Stora saker

Det har hänt saker under sommaren och i veckan blev det också officiellt. C blev erbjuden och tackade ja till ett annat arbete i kommunen, ett tf, som jag iof tror kommer att blir fast för hans del. Jag är så glad för hans skull, även om jag kommer att sakna hans ledarskap. Han är den bästa chefen jag någonsin haft och jag är ganska säker på att de flesta på kontoret instämmer.

Det normala när chefer går till andra förordnanden i vår organisation är att den som är närmast går upp och vikarierar, viket i det här fallet hade inneburit lilla mig.

Så blev det naturligtvis inte. C bestämde sig för att inte ens fråga mig. Jag antar att jag faktiskt kände mig lite sårad över det, men samtidigt så inser jag att han hade rätt i sina argument. Han sa att om han bara hade varit min chef hade han inte tvekat en sekund på att fråga mig men eftersom han är min man vet han vad det skulle innebära och därför tänker han inte ens fråga. Och han har ju rätt… Jag jobbar nästan heltid nu, fast jag bara ska jobba 75% och det är knappt jag orkar det. Det skulle aldrig fungera om jag hade ett jobb som kräver mer än 100%. Det räcker kanske om en av oss sliter ut sig…

Lite bittert är det i alla fall. Eller mycket faktiskt.
I livet före hade detta varit den chans jag strävat efter så länge och nu när möjligheten kom så finns det inga möjligheter ändå för det som sätter stopp för allt, sätter stopp även för karriären. Det som grämer mig mest är att många, inklusive en del av mig själv, anser att jag bör vara nöjd med det jag har och glad över att jag ens klarar av det.

Det som gör mig ledsen är att jag på något märkligt sätt hamnat i ett annat lag… i det laget där det är en prestation att bara spela och vinst inte ens är tänkbart. Prestationen är att dyka upp. Det har blivit exakt som jag fasat för. Jag ville ha mer av livet, av karriären än att nätt och jämt klara av det jag gjort i så många år. Ingen vill väl utvecklas bakåt… eller vad nu motsatsen är till att utvecklas. Alla vill gå framåt men i mitt fall är gå framåt det samma som att hålla mig kvar där jag är.

Det skrämmer mig. Jag kan inte längre sträva framåt, för även om jag mentalt klarar det så fixar inte kroppen det. Dessutom ska jag förmodas vara glad och tacksam över att ens kunna säga att jag har ett jobb. För det är så det är. Hade jag inte det jobb jag har skulle ingen våga satsa på att erbjuda mig ett nytt. Jag har på något sätt blivit en… outsider. En som inte fyller måttet. Men jag har tur, för jag jobbar i en organisation som är tvungen att ta hand om sina anställda. Det är jag evigt tacksam för.