Tisdag

Förvisad till mörkret, ensam, på en plats som jag hatade, fans inte mycket annat att göra än att jobba och skriva. Jag jobbade så mycket jag kunde för det är få saker som slår arbete när det gäller att skingra tankarna och hålla känslorna i schakt. Men jag skrev kanske ännu mer.

Och när jag sedan läste det jag skrivit så insåg jag att det inte är något varken jag eller någon vill läsa. Någonsin.

Man skulle kunna tro att jag har börjat vänja mig vid att ligga där i sjukhussängen, nyopererad, sväva i ovisshet, vara panikslagen inför vad som händer när bandaget tas bort. Man skulle kunna tro att det med tiden blir lättare att stå ut, att rädslan blir mindre, att jag någonstans kommit till ett tillstånd av… förlikning. Men istället för att bli lättare så blir det värre för varje gång. Just det att jag vet hur det brukar vara, inger ingen som helst trygghet eller tröst, bara fruktan.

Det är… jobbigt… att leva i ett tillstånd av panik, dygnet runt i ett ovisst antal dagar. Jag vet inte hur andra klarar det. Hur andra går vidare efter tsunamikatastrofer och förluster som säkert är större än min. Jag vet inte hur andra lever i värre ovisshet än jag och med större skräck än jag. Jag kan bara svara för mig själv, och när jag gör det blir det ord som ingen vill läsa. Och när jag läser dem vill jag bara skrika till mig själv ”men himmel, skärp dig människa, så illa är det väl inte?”. Och ändå kan jag inte känna just det där sista, att det inte är så illa. Trots att jag varit på väg hit så länge, trots att jag varit med så många gånger tidigare har jag inte nått fram till den där platsen där det är ok, eller där jag ens står ut med tanken på att aldrig se igen. Förmodligen borde jag gjort det för länge sedan, nått fram till en… förlikning.

Men man är aldrig rationell när det gäller känslor. Tänk så lätt livet vore om vi helt enkelt skulle kunna ta fram en mall och utifrån den hantera alla förluster och andra svåra känslor. Tänk så lätt det vore om någon kunde tala om för mig att nu får det vara nog med självmedlidande, bitterhet och sorg. Nu är det dags att gå vidare. Och jag sedan kunde göra just det. Utan att känna, tänka, vara rädd.

Rädd är jag fortfarande. Jag vet inte vad som händer nu. Jag fick åka hem, men trycket är inte bra fortfarande, och jag vet inte ens om det spelar någon roll längre.. Sedan i torsdags, när bandaget togs bort har jag gått från ett kompakt mörker till ett lite mindre kompakt mörker. Jag ser att det är mörkt ute nu och jag vet att det varit ljust idag. Men mer än så är det inte just nu. Jag har varit här förut. Jag kommer ihåg hur det kändes och det känns inte ett dugg bättre denna gång. Det finns ingen försäkran om att det kommer att bli som sist, det finns bara en lång väntan. På torsdag kanske jag får veta. Frågan är om jag vill veta.