Påtvingad stillhet
Nu har min älskade man varit hemma och utfodrat mig. Jag föreslog att han skulle köpa med sig torrfoder så kunde jag knapra på det lite när jag blir hungrig. Han tyckte inte jag var det minsta rolig. Jag tycker inte det är det minsta roligt att vara hemma. Den här påtvingade stillheten håller på att gå mig på nerverna men jag får dubbelt så ont så fort jag börjar gå omkring… och då går jag inte ens utan hoppar…
Men jag har faktiskt varit lite duktig. Jag överdrev lite nyss, för det var faktiskt jag som fixade maten, även om det bara blev Findus eller Felix pytt i panna och stekta ägg. Och jag har faktiskt kokat kaffe till mig själv (viktigt det där), duschat och klätt på mig och suttit ute på altanen en liten stund. Men det är inget av allt detta som sker med någon större hastighet direkt. Det enda som är normal fart på är jobbet, telefonen har ringt stup i kvarten och jag har haft fullt upp med en massa arbetssamtal. Jag har till och med lyckats vara med på ett möte via telefonen. Det är en himla tur att jag kan jobba hemifrån för annars hade jag nog suttit och tyckt synd om mig och lipat hela dagen. Jag har skickat långa listor till C med vad han måste maila hem till mig så jag har hållit honom sysselsatt också.
Imorgon förmiddag däremot har jag ett möte på jobbet som jag bara måste vara med på. Jag tänker inte avboka det. Men till dess måste det väl ändå göra lite mindre ont? Eller? Någon som vet? Som har erfarenhet?
Fy sjutton vad jag hatar detta!
Ingen som vill byta med mig?
