onsdag, november 5

Jag ger upp nu

Jag är hemma nu på dagarna. Egentligen borde jag förmodligen gått till jobbet för det är ju egentligen inget fel på mig. Bara på mina ögon. Om man är handikappad kan man inte sjukskriva sig på grund av sitt handikapp, det är något man måste leva med.

Utåt sett är det ju inget som har förändrats, jag har fortfarande samma svårigheter, samma hjälpmedel. Det är tveksamt om någon egentligen begriper hur stor skillnad det är mellan att se lite och se inget. Jag förstår det inte själv trots att jag varit med några gånger nu.

Någonstans, jag vet inte när, så började jag ta det lilla suddiga hålet mot verkligheten för given och börjat känna mig trygg i att få behålla det för gott. Att få se färger, former, till och med bilder och bokstäver, hur otydliga de än var. Att se min älsklings leende, mitt eget ansikte i spegeln. Hur små fragment det nu än var.

Det där lilla, som jag så sällan uppskattade gjorde tillvaron avsevärt mycket lättare och tryggare. Så mycket tryggare att jag faktiskt idag gav upp. Jag hade tänkt ta mig till jobbet. I alla fall hade jag tänkt vara med på ledningsmötet som näst intill är heligt i mitt nya jobb. Jag hade bestämt att C skulle hämta mig, han skulle vara med på samma möte så det skulle inte bli några problem. Jag hade packat datorn i väskan, lagt fram allt jag skulle ha med och jag visste exakt vart allt stod. Jag visste till och med vad jag skulle ta på mig. C hade kollat redan i morse så att det passade ihop, var helt och rent och allt det där som jag inte längre kan avgöra.

Och jag duschade, tvättade håret, fönade och satte upp i en tofs. Satte på mig kläderna, kontrollerade tiden, borstade tänderna. Jag gjorde allt det där och dubbelkollade allt och trots att allt tar så mycket mer tid nu var jag färdig långt innan jag visste att C skulle komma för att hämta mig.

Slutligen, när det inte fanns något mer att göra ställde jag mig framför spegeln som jag alltid gör, tände ljusen så jag skulle se bättre och insåg… att det faktiskt inte fanns något att se. Jag visste ju det naturligtvis. Det är inte precis lätt att glömma av att man inte ser, men just där och då blev det så uppenbart. Det var som om någon plötsligt slagit till mig, rakt i magen, så hårt att benen bara ville vika sig . I den stunden blev allt så smärtsamt klart att jag gav upp. Inte bara tanken på att gå till jobbet och delta i möte, utan också tanken på att leva. Detta är inte det liv jag vill leva.

Så jag kom inte iväg till jobbet. För den där känslan av fullständig hopplöshet, bitterhet och sorg som jag försökt hålla tillbaka alla dessa dagar, kunde jag helt enkelt inte behärska längre. Den där fasaden av ”jag är stark, jag har varit med förr, det gör inget längre”, bar rasade samman och det gjorde nog jag med. Jag vet inte vad som hände, jag vet inte när C kom in, hur jag hamnade i sängen, med hans armar om mig, eller hur det blev mörkt utanför. Det enda jag kommer ihåg är den där känslan av fullständig hopplöshet som jag kände framför spegeln, och känslan av att jag helt enkelt inte vill längre. Jag vill inte vara med längre, jag vill inte fortsätta så här nu.

Jag orkar helt enkelt inte mer.
Fast det får man väl inte?

4 kommentarer:

annannan sa...

Men man får vara sjukskriven för att man drabbats av en livskris. Och man kanske kan få hjälp om det finns någon vettig psykoterapeutisk person inom räckhåll, någon man kan prata med och som kanske kan hjälpa en att få någon ordning på hopplöshetstankar. Om man vill. Om man hittar någon man känner förtroende för.

Det är ju självklart att det är en milsvid skillnad mellan att inte se alls och att se lite grann. Tycker jag.

Dubbelörnen sa...

Goaste Ella min vän...

Tänk att man får lägga sig ner o känna att man inte orkar längre...
Tänk att man får gråta o tappa all ork...
Tänk att man får behöva känna armar om sig...
Tänk att man får kippa efter luft...

Men upp kommer du igen, även om det tar tid... men upp kommer du igen!!!

Håller om dig ikväll

Anne-Maj sa...

Jo det får du göra... att tappa ett sinne är inte match. Att vara förkyld är inte match heller. Jag vill gärna ligga och läsa något, men ögonen orkar inte. Bara i korta taget. Lika bra att börja träna på punkskrift. För lyssna kan man inte göra. Jag tror jag stänger datorn och går till kojs igen =) Men du... jag försöker tänka att det är bara jag som kan bestämma hur jag ska tänka som i sin tur påverkar kroppen =)

Lady Stalker sa...

Det värker i hjärtat när jag läser dina rader. Önskar så att jag kunde hitta någon klok tröst att komma med. Men jag instämmer med Dubbelörnen: Man får "inte orka", man får "bara lägga sig ner" ... Men av någon underlig anledning reser man sig ändå till slut. Oftast.

Varma kramar!