måndag, december 1

Dagens klagolåt

I helgen var barnen här.
Ibland undrar jag om de verkligen är barn…. Eller små vuxna. Det är som om de förstår mer än de flesta vuxna gör, utan att ha något behov av att säga det högt. För dem är det mesta mer naturligt på något sätt. Eller snarare…. Även om det inte är naturligt så är det så, och då är det bara att acceptera…

I lördags gjorde vi adventsfint i huset. Eller snarare de. Jag kan inte ens med bästa vilja påstå att jag hjälpte till, mer än förklarade hur gardinerna ska hänga. Vi bakade också lussekatter, drack glögg och satt framför brasan med julmusiken på och hade en riktigt mysig dag. När det doftar glögg och nybakta lussekatter känner till och med jag julstämningen. Jag kan inte påstå att jag inte saknar de tindrande julljusen men dofterna och ljuden kompenserar en del. Det finns inget mysigare än värmen från brasan och ljudet av veden som sprakar, till och med lågorna har ett speciellt läte. Synd bara att det inte går att ha hela tiden på samma sätt som ljusen.

I söndags ville barnen shoppa så vi åkte över till byhålan intill, där mina föräldrar bor. Jag stannade hos mina föräldrar medan C och barnen handlade. Julruschen och första advent i affärerna är inget jag direkt längtar till, speciellt inte just nu. När de kom tillbaka var det dags för adventsfika hos mina föräldrar vilket också var mysigt även om mamma inte hunnit med den traditionella pepparkaksdegen.

Den här veckan ska jag börja jobba på riktigt. På jobbet alltså. Jag har ett antal möten jag inte med gott samvete kan skippa så jag måste på något sätt ta mod till mig. Hur det ska gå till rent praktiskt… eller psykiskt har jag ännu ingen aning om. Dessutom ska vi på ett återbesök till doktorn. För ovanlighetens skull ser jag faktiskt fram emot det för det finns ett antal frågor jag skulle vilja ha svaret på. Eller… ja, egentligen kanske jag inte vill ha svaret, för jag misstänker att de inte är vad jag skulle vilja höra… men… jag behöver nog veta. Eller åtminstone ställa dem…

En av de saker som oroar mig ganska mycket är att jag är så fruktansvärt ljuskänslig. Jag brukar vara det efter operationerna men den här gången är det värre än någonsin. Och det verkar inte ens bli bättre med tiden som går. Ska jag se det positiva i det så är det väl att jag faktiskt även om jag inte ser skillnaden, märker skillnaden mellan ljus och mörker genom hur mycket mina tårar rinner och hur ont det gör. Å andra sidan är det knappast speciellt praktiskt, speciellt inte när folk tror att jag gråter för jämnan. Nu tycker väl förstås vän av ordning att det är lite mycket klagomål för småsaker här, man kan ju faktiskt ha mörka glasögon på sig… vilket är helt sant… om de bara hjälpte… eller gå omkring och blunda, vilket också är fullt möjligt, om är lite… knepigt. Nå väl, det går väl över med tiden gissar jag, men frågan är hur lång tid. Dessutom måste jag erkänna att det gör mig aningens lätt förbannad att det som är fullständigt obrukbart och till ingen nytta för mig ändå gör både ont och ger en massa obehag…. För det är obehagligt att folk tror att jag gråter.

Vilket jag har god lust att göra…
Men inte gör offentligt.

Nä… vad tycker ni? Ska jag sluta tycka synd om mig nu?

6 kommentarer:

Dubbelörnen sa...

Nä, varför det??!! *gapskratt*

Det är väl ändå bra när man vet vad man ska tycka synd om hos sig själv...

Vi andra tror ju liksom inte att du är så sköööör *asg*.

Vi är ju helt övertygade om att du grejar en tårfylld dag på jobbet, precis som allt annat ;).

Stor varm kram

Sparkling sa...

ja tycker du ska tycka synd om dig själv så mkt du behöver för det är nog en del av bearbetningen. *kram*

Lady Stalker sa...

Tycker den sista kommentaren visar att den innersta Ella är tillbaka. Som har "go" trots allt hon varit och är med om.

Detta fixar du!

Men självklart ska du inte behöva gå och ha ont. Hoppas läkaren kan ge dig svar på dina frågor.

Kramar till dig!

Nathalie sa...

Klaga så mycket du behöver, skriv vad du vill, bara du får ut det.
Jag lovar att du kommer må bättre en dag, bara du låter allt svårt och jobbigt ha sin gång.
Och som alla andra sagt, har du klarat dig så här långt klarar du garanterat det här!

Du har fått ett mail från mig, svara gärna på det när du har tid.
Kramar/Nathalie

Julia sa...

Hittade din blogg via google... Har läst en massa och kan inte sluta... Du skriver rörande och gripande... Finns de nån länk till där du beskriver hur allt började?!
Kämpa på!
Många kramar

Ella sa...

Dubbelörnen
Att vara skööör är ju inget alternativ. >livett illåter inte det.

Sparkling
Trevligt att du hittadehit.
Kanske du har rätt...

Ladyn
Ler... ja, en del av mitt riktiga jag kommer upp till ytan ibland, korta stunder.


Nathalie
Tack för mailen. Båda.
De betyder mer än du tror.


Julia
Trevligt tt du hittade mig.
Länken hittar du till vänster. livetefter.blogg.se