tisdag, december 11

Gud?

Jag tror inte att jag tror på Gud. Jag kanske gjorde det en gång för länge sedan men nu… nej. Inte på den där goda Guden som folk talar om i alla fall…

En god vän till mig brukar säga att människan måste ha något att tro på, Gud, ödet, Allah eller varför inte jultomten. Bara man tror på något, för om man inte gör det så blir man ihålig.

Förr trodde jag på mig själv. Att vad som än händer skulle jag vara jag… Idag känner jag inte den jag som jag är nu.

Så vad tror jag på egentligen?
Vad tror man på när man inte känner igen sitt eget liv? När det där enda problemet man har överskuggar allt annat och gör att inget längre känns viktigt eller meningsfullt? När man inte längre ser framtiden?

Hjälper det att tro över huvudtaget eller är tron starkt överreklamerad?

Jag vet inte.

Jag hittade den här vackra bönen hos En Liten Tant:

Gud, ge mig sinnesroatt acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.

Vad jag än tror på så gör jag som En Liten Tant och instämmer i varenda rad.

Och så önskar jag henne (och alla andra) en riktigt varm och torr Advent och jul.

11 kommentarer:

Monica sa...

ibland ka man undra?
Om man endå ska tro på nån , föstår att det känns frustrerande !
sjung som
Di leva ; vem ska man tro på tro på tro på när.....

*kram på dig*

Anonym sa...

Hej Ella,

Efter att ha besökt din blogg ögnar jag över Svenskans webbsida. Den påminner om att ett mått av sund skepsis är minst lika viktigt som tro i den värld vi lever i. Bilbomber i Irak och en rysk sekt som sitter i en grotta och väntar på domedagen är ledsamma exempel på vad tro också kan leda till. Den tro det handlar om här är inte bra för världen, sannolikt inte ens för de troende.

Tomas Tranströmer har skrivit något vackert om vilka människor man ska undvika - något om att det är de som aldrig tvivlar på sig själva. I alla fall är det andemeningen; jag minns inte vilka ord han använder. Owe Wikstrom citerar detta i sin bok Ikonen i fickan. Kanske någon annan av dina kommenterare kan hjälpa oss med hela citatet.

Någon gång i höstas hade Tidningen Vi ett reportage om Tomas Tranströmer, om ord och om roller i ett förhållande. Den kan man visst till och med lyssna på på tidningens sida.
http://www.vi-tidningen.se/templates/ArticlePage.aspx?id=9522

Jag har ingen personlig blogg som många av dina andra läsare, så jag kommer att fortsätta att använda kommentarsfunktionen för att kommunicera. Hur funkar det med så här långa inlägg och med länkar i? Du får gärna ge tips om det är något särskilt sätt man ska skriva på eller något man ska undvika.

Nu måste jag sluta - annars blir jag snart av med mitt jobb!

Hälsningar
Anna

en av tre flickor sa...

Jag tror på att det finns något. Någon. Men jag vet inte vad. Kanske är det min egen röst inuti.

Elisabeth sa...

Smyger bara in och säger ett litet godnatt...! Hade ju tänkt kommentera med ett litet tänk.. men det får bli imorgon!

Hoppas du får den vackraste Luciamorgon..

Varm kram

Anonym sa...

Sänder en varm hälsning från ett hotellrum. Undersökningen avklarad, väntar på sjukresa hem i morgon e.m. Det fanns inte plats på avdelningen en natt till så då blev det patienthotellet. Får ta vara på den TYSTNAD som är här och spara till helgen.
Hoppas du har kunnat vara på jobbet någon timme och att du mår någorlunda.
Många kramar Kerstin

Gisan sa...

Åh Sinnesrobönen älskar jag. Jag har den på engelska på väggen här på kontoret. Den kan jag läsa hur många gånger som helst. Kramar...

Dubbelörn sa...

Den bönen är vacker o räcker för mig...

Tror nog det finns något större men som inte kan kategoriseras i olika religioner.

Har dig i tankarna o spec när jag hörde en kille som blivit helt förlamad säga. "Man kan o ska aldrig acceptera sitt handikapp, då blir man passiv. Men man ska lära sig leva med sitt tillkortakommanden...

Det tar tid men Cs väg tror jag på *skrattar*

Varma adventkramar

Ella sa...

Bloggoholic
Ja, man kanske ska tro på sig själv?



Anna
Jag skrev ganska tidigt i den här bloggen att tron är det som tycks ta fram det värsta i oss människor, så visst har du rätt i att ett visst mått av skepsis kan vara nödvändigt.

Tomas Tranströmmer har jag inte hört talas om men jag ska leta mig fram till din länk.

Jag blir jätteglad för långa kommentarer och de funkar alldeles perfekt som du gör!

Kram


Elisabeth
Kram min vän!


Christina
Jag tror kanske också på det, att det är sig själv man ska tro på.



Kerstin
Tusen tack för ditt mail och vad glad jag blir att det äntligen är klart och att det gått bra. Hoppas att du fick en skön och tyst natt!


Gisan
Kramar


Dubbelörnen
Jag håller med dig där, tror inte heller att det som är större som människan tror på ska kategoriseras i regligioner.

Jag håller med, man ska inte acceptera. Men lära sig leva.

Kramar

bollebygdsbo sa...

Ella.
Vet inte vad jag ska skriva egentligen.
Tvivlar gör alla då och då.

Jag tycker att Dubbelörnen skrev klokt i sin kommentar.
Har man behövt gå igenom mycket så inser man också att man inte förstår mer än lite, lite grand av livet.

Kramar till dig från Bollebygd

Anonym sa...

Hej Ella,

Anna här igen. Din senaste text var väldigt starkt skriven. Man blir mållös över situationen och imponerad av din förmåga att beskriva den i ord. Jag läste reportaget om Tranströmers i samma veva som jag läste ditt inlägg om rädsla för att förlora orden och bokstäverna. Men alldeles oavsett hans livshistoria är han en författare att besöka om och om igen, åtminstone för mig. Kanske du också hittar något hos honom.

Hälsningar,
Anna

Anonym sa...

Just precis idag, när du Ella har så fullt upp med annat, och en månad sedan jag skrev min kommentar hittar jag den där Tranströmer-dikten. Den heter Guldstekel och så här skriver han:
"Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet det inte.
Han är en pakt mellan två
där den ene skall vara synlig till hundra procent och den andre osynlig.
Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent”!

De som inte kan vistas någonannanstans än på sin framsida
de som aldrig är tankspridda
de som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av Den Oidentifierade
gå förbi dem!"

(slut citat)

Jag lämnar avtrycket här med förhoppningen att du hittar det en dag.