onsdag, november 19

Det blev som jag trodde

Bandaget är borta.
Jag är hemma.
Och mörkret är… ogenomträngligt. Kompakt.
Och... mest sannolikt, för alltid.

7 kommentarer:

Dubbelörnen sa...

Ohhh, vännen... Jag gråter för dig och med dig och tillsammans med dig.

Och jag vet att inget hjälper...

Men du finns i mina tankar mest hela tiden. Jag sitter t o m här hemma o pratar om dig...

Jag hoppas du känner min omtanke...

Kopierar här det jag skrev tidigare:

Oavsett dina ögons seende el ickeseende, så kan ingen ta orden ifrån dig!

Din otroliga förmåga att omvandla känslor till ord o dessutom förmågan att formulera orden till en text.

En text som får läsaren att tappa andan...

Det här kan INGEN ta ifrån dig vännen!

Ikväll finns jag hos dig o håller om dig hårt

Den varmaste kramen är din

Isabelle sa...

Kramar Om.

Inser att det inte finns några ord som hjälper, men jag finns här och tänker på dig.

Monica ♥ sa...

;( tänker på dig och kramar om dig hårt!!

Mona sa...

Nä, fan Ella. Usch, det finns inga tröstande ord. Och folk påstår att det finns en Gud. In my ass.

En stor, varm kram får du av mig.

Jag tycker verkligen att det är för jävligt.

Lady Stalker sa...

Neeej ... vilka ledsamma nyheter.

Jag kan inte annat än att instämma i det de andra har skrivit: Att jag hoppas du känner omtanken genom hela cyberrymden.

Och som Dubbelörnen så fint skriver: Orden kan ingen ta ifrån dig. Du är en underbar skribent, och en underbar männniska.

Och vi finns här, alla. Du är inte ensam.

Varmaste, varmaste kramarna!

detkallasv sa...

hoppas, hoppas, hoppas att du blir bättre! *stor kram*

annannan sa...

Dagens dikt i DN idag är till dig, Ella, tänkte jag redan när jag läste den, innan jag läste det här inlägget. Bo Westin har skrivit den:

Socialt bordsskick
Fråga inte - hur står det till?
Om du inte
verkligen vill veta
Och får du till svar - inte så bra
Säg inte - det ordnar sig!
Säg istället - hur menar du?
Tomma ord
är tunga att bära