Fredag

Vi sitter i bilen, det är tidig morgon. Jag är tyst, om jag inte säger något är det ingen risk för att orden flyger ut och avslöjar hur rädd jag är. Om jag är tyst kan jag lättare hålla skräcken under kontroll. Magen är upp- och ned och in och ut och jag funderar på att be honom stanna så att jag kan spy. Men jag inser att det bara är psykiskt. Det finns inget att spy upp på fastande mage.

”Det blir solsken idag” säger han och jag vet vad han menar. Vi tror på förtecken, vi vill att solen ska skina för om den gör det så kommer läkarbesöket att gå bra. Men jag anar ju redan att det kommer regn idag. Jag behöver inte åka dit och få det bekräftat, för någonstans finns det redan inom mig. Jag vet inte vad, jag bara vet att det är.

Vi fortsätter större delen av vägen under tystnad. Håller varandra i handen ibland. Lyssnar på musiken, radions trams och däckens sus mot asfalten. Ser solen gå upp och färga morgonen rosa. Jag ser inte detaljerna men det rosa skimret är vackert mot det skarpa orange. Trafiken tätnar.

Den väg som ibland känns så lång blir plötsligt alldeles för kort och vi är framme allt för snart. Trots storstadens rusningstrafik, trots fjärilarna i magen. Jag är inte redo, inte en. Förmodligen aldrig. Hur jag än försöker stoppa tiden, hur jag än hoppas på att något kommer i mellan så når vi oundvikligen målet. C parkerar. Stänger av motorn och jag vet att han tittar på mig nu, som om han ville få kontakt med de av mina tankar som jag så desperat försöker behålla inombords. Som om han anar att jag vet något mer. Jag vägrar möta hans ögon för om jag gör det kommer tårarna. Tårar av skräck.

”Är det lika illa som vanligt eller värre” frågar han med den där rösten som kan smälta bort all min självbehärskning. Som gör att jag inte kan hålla något hemligt. Men jag behöver inte svara för han vet.

Och jag börjar gråta.

Närjag väl får tårarna under kontroll går vi ur bilen. Jag sätter på mig mina svarta glasögon för att dölja spåren av tårarna, tar fram käppen men fäller inte ut den och med handen om hans arm går vi. Varje steg jag tar känns som en enda stor ansträngning, något jag gör ofrivilligt och hade det inte varit för honom hade jag vänt om och sprungit iväg. Min instinkt säger mig att jag inte vill gå längre. Den är så stark att den nästan är fysisk. Jag håller hans arm hårt, så hårt att mina fingrar säkert gör honom illa. För varje steg vi tar, går det lite långsammare. Slutligen drar han undan sin arm och lägger den om mig istället, drar mig alldeles när intill styr mig obönhörligt framåt. Som jag vore ett motvilligt barn. Fast och bestämt men milt ändå.

Vi går in, registrerar oss, sitter ner i ett väntrum jag inte längre kommer ihåg hur den ser ut. Efter alla gånger jag varit där är det just här mina minnesluckor börjar. Jag kommer ihåg, men vill inte minnas. Jag är där, men i tankarna är jag någon annanstans. Min kropp går igenom undersökningar, min kropp känner men jag själv försöker att inte vara närvarande. Och ändå är jag där. Jag registrerar vart enda ljud, varenda nyans i doktorns röst, jag drar slutsatser av frågorna hon ställer och av dem hon inte ställer, trots att hon är tyst en lång stund vet jag. Jag vet det långt innan hon börjar prata. Innan hon säger saker jag inte vill höra. Ger förklaringar jag inte ens orkar ta till mig. Min hjärna har redan lagt ihop och dragit ifrån. Det hade den egentligen gjort för länge länge sedan. Nästan utan min hjälp.

Kanske handlar det inte så mycket om instinkt eller ens om att tolka nyanser. Innerst inne vet jag varför jag visste och jag vet att jag borde reagerat. Jag borde inte avfärdat den där konstiga obehagliga känslan som någonstans sakta övergick i smärta, eller den där känslan av att allt är en liten aning svårare. Men jag gjorde just det, jag var upptagen av allt runt omkring, av det nya jobbet, av att bevisa att jag kan. Och någonstans var jag också upptagen med att envist intala mig att jag nu kunde börja anpassa mig till mitt handikapp, för nu skulle det inte bli värre än vad det var. Nu skulle det vara stabilt. Inga fler operationer. Inga fler läkarbesök. Jag levde i en drömvärld.

Jag trodde på det för jag ville så gärna tro på det. Jag behövde hålla fast vid att det inte kan bli sämre. Jag bedrog mig själv så duktigt att jag inte ens observerade tecknen.

Med doktorns ord ringande i öronen går vi ut från sjukhuset. Tysta. Den här gången är vår tystnad ännu tystare, var och en i sina egna tankar. Jag vill höra honom säga något, vad som helst, kanske mest av allt vill jag höra att allt är bra, att allt blir bra, att han fortfarande älskar mig trots att jag gjort honom besviken… ännu en gång, men samtidigt vet jag att om han gör det, säger vad som helst kommer jag att bryta ihop. Så vi förblir tysta, för han vet. Efter alla dessa läkarbesök känner han min reaktion bättre än vad jag känner mig själv. Vi sätter oss i bilen och åker hemåt. Jag lutar mig bakåt och blundar. Tankarna och frågorna flyger runt och framtiden känns plötsligt än mer skrämmande än den brukar. C tar min hand. Kramar den. Säger ord som ska trösta men resultatet blir bara att mina tårar börjar rinna. Vägen hem är så mycket längre än vägen dit. Ovissheten och oron är inga bra reskamrater. Jag vill bara hem, till min säng, till en plats där jag fortfarande känner mig trygg, till en plats där jag kan glömma allt. Gömma mig för verkligheten. Låtsas att allt är bra.

Hemma stannar vi utanför Apoteket och jag sitter kvar medan han går in. Nu mera behöver han inte ens visa sin egen legitimation för att hämta ut mina mediciner, de känner honom så väl. När han kommer tillbaka lägger han den lilla prassliga gröna påsen i mitt knä och plötsligt får jag nästan en oemotståndlig lust att bara slänga ut den ur bilen. Ut ur mitt liv för gott. Så hårt och så långt jag bra kan. I påsen finns hela mitt hopp, men det enda jag kan tänka på år att det är så onödigt att hoppas… Borkastade pengar, bortkastad energi…

Solen fortsätter att skina men jag vet att det kommer regn i natt.