torsdag, november 6

Tillbaka till ruta ett

Det är fortfarande mörkt när vi sätter oss I bilen. Ute är det fuktigt och råkallt. C ställer min väska i baksätet, jag har packat ner datorn och lite annat, så jag kan stanna om det skulle behövas, fast det inte varit något prat om det. Numera litar jag inte på något när det gäller resorna till huvudstaden. Det är kallt i bilen, jag huttrar lite innan stolsvärmen börjar kännas, våra ytterkläder ligger också i baksätet för resan är lång.

När vi kommer fram är det fortfarande mörkt, men C säger att det börjat ljusna. Vi är tidiga, mycket tidigare än vi brukar vara så vi bestämmer oss för att äta frukost innan det är dags för återbesöket. Det är bara C som kan äta, själv sitter jag där och tuggar på samma tugga som inte vill gå ner hur jag än försöker. Den tycks tvärt om bara växa och bli större. Jag sitter där och lyssnar på ljuden runt omkring. Försöker att inte tänka på att det kanske är så här framtiden kommer att vara.

Det är märkligt hur morgonljuden skiljer sig från kvällsljuden, hur mycket lugnare omgivningen känns, trots att det förmodligen alltid är precis lika mycket folk i rörelse. Jag befinner mig där fysiskt men mentalt är jag inte där längre. Min panik och rädsla är alldeles för stor för att jag ska kunna vara riktigt närvarande.

C försöker prata med mig. Han inleder flera samtal, om vädret, om människorna runt omkring, till och med om Obama, men mina enstaviga svar, i den mån jag ens svarar, får honom att snart ge upp. Efter en stunds tystnad suckar han tung, flyttar sig närmare, tar min hand och lägger den mot sin kind. ”Vi kan förstås sitta här och deppa ihop totalt tillsammans också” säger han och jag känner hans leende. När man är i det mentala tillstånd jag är i så är det svårt att skilja ironi och skämt från allvar och för en stund blir jag rädd. Jag kan överleva all min rädsla och skräck så länge han finns där med sitt aldrig sinande hopp, sin styrka, sin tro på att det ska gå bra. Det är hans tro som gör att jag kan överleva den här stunden, och så fort han visar minsta tecken på tvivel eller svaghet försvinner den lilla behärskning jag har och jag bryter ihop totalt.

Jag har aldrig sagt det till honom, men jag vet att han vet. Det är ingen lätt roll jag givit honom. Det är inte lätt att vara en annan människas hela styrka. Men han säger alltid det rätta. ” det kommer att gå bra detta älskling. Trycket är bättre nu och snart ser du igen, precis som alla de andra gångerna”.

Kanske har han rätt…
Kanske inte…
Och just då undrar jag om det kanske inte vore enklast om han hade fel. Vi… jag… har levt med denna fruktan, denna ovisshet så länge nu. Trots att jag med alla medel försöker hålla mina känslor inom mig, inte visa utåt det jag känner, trots att jag gör mitt allra bästa för att ingen annan ska bli lidande av det jag går igenom, och ofta tror mig själv lyckas, vet jag att han märker det, att han blir just lidande. Inte bara av mitt humör, mina känslor utan givetvis även av alla begränsningar i vardagen. De senaste åren har förändrat mig, hur gärna jag än ville förbli den jag var så är jag inte det längre. På allt för många sätt. Och jag vet att han älskar mig nu, men hur länge orkar en människa hålla fast vid en kärlek som aldrig är enkel, som aldrig ens är bra, än mindre bekymmersfri? Dessa känslor, denna ovisshet och allt annat min sjukdom innebär, och allt mitt handikapp innebär och kommer att innebära i framtiden, har satt sina spår i vårt förhållande redan. I mig.

Jag vet att det bara är en tidsfråga innan de spåren är så djupa att de inte längre går att dölja. Spåren håller på att växa till en klyfta. Jag vet någonstans att jag en dag kommer att bli ensam i denna främmande värld av mörker. Och jag är mer rädd för det än för att leva utan att se.

Tiden slingrar sig fram till dess att det är dags att gå till väntrummet. Vi sitter där och väntar. Han håller min hand och berättar för mig vad det är för folk som går förbi, vad som händer runt omkring. Han är duktig på att beskriva och även trots att jag vet att han ibland luras bara för att få mig att le så gör jag just det. Ler åt hans beskrivningar. Utåt sett ser vi säkert hur normala ut som helst. Som vilket par som helst. Utan ett bekymmer i världen. Utan den vita käppen, utan framtiden som just nu är allt annat än ljus.

