fredag, november 14

Dagen efter

C åkte hem nyss och lämnade mig här. Ensam. Jag vet att han måste, jag skickade iväg honom själv, jag vet att han kommer tillbaka i eftermiddag, men det gör inte ensamheten mindre.

Igår blev en lång dag som jag mest sov bort. Först nedsövd och sedan mellan sömn och vakenhet i någon slags smärt- och morfindimma. Jag brukar ha ont efteråt, trots att de är frikostliga med smärtlindring, men jag tror aldrig jag haft fullt så ont någonsin som igår. Idag är smärtan bara nästan olidlig. Jag vågar knappt röra mig för varje gång jag gör det känns det som om ögonen skulle ramla ur. Eller möjligen brinna upp.

Jag drömde det inatt… att jag ändrade ställning och ögonen ramlade ur, rullade iväg, studsade ner på golvet och försvann i en dammig hög. Och jag kände varenda rörelse. Och det var inte den värsta mardröm jag hade i natt.

Idag väntar jag på att doktorn ska komma och berätta hur det gick. Vad jag har att vänta mig. Därefter tänker jag åka hem, så snart C bara kommer. Jag är nämligen helt övertygad om att jag inte kommer ha hälften så ont hemma som jag har här. Jag vill ligga i min egen säng, dofta på mina egna dofter, höra de ljud jag själv väljer. Jag vägrar helt enkelt att vara kvar här. Så är det bara, och ingen, inget kan övertyga mig om motsatsen… jag vill åka hem och tycka synd om mig själv där. Oroa mig, vara rädd… men vara allt det där i fred. Där jag känner omgivningarna och vet var saker och ting står.

Vi hade ett långt samtal med doktorn innan operationen. Hon lät inte allt för optimistisk inför operationen. Hon var ganska noga med att påpeka att chanserna till att den skulle lyckas är små, till och med mycket små, samtidigt som hon sa att det ändå är värt ett försök. Det är faktiskt det enda försöket jag har och alternativet är att förbli kvar i den dimma jag levt med den sista tiden. I det läget är det inget val direkt. Då måste man ta chansen. Den enda risk jag tar är att förlora dimman och att allt blir helt svart. Vilket är hemskare än dimman som ändå på något sätt ger sken av att det finns en värld där utanför. Med ljus och skugga som växlar och förändras. Rörelser som låter mig ana…. Mörkret däremot… är jag fruktansvärt rädd för. I den förlorar jag kontakten med verkligheten och lever i en helt egen värld. Ensam. En värld som ingen delar och ingen förstår. Och ingen förstår gradskillnaden heller.

3 kommentarer:

Dubbelörn sa...

Ditt val var ändå enkelt... man tar den chans man kan få. Även om ditt värsta scenario finns där runt hörnet.

Det är bara att vänta ut det hela o jag förstår dig till fullo varför du vill hem. Inte en minut mer än nödvändigt ska tillbringas inom sjukhuslokalerna!! ;)

Håller om dig...

MonasUniversum sa...

Det är just det: att ingen kan förstå. Och det gör det svårare att komma med tröstande ord.

Hur som helst så får du en varm kram av mig.

Isabelle sa...

All min omtanke och de största styrkekramarna till dig!

Har varit dålig på att höra av mig för det har varit för mycket ett tag. Men i mina tankar finns du varje dag!