torsdag, november 27

Vkuum

Min tidsuppfattning har förändrats. Det är nästan som att leva i vakuum. En del av mig fortsätter s gott jag kan, jag jobbar fast hemifrån, jag går upp, klär mig. Jag lever. En del av mig gör det En annan del finns kvar i det där vakuumet. Oförmögen att fatta, att gå bidare, att tänka logiskt.

Nästan som jag vore två personer.

Min dygnsrytm verkar inte ha samma uppfattning om verkligheten som den hade tidigare. Ibland vaknar jag mitt i natten och undrar varför C ligger bredvid och sover så lugnt. Om han kanske försovit sig. Om det kan hända är dag där ute. Utanför mörkret. Där alla andra lever sina liv.

Ibland funderar jag på varför han är trött… för inte kan det vara kväll än?

En del av mig känns alldeles… bortdomnad. Som om jag inte förmår känna efter med hela kroppen samtidigt utan bara en del av den. Och bara små små bitar åt gången.

Tiden är oväsentlig… här hos mig är natten dag och dagen natt och ingenting gör någon skillnad alls.

Men snön smälter.

Livet går vidare...

4 kommentarer:

Lady Stalker sa...

Vännen, du skrev om hoppet i förra inlägget. Vad säger läkarna? Har de någon aning om ifall det troligen är för alltid denna gång, eller om det finns en chans att bli bättre eftersom du opererat dig?

Dum fråga kanske, för givetvis har du frågat allt du kan ...

Varmaste kramarna!

Dubbelörnen sa...

Jag kan förstå din känsla... även om det för mig var i ett helt annat sammanhang...

Men den där känslan av förlamning har jag inte glömt, vakum var ordet jag också använde för att beskriva det hela.

En konstig känsla, den där stenen över bröstet som gjorde det svårt att andas, den där tyngden som det inte gick att bli av med. Den där känslan av sitta i en glaskupa o se hela världen pågå utanför.

Man agerar, pratar o kommunicerar men det är som det är en helt annan del av en själv. En del som man inte alls har kontakt med...

Håller om dig i tanken... det enda jag kan göra ....

annannan sa...

Och så är det ju så att den här tiden på året är det svårt. Svårt i allmänhet, för de flesta. Svårt att känna av dygnsrytmen på annat än klockan, och möjligen om man ser och solen vill på några ljusa timmar. Svårt att njuta av årstiden de flesta dagar för de flesta. Och särskilt svårt när man blivit av med också det lilla ljus senhösten har.

Det kommer en tid då fåglarna talar om vilken tid på dygnet det är. När man kan känna och njuta av vädret med näsan och kinderna. Och av årstiden med gommen.

Du kommer att vara med till dess! Nästa år! Nästa vår!

Och det jag skriver låter flåshurtigt just nu men det är sant. Faktiskt.

Isabelle sa...

Idag sitter jag bredvid dig och håller din hand. Tillsammans tänder vi första adventsljuset och lyssnar på vacker musik. Jag blundar och njuter av stämningen tillsammans med dig.

Varma omtankeskramar.