onsdag, december 19

Mail, blogg och bloggvänner

De senaste dagarna har jag fått ett par mail från bloggvänner som gjort mig både glad och rörd. Jag blir alltid lika rörd över all omtanke jag får genom bloggen, men när människor som bara känner mig via min blogg förmår att dela med sig av sin omtanke trots att de själva kanske har det svårt… ja då känner jag mig väldigt liten och väldigt förundrad.

Jag borde naturligtvis besvara mina mail och sanningen är att jag börjat göra det ett antal gånger men… så fort jag börjar skriva ens de enklaste ord så känns det… som om jag inte hittar orden helt plötsligt. Allt jag skriver blir konstigt. Jag vet inte varför. Samma fenomen inträffar när jag hälsar på hos mina bloggvänner och ska börja skriva något vettig… fast där ska jag kanske erkänna att jag oftast inte ens kommer så långt att jag orkar börja skriva.

Jag vet att det mesta jag själv skrivit i min egen blogg på sista tiden kanske inte går att kommentera. Jag förväntar mig inte att du ska kommentera, och om du gör det så räcker det med att skriva att du läst för jag vet att jag själv inte skulle kunna kommentera det jag skriver, så hur ska någon annan?

Men… egentligen så var det något annat jag ville skriva om. Jag vet bara inte hur jag ska börja.

Jag har aldrig haft ambitioner med min blogg, även om jag alltid är glad när någon läser och kommenterar. Jag skriver för min egen skull och har egentligen aldrig tänkt att det jag skriver kan göra nytta för någon annan än mig. Men idag när jag läste min kära kloka väns mail så insåg jag att jag kanske faktiskt har påverkat någon och att det kanske faktiskt har lett till en förbättring för någon annan. Det känns… ganska märkligt, på ett bra sätt.

Jag menar, själv tyckte jag, och tycker, att jag bara klagar över mörkret, både nu och tidigare när jag ständigt ältade hur besvärligt allt blir när belysningen är dålig. Jag klagar över allt annat som är besvärligt också och undrar ofta varför någon ens vill läsa… men tydligen har mitt klagande gjort liiite nytta. Den som skrev mailet berättade om hur vissa på hennes jobb gillar att släcka belysningen och tända ljus om vintrarna och ha mysigt, samtidigt som de har en synskadad kollega som med stor sannolikhet är minst lika besvärad av mörkret som jag… var. Eftersom jag klagat så högt och ljudligt i mon blogg har nu min kloka vän börjat uppfostra sina kolleger. Bra va? För jag antar att hennes synskadade kollega, i likhet med mig, ganska snabbt tröttnat på att be människor tända, och ständigt vara den som ställer krav. Om hon ens gjort det någonsin.

Så vad jag egentligen försöker säga är att jag är förvånad och glad för att min lilla egotrippade blogg faktiskt har gjort en liten skillnad, någonstans där jag aldrig ens varit. Tanken är egentligen ganska märklig, att jag kunnat påverka människor som jag inte känner.

Jag antar att det finns en del som anser att jag är ganska knäpp som delar med mig av mitt innersta till främlingar, som berättar detaljer som andra, inklusive mig själv, knappt skulle uttala högt. Jag antar att det finns en hel del människor som inte har minsta förstående för bloggandet som fenomen och som fortfarande anser att bloggare är ett märkligt släkte, och till viss del kan jag faktiskt förstå dem. Vad är det som gör att man vill dela med sig av sitt liv till främlingar egentligen? Vad är nyttan?

Samtidigt, när jag läste mailet idag, så insåg jag att hur märklig bloggen än är i allmänhet och jag i synnerhet så har jag ändå genom den påverkat någon. Om så bara en enda människa… så är det ju ändå en mer än vad jag någonsin trodde från början…

15 kommentarer:

Monica sa...

ujapp så är det ;)

K sa...

En nattkram från mig.

Isabelle sa...

