigt trevlig kväll. Vi sov över hos C:s syster vilket var första gången det hände. Jag hade nog helst sluppit av diverse anledningar, förmodligen samma anledningar som C verkligen ville att vi skulle stanna för. Hm… knepig mening där men du fattar va?

Det här med att träffa nya människor är knepigt. Jag föreställer mig alltid att de ska ha en massa konstiga reaktioner och kommentarer, att de ska tycka saker och ting om mig och känna si eller så för mig… Jag föreställer mig alltid att nya bekantskaper… och gamla med för den delen, ska tycka att det är jobbigt att vara med mig och inte veta hur de ska behandla mig. Ibland har jag rätt. Ibland har jag fel. Det märkliga är att jag aldrig kan förutse hur det ska bli. Vissa av mina vänner som jag känt större delen av mitt liv har gjort en konstart av att undvika mig. Andra, som jag inte stod speciellt nära har blivit bättre vänner än någonsin.

Vissa nya bekantskaper har en förmåga att behandla mig precis som jag vore exakt som alla andra. Vilket jag ju faktiskt är inuti. Andra, några få som väl är, har en förmåga att liksom… låtsas som om de inte är där. Försvinna i sällskapet och aldrig prata direkt till mig. Jag vet ju att de är där men de tror att jag inte vet. Märkligt… Det är en konstig känsla. Är man tillräckligt många i sällskapet så spelar det ingen som helst roll men är man bara lagom många så märks det så väl och jag kan riktigt få ångest för jag inser ju någonstans att den här personen tycker att jag är ganska jobbig att hantera. Vad gör man då? Ber om ursäkt för att man finns? Låtsas som inget? Ingen annan än jag och den personen märker ju av att det är pinsamt…

Hur som… Nu stundar fem veckors semester för oss båda! Det ska bli härligt. Vi har fortfarande inga planer, mer än att ta dagen som den kommer och bara njuta av att få vara tillsammans, utan andra plikter. Det har varit ont om ”vi”-tid den senaste tiden. Vi behöver det nu tror jag.

Det enda smolket i bägaren är att jag har ett läkarbesök nu i veckan. Det ser jag inte precis fram emot men jag får bita ihop.

Sommar, sommar, sommar...

Det blir långt mellan gångerna nu. Kanske är det sommaren som gör sitt, kanske är det bara orken, jag vet inte. Fullt upp är det på jobbet nu och på kvällarna hamnar jag i soffan i en utmattad hög. Inte blir det bättre av att det verkar som om allt man skjutit upp under året ska göras under sommarens två till tre månader. Träffa vänner, umgås med familjen, fixa trädgården, åka på utflykter…

Man ska ju absolut inte klaga men ibland är det nästan så jag inte hinner dra efter andan ens.

En vecka kvar till semestern.

Eftersom vi inte hann få tummen ur har vi inte bokat något för den. Det lutar åt en bilsemester åt det håll som bilen just vill åka. Egentligen skulle jag föredra en annan typ av semester, för mitt bidrag till bilåkandet är som bekant just att åka med och när man åker långt känns det inte bra att C får köra hela vägen. Han säger förstås att det inte spelar någon roll. Men jag tycker det. Som alltid blir jag frustrerad över att inte kunna bidra med något. Undrar när jag vänjer mig vid det?

Nå ja, det kan ju hända att vi hittar en restresa för inte är väl hoppet ute för det än?

Barnen ska vara hos oss två veckor, de vill helst åka till Spanien som i fjol men huset vi hade då är förstås uthyrt. Jag kan inte förstå varför vi för andra året i rad blir överraskade av sommaren och semestern. Visst borde man ha bättre framförhållning än så här va?

Midsommarhelgen är här snart. Som alltid är vi bjudna på fest. Dels hos C:s syster och dels hos mina vänner. Jag känner inte speciellt mycket för någon av festerna vilket egentligen är märkligt. Jag älskade att festa förr. Undrar om det beror på att jag då jagade efter den rätte och inte längre har det behovet eller på att det faktiskt är ganska jobbigt med fester, folksamlingar, fulla människor och allt sådant som gör mig än mer begränsad än jag är i vanliga fall.

Hur det än är så tänkte jag passa på att önska alla kära bloggvänner en trevlig midsommar och en underbara sommar.