tisdag, november 18

Svammel i mörker

Det blir aldrig riktigt så som jag tanker mig att det ska bli. Undrar när jag ska lära mig det egentligen?

I fredags bestämde jag mig att åka hem och det spelade ingen som helst roll vad folk sa till mig. Jag skulle hem. Jag vet inte om det slog slint i skallen eller vad som hände men på något sätt så fanns det bara ingen som helst fysisk eller psykisk möjlighet för mig att acceptera att jag borde bli kvar på sjukhuset. Till slut var jag så upprörd att alla runt omkring förmodligen tyckte att det kanske ändå vore bäst om jag åkte hem, även om det kanske inte var bäst med tanke på operationen… eller om de stod i begrepp att skriva in mig på psyket, jag vet inte vilket egentligen. Det är förmodligen lättare att låtsas när man bara behöver föreställa rösten.

Min kära far uppoffrade sig och kom och hämtade mig. Tog ledigt från jobbet bara för att jag skulle slippa vänta tills C kunde komma, och för att C skulle slippa flänga fram och tillbaka en gång till den dagen. Min pappa är snäll. Och omtänksam. Fast jag tror inte C tyckte det i fredags. Han tyckte att jag borde blivit kvar på sjukhuset.

Och så här efteråt kan jag kanske ge honom rätt… och alla andra med. Det var nog inte så klokt att skumpa fram i en bil i två timmar dagen efter operationen, och det var förmodligen än mindre klokt att inte se varningssignalerna på att allt inte var helt okej… eller åtminstone så okej som det kan förväntas vara efter en operation. Så vi åkte snällt tillbaka till sjukhuset på lördag kväll. Vid det laget var jag inte det minsta intresserad av att bråka eller opponera mig. Tvärt om. Det kändes som ett ganska bra alternativ att komma till ett ställe där de, om inget annat, åtminstone har starka smärtstillande medel.

Det blir som sagt sällan som jag tror och planerar att det ska bli. Tänk om jag kunde lära mig det?

Imorgon kanske, om allt går väl, kanske jag kan få åka hem. Imorgon, kanske… tar de bort förbanden. Och för första gången någonsin önskar jag att de inte ska göra det. Inte riktigt än. Jag är inte redo.

För så fort jag tänker på att öppna ögonen och se… så knyter det sig i magen på mig och jag blir alldeles torr i munnen och jag känner mig helt övertygad om att jag ska kräkas. För jag vet ju vad jag kommer att se och det skrämmer mig. Mer än någonsin. Om förbanden sitter kvar så kan jag inte se och jag behöver inte bli rädd och jag behöver inte förstå sanningen. Jag kan låtas att den inte finns, att detta bara är något tillfälligt som försvinner när det är dags att ta bort förbanden. Även om jag innerst inne vet… Det är bara det att så länge jag kan förtränga vetskapen så kan jag leva ett ögonblick i sänder, men när jag vet…

Å jag vet att ni säkert tänker att detta har jag ju varit med om förr, att jag borde lärt mig, vant mig.… men jag har inte det. Och jag vet inte hur jag ska orka gå igenom det en gång till… den här gången… när inte ens läkaren är positiv. När allt pekar mot att det lilla suddiga hålet, som ändå var ett hål med utsikt mot omvärlden, inte längre finns. Bara den mjölkvita dimman, eller det kolsvarta mörkret, eller de oformliga bilder min hjärna producerar i brist på bättre.

2 kommentarer:

Lady Stalker sa...

Det spelar ingen roll att man varit med om saker förr, visst är det naturligt att känna samma oro och vånda ändå ...

Vännen, jag skickar kramar till dig och vill givetvis tro det bästa.

Du finns i mina tankar!!!

Isabelle sa...

Jag tycker snarare att det skulle vara konstigt om du inte hade ångest inför detta.
Och nej, det blir inte alltid som man tänkt sig. Ganska sällan faktiskt. Men det behöver inte alltid bli sämre.
All min omtanke till dig idag och alla dagar. Stor varm kram!