Dagens klagolåt

I helgen var barnen här.
Ibland undrar jag om de verkligen är barn…. Eller små vuxna. Det är som om de förstår mer än de flesta vuxna gör, utan att ha något behov av att säga det högt. För dem är det mesta mer naturligt på något sätt. Eller snarare…. Även om det inte är naturligt så är det så, och då är det bara att acceptera…

I lördags gjorde vi adventsfint i huset. Eller snarare de. Jag kan inte ens med bästa vilja påstå att jag hjälpte till, mer än förklarade hur gardinerna ska hänga. Vi bakade också lussekatter, drack glögg och satt framför brasan med julmusiken på och hade en riktigt mysig dag. När det doftar glögg och nybakta lussekatter känner till och med jag julstämningen. Jag kan inte påstå att jag inte saknar de tindrande julljusen men dofterna och ljuden kompenserar en del. Det finns inget mysigare än värmen från brasan och ljudet av veden som sprakar, till och med lågorna har ett speciellt läte. Synd bara att det inte går att ha hela tiden på samma sätt som ljusen.

I söndags ville barnen shoppa så vi åkte över till byhålan intill, där mina föräldrar bor. Jag stannade hos mina föräldrar medan C och barnen handlade. Julruschen och första advent i affärerna är inget jag direkt längtar till, speciellt inte just nu. När de kom tillbaka var det dags för adventsfika hos mina föräldrar vilket också var mysigt även om mamma inte hunnit med den traditionella pepparkaksdegen.

Den här veckan ska jag börja jobba på riktigt. På jobbet alltså. Jag har ett antal möten jag inte med gott samvete kan skippa så jag måste på något sätt ta mod till mig. Hur det ska gå till rent praktiskt… eller psykiskt har jag ännu ingen aning om. Dessutom ska vi på ett återbesök till doktorn. För ovanlighetens skull ser jag faktiskt fram emot det för det finns ett antal frågor jag skulle vilja ha svaret på. Eller… ja, egentligen kanske jag inte vill ha svaret, för jag misstänker att de inte är vad jag skulle vilja höra… men… jag behöver nog veta. Eller åtminstone ställa dem…

En av de saker som oroar mig ganska mycket är att jag är så fruktansvärt ljuskänslig. Jag brukar vara det efter operationerna men den här gången är det värre än någonsin. Och det verkar inte ens bli bättre med tiden som går. Ska jag se det positiva i det så är det väl att jag faktiskt även om jag inte ser skillnaden, märker skillnaden mellan ljus och mörker genom hur mycket mina tårar rinner och hur ont det gör. Å andra sidan är det knappast speciellt praktiskt, speciellt inte när folk tror att jag gråter för jämnan. Nu tycker väl förstås vän av ordning att det är lite mycket klagomål för småsaker här, man kan ju faktiskt ha mörka glasögon på sig… vilket är helt sant… om de bara hjälpte… eller gå omkring och blunda, vilket också är fullt möjligt, om är lite… knepigt. Nå väl, det går väl över med tiden gissar jag, men frågan är hur lång tid. Dessutom måste jag erkänna att det gör mig aningens lätt förbannad att det som är fullständigt obrukbart och till ingen nytta för mig ändå gör både ont och ger en massa obehag…. För det är obehagligt att folk tror att jag gråter.

Vilket jag har god lust att göra…
Men inte gör offentligt.

Nä… vad tycker ni? Ska jag sluta tycka synd om mig nu?