Inlägg
Det blev som jag trodde
Bandaget är borta.
Jag är hemma.
Och mörkret är… ogenomträngligt. Kompakt.
Och... mest sannolikt, för alltid.
onsdag, november 19
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Välkommen hit
Ella heter jag som skriver om livet efter. Livet efter en diagnos, och med en sjukdom som är på god väg att göra mig blind.
Att skriva här hjälper mig att ta mig igenom en skrämmande resa jag inte frivilligt påbörjat. Men jag skriver inte bara om tråkigheter, jag skriver också om kärlek, familj och om saker som upprör eller engagerar mig. Skrivandet här är inte bara en ventil och ett utlopp för mina känslor, det är också ett nytt sätt att få vara kreativ när inte det gamla fungerar längre.
Genom min blogg har jag haft den stora lyckan att få lära känna nya vänner vars råd och stöd jag är tacksam för.
Min blogg är mycket personlig och privat, här skriver jag ofta sådant jag inte klarar av att prata om. Det är i skyddet av anonymiteten som mina tankar får välbehövlig frihet så jag ber dig - respektera det.
Lämna gärna en kommentar när du är här!
Att skriva här hjälper mig att ta mig igenom en skrämmande resa jag inte frivilligt påbörjat. Men jag skriver inte bara om tråkigheter, jag skriver också om kärlek, familj och om saker som upprör eller engagerar mig. Skrivandet här är inte bara en ventil och ett utlopp för mina känslor, det är också ett nytt sätt att få vara kreativ när inte det gamla fungerar längre.
Genom min blogg har jag haft den stora lyckan att få lära känna nya vänner vars råd och stöd jag är tacksam för.
Min blogg är mycket personlig och privat, här skriver jag ofta sådant jag inte klarar av att prata om. Det är i skyddet av anonymiteten som mina tankar får välbehövlig frihet så jag ber dig - respektera det.
Lämna gärna en kommentar när du är här!
Tidigare inlägg
Rubriker
- arbete (82)
- blogg (97)
- familj (51)
- flytt (6)
- hjälpmedel (25)
- inredning (1)
- känslor (82)
- mina ögon (84)
- Novellen (5)
- ocensurerat (87)
- operationer (66)
- punktskrift (2)
- resa (5)
- samhälle (27)
- svammel (102)
- Tjejsnack (4)
- utmaningar (8)
- vardagsprat (177)
- vänner (30)
- årsdagar (4)
- älsklingen (66)
En annan blogg
Mina senaste besökare kommer från:
Bloggintresserade
7 kommentarer:
Ohhh, vännen... Jag gråter för dig och med dig och tillsammans med dig.
Och jag vet att inget hjälper...
Men du finns i mina tankar mest hela tiden. Jag sitter t o m här hemma o pratar om dig...
Jag hoppas du känner min omtanke...
Kopierar här det jag skrev tidigare:
Oavsett dina ögons seende el ickeseende, så kan ingen ta orden ifrån dig!
Din otroliga förmåga att omvandla känslor till ord o dessutom förmågan att formulera orden till en text.
En text som får läsaren att tappa andan...
Det här kan INGEN ta ifrån dig vännen!
Ikväll finns jag hos dig o håller om dig hårt
Den varmaste kramen är din
Kramar Om.
Inser att det inte finns några ord som hjälper, men jag finns här och tänker på dig.
;( tänker på dig och kramar om dig hårt!!
Nä, fan Ella. Usch, det finns inga tröstande ord. Och folk påstår att det finns en Gud. In my ass.
En stor, varm kram får du av mig.
Jag tycker verkligen att det är för jävligt.
Neeej ... vilka ledsamma nyheter.
Jag kan inte annat än att instämma i det de andra har skrivit: Att jag hoppas du känner omtanken genom hela cyberrymden.
Och som Dubbelörnen så fint skriver: Orden kan ingen ta ifrån dig. Du är en underbar skribent, och en underbar männniska.
Och vi finns här, alla. Du är inte ensam.
Varmaste, varmaste kramarna!
hoppas, hoppas, hoppas att du blir bättre! *stor kram*
Dagens dikt i DN idag är till dig, Ella, tänkte jag redan när jag läste den, innan jag läste det här inlägget. Bo Westin har skrivit den:
Socialt bordsskick
Fråga inte - hur står det till?
Om du inte
verkligen vill veta
Och får du till svar - inte så bra
Säg inte - det ordnar sig!
Säg istället - hur menar du?
Tomma ord
är tunga att bära
Skicka en kommentar