fredag, november 21

Hoppet dör aldrig

Hur många gånger kan man gå igenom samma sak och ändå fortsätta att känna?
När man förlorar samma sak, om och om igen, borde man rimligtvis bli härdad till slut och inte känna att det gör ont? Man borde åtminstone vara förberedd, redo på något sätt…

Jag var förberedd. Jag visste ju att chanserna var små, att jag inte skulle hoppas. Jag till och med drömde om det. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte att jag inte skulle vänta mig något, att jag skulle vara beredd på att inte se. Att jag skulle ta det med ro och acceptera. Jag vet inte hur många gånger jag i tankarna gick igenom hur det skulle bli när förbandet togs bort, hur jag skulle öppna ögonen och mötas av ingenting.

Och ändå…

Och ändå lyckades jag vara fullständigt oförberedd. Och ändå kom det som ett knytnävsslag… nej, snarare som om tåget plötsligt kört över mig. Och jag satt där och försökte desperat se… Försökte öppna ögonen mer, ta bort ett bandage de kanske glömt att ta bort… Blunda och börja om från början… Be dem tända ljuset ordentligt… vända ansiktet mot ljuset. Det var bara det att jag var tvungen att fråga var ljuset fanns för att kunna göra det. Och trotts att jag spärrade upp ögonen och stirrade vilt mot det hållet så hände inget. Jag ansträngde inte bra ögonen utan även huvudet, försökte föreställa mig att jag såg det bli ljusare, att jag såg något alls… men trots att mina föreställningar för en stund nästan kändes verkliga, så fanns där inget ljus. Hur jag än vände och vred på huvudet, hur jag än ansträngde ögonen… Hur jag än hoppades och hur jag än ville tro…

Så fanns där inget.

Det finns fortfarande inget.

Och ändå kan jag inte sluta hoppas helt. Fast jag vet att det skulle vara lättare att göra det. Att bara acceptera att den här gången är det kört, att försöka lära mig att leva med den tanken. Men hur mycket det sunda förnuftet än försöker övertala mina känslor att ge upp så kan jag inte det. Hur orimligt det än är så fortsätter en del av mig att hoppas. Hitta på nya ursäkter till varför det tar tid, varför tid är det enda det handlar om.

Om jag bara blundar en stund... Om jag bara väntar lite… Kanske sover en stund eller ser på tv och försöker glömma… Om jag bara vilar en stund så ska det bli bättre när jag vaknar igen. Då ska jag kanske åtminstone se en avlägsen strimma av ljus som gör att jag faktiskt får kontakt med den värld som finns runt omkring. Så jag vilar, jag tvingar mig att blunda en lång stund, tvingar mig att ligga stilla och andas lugnt. Sedan går jag till köket, fortfarande blundandes, och tänder lamporna där. Det är där vi har bäst belysning. Sedan, efter en lång stund, bara för att vara säker på att det verkligen är tänt och alla lysrör hunnit med, öppnar jag ögonen och stirrar mot lamporna, en åt gången. Och för en ynka kort sekund önskar jag se en förändring så mycket att jag nästan tror mig göra det. För jag vill ju så gärna.

Sedan släcker jag alla ljus och väntar… för tänk om de var tända från början?

Men hur jag än släcker eller tänder så ser jag ingen skillnad. Mörkret är lika ogenomträngligt som sist jag försökte, som innan jag vilade. Som i morse när jag vaknade. Hjärnan försöker övertala känslorna. I ett svagt, sinnesförvirrat ögonblick tillåter jag mig själv att tro att det är strömavbrott och att lamporna inte lyser. Men TV:n står på i vardagsrummet. Jag hör rösterna från den klart och tydligt. För allt jag vet kan det vara strålande solsken utanför fönstret. Och jag är tillbaka i helvetet där allt hopp för ett ögonblick släcks. Och det enda jag vill är att krypa ner i ett mörkt hål, försvinna någonstans där jag slipper känna smärtan, ångesten och paniken. Slipper tänka på att det är så här jag ska leva resten av mitt liv.

Jag vill försvinna ifrån mig själv. Lämna smärtan och rädslan någonstans och gå min väg.

Och ändå… fortsätter en del av mig att hoppas, och tänker, och önskar… för om jag bara önskar tillräckligt mycket…? Om jag bara väntar tillräckligt länge...

6 kommentarer:

detkallasv sa...

ja tror att människan har ett jätte starkt hopp, så länge de finns en chans så kan man inte riktigt ställa in sig på det dåliga som kanske kan komma för man hoppas så mycket. *kram*

Christina sa...

Nej det är nog inte så att du når målet om du hoppas tillräckligt Ella. För det du går igenom är något annat ...
Däremot ska du inte ge upp hoppet men rikta det lite åt ett annat håll. Hys hopp och ge aldrig upp om att du ska finna ro och lycka i allt allt! Hur du än ser eller inte ser. Rikta fokus mot att må bra. Kanske du behöver sluta hoppas en stund för att förstå att du kan finna så mycket annat som är värt att hoppas för.
Ibland tror jag vi måste sätta åt sidan just det där, det där som inte går att få, det som kanske är omöjligt och som vi vill ändå innerst inne ska vara vårt. Det är först när vi inser att det finns så mycket annat som vi kan gå vidare och hitta lycka i annat. Sådant vi inte trodde var möjligt att glädjas över. Å Ella. Självklart ska du hoppas. Men låt inte hoppet hindra dig från att se allt annat.

annannan sa...

Ella - Christina säger så kloka saker ovan och det är svårt att hitta kloka saker att säga. Men jag förstår så bra jag bara kan vad du beskriver. Och jag tror att det ligger väldig väldigt mycket i vad Christina säger om att hoppas i lite annan riktning.

Det är ju en sak att säga det och en helt annan att göra det. Men kanske du just nu kan hoppas att du så småningom kan hoppas i denna andra riktning?

Och så inte alldeles glömma bort att den kloka och empatiska Ella som arbetskamrater och bloggläsare känner finns kvar där inuti den som just nu bara vill gå sin väg.

nathalie sa...

Hej Ella, jag vet inte om du minns mig, vi pratade ganska mycket för..länge sedan. 2006 kanske det var? eller 2007? I alla fall, jag vet att jag inte skrivit till dig på väldigt länge, men jag har haft mycket med mig själv, jag vet inte om du minns någonting av det. Men det spelar hur som helst ingen roll. Jag har i vilket fall som helst tänkt på dig med jämna mellanrum, och läst det du skrivit. Jag har velat kommentera men inte kommit på något bra att säga.
Men nu är det så mycket jag vill säga till dig, men inte här. Om du vill får du gärna ge mig den mailadress igen (eller om du vill skriva till mig, be om adressen).
I alla fall, för att kommentera det du skrivit, jag tror inte det är DIG du vill ifrån, utan det som gör ont och är mörkt och jobbigt. Du har för mycket som betyder något för att försvinna på riktigt.
Ta hand om dig, kramar/Nathalie

Gnällspikar och livsflanörer sa...

Kram på dig vännen!!!

Ella sa...

Tack alla för era ord och omtanke.
Förlåt för att jag inte svarar.
Snart...

Nathalie, min e-ostadress finns i vänsterspalten. ella_lella@yahoo.se