torsdag, december 6

Tre timmar

Igår var jag på jobbet en stund. Tre timmar närmare bestämt.

Tre timmar är inget och det är ju inte precis så att jag direkt överansträngde mig med att faktiskt arbeta men ändå kändes det nästan mer som jag hade varit där i tre dygn, oavbrutet, utan sömn i mellan.

Det var… konstigt… att vara tillbaka igen. Det är ju länge sedan jag var där, till och med innan operationen.

På något sätt har allt blivit annorlunda för mig. Det är en märklig känsla att plötsligt befinna sig på en plats man känner så väl med människor man känner nästan utan och innan och… inte se. Det är som en hel dimension av verkligheten plötsligt faller bort och ändå… är ju allt sig likt. På ett sätt.

Den där konstiga känslan i maggropen och runt axlarna, för det är märkligt nog där det sitter, liksom pirrar och får mig att känna mig obehaglig till mods och iakttagen även när jag inte är det, finns där hela tiden. Den har inget med det rent praktiska att göra utan är helt och hållet en känsla… av otrygghet, osäkerhet… Till och med när jag sitter och pratar i fikarummet, omgiven av människor som alla talat om för mig att de finns där, jag vet var de sitter… så känns det som om… jag var iakttagen av någon annan, någon som bara smyger sig fram utan att ge sig till känna. Någon som bara stirrar… som vet att det är fritt fram att göra vad som helst, flytta på saker, ställa saker i vägen eller bara göra fula miner för… jag kommer ju ändå inte mäka. Det får mig att känna mig dum, utanför, mindre vetande…

Givetvis finns allt det där bara i min egen fantasi men… det är ändå den känslan jag har. Hela tiden när jag är bland människor. Ibland även när jag är ensam hemma. Jag vet aldrig vad som finns där ute i mörkret…

En annan sak som kändes märklig… om jag nu kan sätta ord på det…
På jobbet var allt sig likt. Alla behandlade mig exakt som innan operationen. Som då jag fortfarande såg lite. För mig är det en skillnad mellan då och nu som inte ens kan beskrivas på samma dag. Jag vet att människor vet om skillnaden också… men på något sätt så är det ingen som verkar förstå hur stor skillnaden är Som om… det enda påtagliga för det som förändrats är för alla runt mig hur jag löser de praktiska detaljerna, och de är ju utåt sett de samma som förut. Jag har samma hjälpmedel för att hantera datorn, samma vita käpp… det är som om det är de sakerna som gör mitt handikapp för alla… utom mig själv. För mig är skillnaden fruktansvärd, men för mina kolleger är skillnaden marginell… I alla fall verkar det så på alla…

Förstår du hur jag menar?

Fast det är ju inte riktigt sant att de praktiska detaljerna fungerar som förut. Inte mer än när det gäller datorn… för allt annat är skillnaderna enorma. Jag tror inte jag kan beskriva hur fruktansvärt instängd, frustrerad och hjälplös jag känner mig när jag behöver hjälp med enkla saker, som att ta mig från punkt a till b. Speciellt när jag gjort det tusentals gånger innan, själv, utan hjälp. Och än mer när jag måste be arbetskamrater om hjälp… Jag har nog en lång väg att gå innan jag kan acceptera att jag måste be om hjälp och sluta skämmas över det. För just nu är nog just det där med at be om hjälp det mest pinsamma…

14 kommentarer:

Saffran sa...

Man får verkligen en tankeställare, när man följer din blogg och jag är så tacksam för att du delar med dig av dina tankar.
Det är så mycket man inte kan föreställa sig och förstår, förrän man verkligen befinner sig där själv. Som du beskriver känslan av otrygghet och osäkerhet t ex.

Det här med att be om hjälp, jag har också så svårt för det. Men jag hörde en intervju på TV i helgen där en svårt brännskadad kvinna berättade om hur hennes omgivning blev tacksamma när hon bad om hjälp med det hon inte klarade själv och att hon har ändrat synsätt efter det. För de flesta i ens omgivning vill ju faktiskt hjälpa till.

Ha en bra eftermiddag!

Bloggoholic sa...

Det kommer sig ´snart naturligt det med att fråga om hjälp när du behöver;)

Kanske endå var slönt att komma till jobget ? det var ju ett tag sen, säkkert nått somdu oroat dig för ? Men det gick ju bra ;)
*kram på dig *

Lifetime/Lotta sa...

Hej Ella det var ett tag sedan jag kommenterade dina inlägg men jag läser, och begrundar dina tankar. Skönt nu när du börjat fungera så saka men säkert. Det här med att vara iaktagen kan jag förstå känns lite kymigt, men jag tror du är i goda händer så det är väl bara en känsla som inte vill släppa sitt grepp om dig, Men det blir nog ändring på det också. Allt tar sin tid och att bygga upp nya skyddsnät gör man inte på en dag.
Sänder mina varmaste tankar till dig även till Mr.C. Ha det gott/Lifetime

Annika sa...

