Utflykt

Vissa dagar är bättre än andra. Som de här varma höstdagarna när solen skiner lite lagom mycket och luften är hög och klar och den blåa himlen är så blå mot de disiga jordfärgerna som ibland skiftar i klarrött eller skarpt gult av trädens löv.

Jag älskar höstens färger.

Och ändå finns det få saker jag är så rädd för som hösten. När allt tar slut. När mörkret är på väg. När jag inte vet om ljuset någonsin kommer tillbaka. När jag vet att vintern snart är här med mörka mognar och kvällar och dimmiga dagar då jag ibland knappt kan vara säker på att jag fortfarande ser.

De dagarna har förstås redan kommit.

Men igår sken solen. Och på sitt sätt var den dagen bättre än anda, på sitt sätt - en enda hemsk resa i minnen av vad som skulle kunna vara.

Jag vaknade och behövde inte ens öppna ögonen för att veta att solen sken. Morgnar som den ligger jag kvar och blundar en stund och låtsas. Låtsas att allt är som det borde vara. Om jag inte öppnar ögonen kan jag förtränga sanningen en lång stund och vara kvar i en verklighet som inte längre finns. Jag kryper närmare min älskling, och jag fortsätter att blunda. Långsamt rör jag vid hans kropp, låter mina händer vandra över hans kropp, väntar på att han också sakta ska vakna. Tillsammans ligger vi länge och njuter av lugnet och stillheten, pratar, håller om varandra… och jag behöver inte ens anstränga mig för att faktiskt tro på att allt är som det var en gång. Det enda jag behöver komma ihåg är att fortsätta och blunda.

Så jag gör just det. Fortsätter att blunda och låtsas. Slutligen tror jag nästan på att världen runt mig är lika klar och tydlig som den borde vara. Allt jag behöver göra är att slå upp ögonen, för att få det bekräftat, se allt tydligt och klart, och det behöver jag inte göra just nu. Jag håller kvar känslan av att allt är normalt. Som det ska vara. Som jag vill att det ska vara.

Men ju längre jag låtsas desto jobbigare är det att slutligen lämna fantasivärlden som jag så gärna vill tro på. När jag väl måste göra det, för varje morgon har ju ett slut, då drabbar insikten om verkligheten mig så mycket hårdare. Som ett knytnävsslag i magen. För en sekund grips jag av panik och kan inte andas. Magen blir som en hård liten klump som en osynlig hand pressat ihop med övermänsklig kraft. Det var ju inte så här det skulle vara.

Under en tusendels sekund är det som om de senaste två åren aldrig existerat och jag vill bara skrika av skräck, för nyss var min verklighet klar och tydlig. Vad hände? Vart tog detaljerna vägen? Ljuset? De klara färgerna och linjernas renhet? En tusendels sekund tar det att komma ihåg. Att detta ÄR min verkighet. Inte den jag så innerligt vill ska vara det.

Den jag nyss befann mig i.

För en lång stund är smärtan så mycket skarpare, begränsningarna så mycket klarare. Aldrig igen är så mycket längre.

Det är bra att låtsas. Att förtränga verkligheten och återvända i tiden. Att fly. Alla förtjänar det då och då. Men ju bättre jag blir på att låtsas desto bättre blir verkligheten att ge igen. Nästan som vore den svartsjuk på min tillfälliga utflykt.

Dagar som börjar sådär blir aldrig riktigt i balans. Det förflutna finns där så mycket mer närvarande, som om det vill säga till mig att jag när som helst har möjlighet att återvända men inte vill visa mig hur. Som en hägring som retas och skrattar åt mina fåfänga försök att gå tillbaka och börja om på nytt. Glömma nuet. Som om det bara handlar om att göra ett val.

Samtidigt vet jag att jag aldrig haft det valet. Nuet smög sig sakta på mig och överrumplade mig utan att ge mig en chans att väja mig eller fly. Jag fick inget val. Precis så som de flesta människor är tvingade att leva i nuet är jag det också. Och jag är medveten om att mitt nu, min verklighet, inte alls är så hemsk som så många andras. Det enda man kan välja är hur man ska hantera det. Om man ska lägga sig ned och dö eller kämpa emot, bråka och svära.

Jag vet inte vilket som är lättast. Att tyst acceptera eller att kämpa emot. Varför kämpa alls? Slåss mot väderkvarnar? Inte gör man det för att man har chans att vinna, på sin höjd känns det bättre en stund.