Tillbaka till ruta ett

Det är fortfarande mörkt när vi sätter oss I bilen. Ute är det fuktigt och råkallt. C ställer min väska i baksätet, jag har packat ner datorn och lite annat, så jag kan stanna om det skulle behövas, fast det inte varit något prat om det. Numera litar jag inte på något när det gäller resorna till huvudstaden. Det är kallt i bilen, jag huttrar lite innan stolsvärmen börjar kännas, våra ytterkläder ligger också i baksätet för resan är lång.

När vi kommer fram är det fortfarande mörkt, men C säger att det börjat ljusna. Vi är tidiga, mycket tidigare än vi brukar vara så vi bestämmer oss för att äta frukost innan det är dags för återbesöket. Det är bara C som kan äta, själv sitter jag där och tuggar på samma tugga som inte vill gå ner hur jag än försöker. Den tycks tvärt om bara växa och bli större. Jag sitter där och lyssnar på ljuden runt omkring. Försöker att inte tänka på att det kanske är så här framtiden kommer att vara.

Det är märkligt hur morgonljuden skiljer sig från kvällsljuden, hur mycket lugnare omgivningen känns, trots att det förmodligen alltid är precis lika mycket folk i rörelse. Jag befinner mig där fysiskt men mentalt är jag inte där längre. Min panik och rädsla är alldeles för stor för att jag ska kunna vara riktigt närvarande.

C försöker prata med mig. Han inleder flera samtal, om vädret, om människorna runt omkring, till och med om Obama, men mina enstaviga svar, i den mån jag ens svarar, får honom att snart ge upp. Efter en stunds tystnad suckar han tung, flyttar sig närmare, tar min hand och lägger den mot sin kind. ”Vi kan förstås sitta här och deppa ihop totalt tillsammans också” säger han och jag känner hans leende. När man är i det mentala tillstånd jag är i så är det svårt att skilja ironi och skämt från allvar och för en stund blir jag rädd. Jag kan överleva all min rädsla och skräck så länge han finns där med sitt aldrig sinande hopp, sin styrka, sin tro på att det ska gå bra. Det är hans tro som gör att jag kan överleva den här stunden, och så fort han visar minsta tecken på tvivel eller svaghet försvinner den lilla behärskning jag har och jag bryter ihop totalt.

Jag har aldrig sagt det till honom, men jag vet att han vet. Det är ingen lätt roll jag givit honom. Det är inte lätt att vara en annan människas hela styrka. Men han säger alltid det rätta. ” det kommer att gå bra detta älskling. Trycket är bättre nu och snart ser du igen, precis som alla de andra gångerna”.

Kanske har han rätt…
Kanske inte…
Och just då undrar jag om det kanske inte vore enklast om han hade fel. Vi… jag… har levt med denna fruktan, denna ovisshet så länge nu. Trots att jag med alla medel försöker hålla mina känslor inom mig, inte visa utåt det jag känner, trots att jag gör mitt allra bästa för att ingen annan ska bli lidande av det jag går igenom, och ofta tror mig själv lyckas, vet jag att han märker det, att han blir just lidande. Inte bara av mitt humör, mina känslor utan givetvis även av alla begränsningar i vardagen. De senaste åren har förändrat mig, hur gärna jag än ville förbli den jag var så är jag inte det längre. På allt för många sätt. Och jag vet att han älskar mig nu, men hur länge orkar en människa hålla fast vid en kärlek som aldrig är enkel, som aldrig ens är bra, än mindre bekymmersfri? Dessa känslor, denna ovisshet och allt annat min sjukdom innebär, och allt mitt handikapp innebär och kommer att innebära i framtiden, har satt sina spår i vårt förhållande redan. I mig.

Jag vet att det bara är en tidsfråga innan de spåren är så djupa att de inte längre går att dölja. Spåren håller på att växa till en klyfta. Jag vet någonstans att jag en dag kommer att bli ensam i denna främmande värld av mörker. Och jag är mer rädd för det än för att leva utan att se.

Tiden slingrar sig fram till dess att det är dags att gå till väntrummet. Vi sitter där och väntar. Han håller min hand och berättar för mig vad det är för folk som går förbi, vad som händer runt omkring. Han är duktig på att beskriva och även trots att jag vet att han ibland luras bara för att få mig att le så gör jag just det. Ler åt hans beskrivningar. Utåt sett ser vi säkert hur normala ut som helst. Som vilket par som helst. Utan ett bekymmer i världen. Utan den vita käppen, utan framtiden som just nu är allt annat än ljus.

Slutligen är det dags. Vi går mot väntrummet. Vi sätter oss och väntar där. En sköterska kommer och berättar att doktorn är sen. Lite senare kommer hon igen och berättar att doktorn är ännu senare, att jag ska få träffa en annan istället. Min nervösa mage som redan tidigare var som en hård boll full av fjärilar tycks studsa runt där inne och vända sig upp och ned, men jag trycker ner illamående och går in. Jag genomlider alla undersökningar, lyssnar på doktorn vars röst jag inte kan avläsa. Jag har träffat honom förr, men inte tillräckligt ofta för att ha lärt mig hans uttryck. Han prata en hel massa men allt jag hör är orden operation, imorgon, borde gjorts för länge sedan.

En del av mig vill bara skrika åt honom, säga åt honom att hålla tyst, försvinna ur mitt liv, gå därifrån… så jag kan spola tillbaka bandet och börja om i ett nytt spår, där denna dag, denna vecka, denna månad inte existerar. Istället sitter jag tyst och nickar. Följer med sköterskan och installerar mig på ännu ett sjukhusrum. Väntar.

Väntar på att någon ska komma på att detta är fel, att de tagit fel på person, läst i fel journal, givit mig fel glasögon… vad som helst.

Men inget händer.

Mörkret blir mörkare där ute. Snart kommer natten. Och där efter morgondagen, med ännu en operation, ännu en ovisstid och ännu en besvikelse. Och jag sitter här och undrar om jag inte ska packa mina saker och be C ta mig hem. För gott. Om jag inte, för allas bästa borde fatta beslutet att inte gå igenom fler operationer utan lära mig att leva såhär.