OS och Paralympics

Jag och min älskling är i det närmaste totalt ointresserade av sport. Kanhända borde man efter ett sådant uttalande också helt avhålla sig från att skriva om sport för risken finns ju att det jag skriver och tänker är helt fel. I så fall får ni gärna rätta mig.

För någon vecka sedan pågick ett större sportevenemang som alla tv-kanaler med självrespekt följde, medias löpsedlar var till bredden fyllda med bilder och man kunde knappast gå in i ett fikarum utan att höra pratas om detta evenemang. Hos oss på jobbet stod till och med TV:n på vid vissa tidpunkter för ”Det är ju så spännande” och ”Nu ska det väl ändå bli en medalj”. Men de svenska medaljerna uteblev och det ena misslyckandet efter det andra väntade på bortförklaring.

OS kallades evenemanget visst för.

Idag pågår ett annat stort sportevenemang. Detta evenemang får inte alls lika mycket tv-bevakning, löpsedlarna har fullt upp med att bevaka andra evenemang och i fikarummen diskuteras helt andra saker. Ingen TV är på och ingen kommer med kommentarer om hur spännande detta är. Men… de svenska medaljerna duggar förhållandevis tätt vad jag förstår.

Paralympics heter det visst…

Jag funderar lite på orsaken. Och tydligen är det ett känsligt ämne. Eller i alla fall ett svårt ämne.

Är atleternas bedrifter mindre värda?

Har de inte kämpat lika hårt för att nå sina framgångar som den andra os-gruppen gjort?

Är deras lyckanden och misslyckanden mindre intressanta?

Varför finns inte medias och vårt intresse på plats nu? Är det kanske så att vi är rädda för att se hur livet skulle kunna vara för oss eller någon annan vi känner och håller kär? Fast det är förstås inte rimligt för de här idrottsmännen har bevisligen övervunnit sina handikapp och lever ett fullt, lyckat och framgångsrikt liv. Mer framgångsrikt än många av oss andra kan drömma om.

Eller handlar det kanske om att vi helt enkelt inte har tillräckligt med empati för att kunna relatera till en person med ett funktionshinder och inte känner att han eller hon, eller laget är ”vårt lag”, ”våra idrottsmän” på samma vis som vi känner för Tre Kronor.

Kanske handlar det helt enkelt om att de här atleterna inte är lika fotgenique, inte lika vackra och perfekta och därmed inte värda att uppskattas i lika hög grad som de som är perfekta? Vi är ju trots allt ganska ytliga när det gäller förströelse, män och kvinnor ska vara vackra, inte bara när de är fotomodeller och filmstjärnor utan även när de gör karriär inom musiken och idrotten. Det såg vi ju inte minst vid os-invigningen när den lilla söta flickan fick mima till den lilla fula flickans sång.

Förr i världen fanns en helt annan attityd mot människor med funktionshinder. I alla fall vill vi som lever på 2000-talet och är civiliserade gärna tro det. Människor som var halta och lytta, eller sjuka och deformerade hade ingen plats i samhället utan gömdes undan för att de friska och normala skulle slippa se dem. Kanske berodde det på rädsla för att handikappet skulle smitta eller på att de som var annorlunda faktiskt behövde skyddas från en okunnig folkmassa och ha ett något sånär humant liv. En del människor som såg annorlunda ut eller hade ett funktionshinder visades faktiskt upp som djur på cirkus, till de normalas förströelse. När vi ser tillbaka, läser eller ser filmer där sådant förekommer så förfasas de flesta av oss över viket liv sjuka och handikappade hade för några hundra år sedan…

…men… Om du är en idrottsman som vinner guld i Paralympics så har du än idag inte samma plats i samhället som du skulle ha om du vann guld i OS.