Slutligen är det dags. Vi går mot väntrummet. Vi sätter oss och väntar där. En sköterska kommer och berättar att doktorn är sen. Lite senare kommer hon igen och berättar att doktorn är ännu senare, att jag ska få träffa en annan istället. Min nervösa mage som redan tidigare var som en hård boll full av fjärilar tycks studsa runt där inne och vända sig upp och ned, men jag trycker ner illamående och går in. Jag genomlider alla undersökningar, lyssnar på doktorn vars röst jag inte kan avläsa. Jag har träffat honom förr, men inte tillräckligt ofta för att ha lärt mig hans uttryck. Han prata en hel massa men allt jag hör är orden operation, imorgon, borde gjorts för länge sedan.

En del av mig vill bara skrika åt honom, säga åt honom att hålla tyst, försvinna ur mitt liv, gå därifrån… så jag kan spola tillbaka bandet och börja om i ett nytt spår, där denna dag, denna vecka, denna månad inte existerar. Istället sitter jag tyst och nickar. Följer med sköterskan och installerar mig på ännu ett sjukhusrum. Väntar.

Väntar på att någon ska komma på att detta är fel, att de tagit fel på person, läst i fel journal, givit mig fel glasögon… vad som helst.

Men inget händer.

Mörkret blir mörkare där ute. Snart kommer natten. Och där efter morgondagen, med ännu en operation, ännu en ovisstid och ännu en besvikelse. Och jag sitter här och undrar om jag inte ska packa mina saker och be C ta mig hem. För gott. Om jag inte, för allas bästa borde fatta beslutet att inte gå igenom fler operationer utan lära mig att leva såhär.

6 kommentarer:

Dubbelörn sa...

Det går så ont i mig att läsa om den smärta o ångest du känner...

Önskar det fanns någon magi där man kunde överta tyngden bara för en stund... Skulle nog också ha velat utnyttja den magin under perioder i mitt liv...

Kärlek är något stort, större än man ibland kan föreställa sig...

Ibland klarar kärleken inte av problemen. Kanske för att bägge låser in sina tankar o känslor o slutar kommunicera.

Men när kärleken är stark då växer den bara än mer med sorger o motgångar. Det har den gjort för oss... Finns ingenting som skulle få oss isär. Vi vet vad den ena känner o tänker, även när det är tyst. För efter tystnaden kan vi prata, gråta o skratta.

Kärleken handlar om att stödja den som är svagast för stunden. Ibland kan stunden kännas som en evighet, men det vänder... nångång.

Min känsla är att er kärlek tillhör den starkare sorten ;)

Håller din hand i natt :)

Anonym sa...

Jag hoppas du återigen får beskedet att allt gått bra.
Kramar om/Annelie

MonasUniversum sa...

Mm..jag kunde inte ha skrivit det bättre själv. Alltså det Dubbelörnen skriver.

Jag skickar en cyberkram till dig käraste Ella-Bella.

Anonym sa...

Mmm, jag instämmer också i Dubbelörens kloka ord.
Önskar att livet inte skulle vara så komplicerat, men det är det, ändå...
Stor varm kram
Lisa

Anonym sa...

Ella! Mina varmaste tankar och kramar! Vilken skön känsla mitt i allt att du och C har varandra.

Allt gott önskar jag dig, även om det är tungt!

Ha en så skön helg du bara kan!

Anonym sa...

Nu skärper du dig Ella. Du ska inte sluta hoppas och kämpa för någonting som är viktigt för dig! Och du ska bejaka C´s försök, hans enorma omtanke. Du ska våga lita på att han gör det för att han vill. Inte för att han måste. Visst kanske du måste lära dig leva med att inte se och jag förstår verkligen att det gör så ont så ont. Men dina val är att antingen lära dig göra det (och DET KAN DU!) eller att låta fötvivlan ta över, låta sorgen få slå rot och växa sig så stor och intensiv att du till slut kvävs.
Du vet ... we have to accept whatever comes in our way and the only important thing is that you meet it with the best you have to give.
Och du har så j*la mycket mer att ge. Du har en vilja och en kraft och ett anamma som just nu är slukad av sorg och ångest. Men det finns.
The best you have to give ... är inte det du tänker nu. Kom igen! Kämpa Ella! Och låt inte sorg och destruktivitet dränka allt.
Nu ger jag dig en spark i bak. Och en lång varm kram. Och hoppas att du vet att allt jag skriver, vartenda ord, är från innersta kärleksrummet taget.