Ja vi bloggare är allt ett knepigt släkte. *skrattar*

Ella, du har verkligen ökat min förståelse för hur det är att se dåligt eller inte alls. Jag tänker ofta på hur olika saker skulle upplevas eller uppfattas om man inte såg. Igår var det en komediserie på tv där någon skadat sitt öga tillfälligt och gjorde diverse fadäser pga sin nedsatta syn. Jag tyckte inte det var särskilt roligt eftersom vetskapen om din verklighet gjorde sig påmind.

Det blev mycket svammel nu men det jag ville ha sagt är att förutom att din blogg berör mig enormt så gör den också nytta. Det tror jag den gör för många på ett eller annat sätt.

Stor kram.

Anonym sa...

Tack vare din anonuminitet har du kunnat dela med dina innersta känslor till alla. Jag har fått förmånen att följa dig och din blogg. Du har skrivit saker som jag har reflekterat över och vart i samma tillstånd men inte kunnat ta till orden. Tack att du orkar och fortsätter skriva.

Anonym sa...

Just så är det ju! Och det för att du är precis den du är, med alla dina goda egenskaper OCH den där som du helst ville att du inte hade...


Hälsningar
Anna

Ella sa...

mOnica
,)


Magalös
Kram min vän!



Isabelle
TAck för svamlet sominte alls är svammel! Det känns underbart att läsa.

Kram!



Anne-Maj
Tack min vän, de orden värmer.
Kramar

Ella sa...

Anna
Tack snälla. Sitter o ler åt dina ord.
Kram

Elisabeth sa...

"Egotrippade blogg"... jaså, är det vad du tror??? Nähä, inte ett dugg heller! Genom dina ord, och mellan dina rader så möter vi en Ella som är väl allt annat än egotrippad!! Det är nog snarare tvärtom... den Ella jag möter är omtänksam, varm och har massor av empati för alla runt omkring sig! Sen att hon upplever, och berättar så sorgligt och ärligt om sin svåraste resa... att tack vare den så känns det lite mindre ensamt för en annan att gå.... det kan bara en människa med ett stort hjärta göra! Så är det....!


Många varma kramar...

Anonym sa...

Skickar en kram. Blir inte mycket bloggande för mig nuförtiden, om du undrar vart jag tagit vägen. Har fullt upp med att pendla och jobba. Men jag tänker på mina bloggvänner. Och nu hittade jag hit en liten stund. En kram från mig till dig.

Emma/ korkek74.blogg.se

Thomas sa...

Tittar in och lämnar ett litet livstecken. Känner, som vanligt, igen mycket av det du skriver... och jag instämmer med det Elisabeth skriver... Det är INTE alls någon egotrippad blogg !

Sköt om dig och ha en fortsatt bra dag !

Varma hälsningar, Tierra

Elisabeth sa...

Tack vännen för din hälsning... och dagen blev ganska bra ändå!!

Varm kram.. alltid!

Ella sa...

Elisabeth
Tack min vän. Nu fick jag tårar i ögonen igen...
Kram



Emma
Vad trevligt att du besökte mig. Jag har saknat dig!
Kram


Tierra
Tack vännen. Fast jag känner mig ego. ,)

Ha en skön natt själv.
Kram



Elisabeth
Vad glad jag blev att läsa det.
Krmara igen.

Anonym sa...

Ja, tänk vilka grejer som kan hända när folk bloggar. Världen förändras en liten men viktig aning!

Ella sa...

En liten tant
Nja... inte världen kanske men...

Dubbelörn sa...

Din blogg var bland de första jag började följa. Dina ord band mig vid datorn... Du har berikat mitt liv så otroligt mycket. Det du ger av din oro, ångest och smärta tillsammans med glädje, kärlek, glöd och kampvilja får även mig att växa som person. Att tvingas "se" med "nya ögon" på min omvärld...

Den största örnjulkramen av alla