Samma gamla visa

Varje dag har jag plikttroget infunnit mig på vårdcentralen. Så tidigt det bara gått för att slippa ha det framför mig. Varje dag, precis lika plikttroget har sköterskan mätt trycket och konstaterat att det sjunkit lite. Men bara lite. Alldeles för lite.

Jag vet för jag har varit med alldeles för länge. Jag vet det av att jag den här gången faktiskt också känner det, jag har ont. Nästan hela tiden nu, lite lätt, lite dovt, utan att det egentligen stör men det finns där hela tiden. Och det har aldrig funnits tidigare.

Imorgon kommer doktorn ringa. Då har hon med största säkerhet sett mina värden och dragit slutsatser. Jag är på något märkligt sätt ganska säker på att jag inte är det minsta intresserad av att höra hennes slutsatser. Jag funderar allvarligt att lägga min telefon i C:s ficka. Så får han prata med henne. Eftersom han lyckats med konststycket att charma Apotekets griniga personal så kanske han lyckas med att charma henne. Så jag slipper träffa henne igen.

För övrigt har den här veckan varit märklig. Det har nästan varit som att leva två liv, i två värdar. Den ena är den värld där jag vill vara, på jobbet, tillsammans med C, stunder då alla mina tankar kan riktas åt och samma håll och den där oron och paniken inte är så påträngande. Då jag med någon slags stenhård koncentration lyckas med att inte tänka. Men de stunderna är korta för rätt vad det är så dyker tankarna upp och jag kastas tillbaka till den verklighet där jag faktiskt är. I något som nästan påminner om en skräckfilm. Man vet att något hemskt ska hända, men man vet inte exakt när. Det gör liksom konstant ont i magen och även när jag koncentrerar mig som bäst på att inte tänka så finns det någonting i bakhuvudet, som en mörk skugga över allt.

Men visst… livet går vidare och man får helt enkelt lära sig att leva med det. Det kan ju, som Christina skrev, faktiskt bli alldeles underbart… Hur ni ännu en operation eller att mista synen helt kan bli underbart i någon värld eller någon fantasi… Men ja, visst måste man bita ihop och gå vidare, även om det gör ont. För något annat alternativ finns inte.

Därmed inte sagt att jag inte då och då har ett alldeles oemotståndligt behov av att vältra mig i självmedlidande.

Fast igår… var faktiskt just en sådan där, alldeles underbar dag. En väldigt speciell dag…