Jag försöker vara din arbetskamrat: Jag är jätteglad över att se dig på jobbet igen! Å jag tror också att skillanden är större för dig än mig, jag har nog anpassat mig fortare. Det var nog lättare och gick fortare eftersom det inte är mina ögon som jävlas.
Å just nu är jag så jäkla glad åt att du är på jobbet och fikar och flamsar med oss som vanligt!
Jag ser ju på dig att du tycker det är svårt att be om hjälp men...för mig är det faktiskt bra om du talar om vad du behöver hjälp med och när. Annars vet jag aldrig om jag hjälper för lite eller för mycket och då blir jag osäker och då blir allt så fånigt...Pinsamt, som du skriver.
Förresten så tycker jag att du kan ta med dig en god kaka eller nåt till kaffet nästa gång! Bara för att du tycker så mycket om oss, precis som vi om dig!

Anonym sa...

Jag kan inte helt sätta mig in i din situation som du förstår. Men jag kan ana hur du känner. Vad jag ändå vill säga är att försök sänka garden. Det är bara du som tycker det är pinsamt, inte dom du frågar. Du måste lära dig att be om hjälp.
En dag Ella....känns allt mycket bättre.
Kramar om gör Annelie
http://rospinglan.blogg.se

Anonym sa...

Skriver under på allt som Annika skriver. Dessutom tror jag att du fortfarande är precis lika bra på det du var bra på för ett år sedan, utom möjligen att laga kaffe, om du nu var bra på det. Och om du var det finns det säkert någon annan som kan göra just det hyfsat bra. För att göra det andra som du är bäst på är det förstås väldigt bra att du är tillbaka.

Monas Universum sa...

Alltså. Jag skulle skriva en lång kommentar. Men så läste jag vad Annika skrivit.

Och du Ellabella; LÄS DET 100 GÅNGER! Allvarligt!

Ella sa...

Saffran
Tack. Jo, men visst har du rätt. Folk är hjälpsamma och vill gärna hjälpa till. Men det är nog min känsla... och den är komplicerad.



Bloggoholic
Jo, det var lite skönt att kommat till jobbet, hlet klart.



Lotta
Ja, det är nog riktigt som du säger att det tar tid, och att allt har sin tid.

Kramar


Annika
Tack min vän. Jag sitter här och ler när jag läser detta. Varenda gång. Tack
Kram!


Annelie
Jo, jag vet. En dag...

Kram



Anonym
Tack. Sitter och ler igen. Nä... koka kaffe har, om inte annat, aldrig roat mig.


Mona
Hm... jag har snart gjort det. ,)

Elisabeth sa...

Tittar bara in och läser lite, och följer med dig på vägen! För det vet du ju att jag gör... hoppas jag!

Varm kram.. alltid!

Anonym sa...

Kära Ella, hur ska Du ensam kunna bära det här. Din förtvivlan av utanförskapet behöver Du dela med någon. Jag vet inte vem, kanske någon som verkligen vet, av egen erfarenhet. Hur ska Du få kraft att ensam växa och lära Dig leva med detta. Det är som att lära sig leva på nytt. Finns det någon som vet hur man lär sig leva igen? Vi männsikor är så beroende av andra för att forma våra liv, testa tankar och känslor, vi behöver förebilder för att bli dem vi är, som barn, men också under hela livet. När vi är i olika faser som vi inte känner till, behöver vi ha någon som vi tycker verkar klara saker och ting hyfsat och så lägger vi till lite av oss själva och vi tar oss igenom. Vi bär inte allt av vår egen kraft. Jag tänker på Dig.

Gnällspikar och livsflanörer sa...

Att be om hjälp.... Så stort motstånd man har mot det, man knäcker näsra på sig själv, innan man tar steget att be om hjälp.. Många är så, jag med:))

Själv känner jag som heltidssjukskriven under så lång tid nu att man inte betyder eller existerar riktigt på samma sätt längre för arbetet... I början ringde och hörde kolleger och chef av sig ofta men nu hör de inte av sig alls istället inte ens så pass som chefen bestämt i planen och när jag ringer så är ju oftast de flesta på möten och annat... Man blir lite utanför så att säga men det lär man väl sig oxå och det blir väl till att börja om den dagen det är dags... Men visst får man en massa frågor.

Hoppas att du får en fin 2:a advent med mycket juliga dofter och förnimmelser som du kan uppskatta, tänk doften av en apelsin med nejlikor i:))) Kramar

Elisabeth sa...

Hoppas din dag har varit fylld med bara de vackraste stunder som livet också bjuder på! Att värmen från ljus nummer två värmer både dig och din C....

Varm kram...alltid!

en liten tant sa...

Det regnar in hos mig så jag har lite stök med det - därav min kommentars- och bloggtystnad. Men jag läser här och skickar dig varma tankar.

Ella sa...

Elisabeth
Kramar tillbaka. Jag läser hos dig med, men.. ja du vet.


Anonym
JAg undrar också, om någon vet och kan berätta hur man lär sig att leva så här. Men inte ens när jag träffat andra som varit med/går igenom liknande saker får jag något facit som käns rätt...
Just nu tar jag en sekund i taget. Det är enda sättet.
Tack för dina tankar... vem du än är.



Maria
Jag misstänkte det ,)

Jag hoppas du haft en trevlig advent.
Kram


Elisabeth
Tack min vän. DIna ord får mina tårar att rinna.


En liten tant
Oj då, regnet ska helst stanna utanför tycker jag.
Jag tackar för varma tankar, jag skickar torra sådana...
Kram