Nyårstankar

Så blev det då ett nytt år. Även hos oss.

Det är egentligen märkligt hur vi människor har gjort något så stort och viktigt av något som i själva verket är en sekund som vilken annan. Det är varken en början eller ett slut utan något som pågår, utan avbrott.

Men det kanske är mänskligt, behovet av att ha just en början och ett slut, även på något så kontinuerligt som tiden. Vi kanske måste ha en tidpunkt med jämna mellanrum då vi med gott samvete kan lämna det gamla bakom oss och börja om från början, starta på nytt, rent och fräscht. När allt i själva verket är exakt det samma som det var dagen innan. Men vi kanske behöver det… känna att vi har en chans att börja på nytt, göra slut med det gamla.

Om det ändå vore så enkelt…

Förr, när jag var yngre fanns det bara en, kanske två, tidpunkter på året då allt började om. Då cirkeln var sluten så att säga. Det var vid nyår och vid min födelsedag. Det var då jag lovade mig själv att nu minsann…

Ju äldre jag blir, ju mer jag lever, dess fler avslut finns det och tideräkningen börjar om igen flera gånger per år. Det är som om det finns ett avslut för det mesta. Och en ny början givetvis, men… mina avslut är inga positiva numera, för de innebär bara förluster medan de nya början alltid är början på något sämre. Med några få undantag så klart.

Hm… lite filosoferande…

Vi firade nyårsafton med C:s syster och hennes familj och några goda vänner till dem. Massor med vilda ungar, god mat och riktigt trevligt sällskap som på mindre än en timme lyckades helt glömma bort att jag inte ser. Ganska angenämt. Ganska tröttsamt. Vi åt, spelade spel, åt, dansade, skålade vid tolvslaget och såg på fyrverkerier.

Det är en högst annorlunda upplevelse att se på fyrverkeri med öronen. Lite lagom salongsberusade människor är otroligt hjälpsamma och påhittiga när det gäller att beskriva det visuella fick jag upptäcka. Det användes en hel massa ord som absolut inte finns med i Svenska Akademins ordlista, men de var verkligen målande. Även om resultatet ändå blir ungefär lika givande som när någon beskriver hur ett vin smakar. Nå ja, nu är väl inte ett fyrverkeri det viktigaste i sammanhanget, det är mer liksom insikten, eller påminnelsen, om ännu en sak som blivit självklar för alla utom mig.

Men jag ska inte klaga. Kvällen var faktiskt trevlig. Betydligt trevligare än jag trodde att den skulle vara och betydligt mindre smärtsam.

Jag överlevde.

Och jag lever än… även om jag inte direkt börjat njuta av det än.