Svammel igen

Jag har inte tillträtt mitt nya jobb än. Fast det verkar det stora flertalet inte förstått. Just nu känns det mest som att jag sköter mitt eget jobb och mer och mer av det nya jobbet. Vilket är ganska bra. När man flänger fram och tillbaka mellan möten, i den mån jag nu lyckas flänga, försöker lära upp min efterträdare, försöker hinna beta av mail och telefonsamtal och dessutom vara social med kolleger så blir det mycket lite tid kvar till att fundera över andra saker. Det är inte bara all min energi som går åt till att jobba utan dessutom hela min koncentrationsförmåga. Att pussla ihop omvärlden är svårare när pusslet är nytt. Och när bitarna tycks bli mindre och mindre dag för dag. Mycket svårare. Jag tänkte nog inte så mycket på just den biten när jag som mest retade mig över C:s sätt att gå förbi mig och utgå ifrån att jag inte ska ha jobbet.

Ju längre tiden går desto mer inser jag att han kan ha haft mer rätt än jag ens vill erkänna för mig själv. Vilket ioch för sig är ganska löjligt att skriva här eftersom han läser här.

Å andra sidan… är det som sagt ganska skönt vissa dagar att ha fullt upp med att koncentrera sig på världsliga saker. Då hinner jag inte tänka på petitesser som hösten, vintern, mörkret, läkarbesöken och allt annat trevligt jag kan ägna mig åt i timtal.

Efter dagar som denna så går all energi och kraft åt att ta mig hem, stupa på soffan och glömma allt. Fast ändå på ett relativt skönt sätt. För trots att inget fungerar så bra som jag vill så känns det ändå som att jag faktiskt gjort en hyfsad arbetsinsats och klarat av en del av det som förväntas av mig. Vissa stunder kan jag faktiskt känna så. För att sedan snabbt som bara den drabbas av tvivel igen. Det är som om min hjärna har någon slags förkärlek till att spela upp de delar av dagen då jag gjorde bort mig, eller inte klarade ut saker och ting så som jag borde. Bara för att se till att jag inte får för bra självförtroende.

Jag har nog aldrig varit fullt så osäker på min mentala kompetens som jag är just nu. Jag vet å ena sidan att jag kan klara jobbet. Rent mentalt alltså. Å andra sidan så ser jag hindren. De praktiska, de som inte kommer att försvinna utan bli värre. Å ena sidan vet jag att jag kan få hjälp, jag kan delegera och se till att ha de rätta hjälpmedlen och att jag kommer långt med det. Å andra sidan tänker jag på vad folk anser om det.

Sanningen är ju ändå den att jag behöver hjälp med så mycket i alla möjliga situationer och av alla möjliga människor. Vissa saker kommer jag förmodligen inte ens att fixa. Är det då rimligt att förvänta sig att omvärlden ska visa hänsyn till det? Hela tiden? Jag menar… om man har ett jobb ska man ju klara av det. Klarar man inte det så bör man byta. Solklart. Det gäller alla i arbetslivet. Varför ska det inte gälla mig? Det är ju trots allt ingen sandlåda jag befinner mig i utan i en organisation med krav på sig både från invånare, anställda och övriga myndigheter. Vi har inte möjlighet att ha anställda bara för deras privata välbefinnande och höga nöje.

Det är en sak att vricka foten och behöva hjälp tillfälligt. Det är en helt annan sak att alltid behöva hjälp med samma saker. Missförstå mig inte. Jag vet visst att människor är hjälpsamma och omtänksamma men jag vet också att det finns en gräns för allt. Alla har egna jobb att sköta, alla är i grund och botten bekväma och sig själva närmast. Och även om jag har fel så sitter det ett hinder i mig. Jag vill inte vara till last för någon. Speciellt inte kolleger och andra jag träffar på jobbet. Jag vill inte behöva ta emot hjälp. Hur gärna det än ges. Speciellt inte i ett jobb där man förväntas ha läget under kontroll och behärska det mesta. Vara den som leder och inte den som blir ledd…

Hm…

Tvivel finns även på andra plan. Så stora att jag inte ens vågar vädra dem här. Kanske bäst jag fortsätter att göra det jag planerat. Ligga död i soffan..