lördag, december 15

En helt vanlig morgon

Min hjärna har fortfarande inte förstått. Det är som om den helt enkelt inte vill begripa, komma ihåg, anpassa sig.

Varje morgon, när jag börjar vakna, du vet, när man fortfarande är mitt i mellan sömn och verklighet… så är min hjärna övertygad om att allt är som förut. Som innan. När jag började dagen med att sträcka ut handen och tända lampan innan jag slog upp ögonen för att jag skulle slippa tillbringa en enda sekund i det mörker som gryningsljuset skapade. Ibland får min hjärna fortfarande min hand att sträcka sig mot lampan.

För en tiotusendels sekund tror jag att allt är som förut…

Sedan. Plötsligt, som ett knytnävsslag rakt i magen kommer insikten över mig. Ett knytnävsslag så hårt att det går rakt in i magen och pressar ihop alla organ där inne så att jag knappt kan andas av smärtan. Jag kämpar för att få in luft i lungorna, och sedan kämpar jag för att få ur den igen. Varje gång funderar jag på att helt enkelt sluta kämpa och sluta andas, men att andas är en reflex och den är visst så stark att den fungerar även när det gör så ont. Så jag fortsätter att andas och stirra rakt ut i mörkret.

Efter en stund, när jag lugnat mig, fått ordning på andningen så kryper jag närmare C. Hans armar håller mig mjukt och får mig att för en stund känna mig nästan normal. Som förr. Som vem som helst. Han vaknar långsamt, håller om mig, smeker mig och just då, i den sekunden är allt perfekt. Min hjärna lyckas förtränga och glömma igen.

Så småningom, när det är dags för honom att gå upp så ligger jag kvar en stund och faktiskt njuter av värmen… ända tills jag hör ljuset tändas och inser… igen… att den här dagen är exakt likadan som gårdagen, och som alla andra dagar framöver…

7 kommentarer:

en av tre flickor sa...

Käraste Ella. Inte i min vildaste fantasi kan jag helt förstå. Men jag tänker på dig och är glad för att du har din C. Det blir bra. Men jag tror att varje omställning i livet - liten som stor - kräver så mycket tid innan man är i någon slags "hamn". Så många varma kramar till dig.

Dubbelörn sa...

Så otroligt vackert du beskriver det oerhört smärtsamma. Så naket så sårbart o så fyllt av kärlek till C...

Kan nästan känna din kvävningskänsla den där sekunden på morgonen... för den påminner om min som var då, efteråt...

Många varma kramar till dig

Gisan sa...

Kramar till dig Gumman!

Anonym sa...

Oj, det är tufft. Jag beter fortfarande som jag såg lika bra som förut. Men jag måste tänka till att ta det lig lugnare eller bryta ner mönstret som seende har det. Jag läste igår kort en artikel om synskadad operasångerska som måste lära sig bete sig som "seende". lustigt? Detta i SRF perspektiv. Ha gott o kram, tänd lampan i fortsättningen tycker jag i alla fall. Du får lite värme i ansiktet och vaknar till *blink*

Anonym sa...

Har svårt att finna ord. Finner inget jag kan säga för att lindra din smärta. Jag vill så gärna säga något bra, men det enda jag kan säga är..
Jag går brevid dig och följer dina upp och nedgångar...snart går vägen upp igen(((kramar)))
Annelie
http://rospinglan.blogg.se/

Isabelle sa...

Det var ett tag sen jag skrev. Har så svårt att hitta orden ibland. Men jag tänker på dig väldigt ofta.

De allra största omtankeskramarna!

Ella sa...

Christina
Tack vännen.
Kram


Dubbelörnen
Tack... jag förstår att du känner igen känslan. Förvånar mig inte alls.

Kramar



Gisan
Kramar!


Anne-Maj
Jag har faktiskt inte tänkt på att lampan värmer ,) Fast det kanske den gör...
Hm... det där med att bete sig som seende, eller synskadad, undrar hur andra egentligen uppfattar mig att jag gör nu.


Annelie
Det du skriver räcker så bra ,)
Kramar vänner.



Isabelle
Kramar till dig med min vän, jag tänker också ofta på dig.