Ljusare

Det här har varit en märklig helg. Jag har gått från total mörker, och hopplöshet till något som påminner om lycka och hopp. Det är inte så att jag ser. I praktiken är jag nog näst intill lika blind som i fredags, men jag ser skillnaden på ljus och mörker, jag ser suddiga konturer framträda då och då och ibland skymtar enstaka färger förbi. Jag kan inte ens beskriva hur det är, kanske som att försöka se genom det smutsigaste av alla vatten, fast på ett ljusare vis.

Igår ägnade jag större delen av dagen åt att jämföra, att försöka se om det fortsätter att förbättras eller om det stannat nu. Det är en sådan sak som är svår att avgöra när förbättringen går så sakta för jag vill ju liksom se förbättringen genast. Vilket gör att jag hela tiden kastas mellan hopp och djupaste förtvivlan. Jag gör mitt allra bästa för att liksom tala mig själv till rätta, tala om för mig själv, gång på gång, att jag ska vara glad över att det skett en förändring, att jag ska vara glad även om det inte blir bättre nu. Och det kommer jag att vara, även om en del av mig ständigt kommer att önska att det hade blivit bättre ändå, eller åtminstone så bra som det var innan de senaste operationerna. Det finns ju alltid, ett alldeles nyligen, att jämföra med.

Så jag försöker att låta bli att hoppas för mycket, förbereda mig på att vara glad och nöjd med detta som redan är mer än vad jag vågade hoppas på för en vecka sedan. Försöka att inte bli för ledsen om detta är allt…

Usch, jag svamlar. Men det är precis så svamlig min hjärna är just nu. Förnuft mot känslor. En ständig kamp som pågår och ingen vinner.