onsdag, juni 20

Påtvingad stillhet

Nu har min älskade man varit hemma och utfodrat mig. Jag föreslog att han skulle köpa med sig torrfoder så kunde jag knapra på det lite när jag blir hungrig. Han tyckte inte jag var det minsta rolig. Jag tycker inte det är det minsta roligt att vara hemma. Den här påtvingade stillheten håller på att gå mig på nerverna men jag får dubbelt så ont så fort jag börjar gå omkring… och då går jag inte ens utan hoppar…

Men jag har faktiskt varit lite duktig. Jag överdrev lite nyss, för det var faktiskt jag som fixade maten, även om det bara blev Findus eller Felix pytt i panna och stekta ägg. Och jag har faktiskt kokat kaffe till mig själv (viktigt det där), duschat och klätt på mig och suttit ute på altanen en liten stund. Men det är inget av allt detta som sker med någon större hastighet direkt. Det enda som är normal fart på är jobbet, telefonen har ringt stup i kvarten och jag har haft fullt upp med en massa arbetssamtal. Jag har till och med lyckats vara med på ett möte via telefonen. Det är en himla tur att jag kan jobba hemifrån för annars hade jag nog suttit och tyckt synd om mig och lipat hela dagen. Jag har skickat långa listor till C med vad han måste maila hem till mig så jag har hållit honom sysselsatt också.

Imorgon förmiddag däremot har jag ett möte på jobbet som jag bara måste vara med på. Jag tänker inte avboka det. Men till dess måste det väl ändå göra lite mindre ont? Eller? Någon som vet? Som har erfarenhet?

Fy sjutton vad jag hatar detta!

Ingen som vill byta med mig?

Ett riktigt trist inlägg

Jag hann tänka en hel del i natt för sova var nästan omöjligt. Det gjorde för ont och hur jag än låg så var det för obekvämt. Tänk vad man tar saker för självklara, som att kunna krypa ihop till en liten boll och vira in sig i täcket. Eller slänga sig helt obehindrat från höger till vänster i sängen. Ända tills man gör något så korkat som jag och plötsligt knappt kan byta ställning utan att gnissla tänder av smärta.

Det är som sagt inte speciellt praktiskt med kryckor. Inte ens när man ser helt obehindrat och normalt. Det är inte helt praktiskt att se dåligt heller, speciellt inte när man ska ta sig någonstans. Kombinationen känns ganska… handikappande. Precis som jag inte kände mig handikappad innan! I natt hann jag fundera på alla möjliga vardagssituationer som jag med nöd och näppe klarar ut i vanliga fall och som nu känns helt oöverstigliga. En sak är helt säker, om jag ska göra annat än sitta still på min stol den närmaste tiden så kan jag säga adjö till allt vad självständighet heter.

Inte blir jag gladare av tanken på midsommarafton. Vi är bjudna på samma fest som jag alltid är bjuden på, med mina vänner, ute i någons sommarstuga. Min midsommartradition som C skulle få dela nu. Alla jag känner och några till kommer att vara där, vi startar alltid tidigt på dagen, plockar blommor, klär en stång, går på tipspromenad, grillar, äter, dricker… Jättekul att gå på något sådant när man varken ser eller kan gå. Jag har inte minsta lust.

Om två veckor har vi semester och barnen kommer att vara hos oss i två veckor. Vi hade tänkt boka en restresa och åka någonstans eller bara ta bilen. Det kan jag glömma nu. De får åka själva. Det är ett heltidsjobb för C att ta hand om mig i vanliga fall och nu vågar jag inte ens tänka tanken fullt ut… med mig på kryckor, utomlands… Jag tror inte det. För att inte tala om att vi inte ens kan åka förrän vi vet exakt vad det är för fel på mitt knä och vad som krävs för att det ska bli bra, något som vi inte får veta förrän den där titthålsundersökningen är gjord och till den har jag inte ens fått tid än…

Fy sjutton vad irriterad jag är. Och arg. Och ledsen. Typiskt att jag ska förstöra sommaren för alla jag känner!

Nu ska jag sluta skriva för jag är på alldeles för dåligt humör för att det ska bli något som någon har lust att läsa.

tisdag, juni 19

Inte den bästa av dagar

Fast den började riktigt bra faktiskt. Med solsken och fågelvitter. Jag hade planerat in en riktigt stressig dag med flera möten och den där halvårsrapporten som skulle skrivas och C, han skulle iväg till den Något Större Byhålan på något möte direkt efter att han skjutsat mig till jobbet.

Dessvärre blev det inga möten för någon av oss, men vi fick snällt åka till den Något Större Byhålan ändå.

Jag vet inte vilket jag vill helst. Gråta eller slå mig själv. Det finns förmodligen ingen klantigare person än jag på denna jord för vem annars kan klara av konsttycket att öppna bilens bakdörr, ställa in datorväskan, vända sig om, fullständigt missbedöma trottoarkantens placering, snubbla och vrida till knäet igen? Det krävs förmodligen en alldeles speciell kompetens för det, en särskild talang som få människor besitter på denna jord. En talang som ingen i hela världen kan avundas mig.

Jag är så förb… trött på detta nu. Kan det inte gå en enda dag utan missöden? Kan inte livet bara få vara som vanligt en liten ynka stund. Bara några dagar? Är det för mycket begärt? Det är nästan så jag skäms för att skriva detta för det är helt osannolikt hur mycket skit jag råkat ut för den senaste tiden. Inte en dag går utan att jag har något dj*vulskap att rapportera om. Vem vill läsa sådant i längden? Jag funderar allvarligt på att sluta skriva.

Och vem sjutton orkar leva med en vandrande katastrof som mig? C har inte sagt ett ord, bara varit snäll och omtänksam och sprungit med ispåsar och servat mig, men om jag vore honom så skulle jag ta ut skilsmässa innan det är för sent. Innan jag smittar honom med en massa katastrofer också. Helt allvarligt alltså, man kan inte ens begära så här mycket av den man älskar. Vissa gränser finns det väl ändå? Det skulle vara helt rimligt om han skulle tröttna och dra. Jag skulle inte klandra honom alls. Tvärt om.


Den här gången hade jag faktiskt inget emot att åka till sjukhuset. Tvärt om var jag ganska glad när vi äntligen var framme. Betydligt mindre glad var jag när doktorn försökte undersöka mig. Ont var bara förnamnet kan jag meddela, och svullnaden är inte att leka med heller…

Jag tycker bara liiite synd om mig själv nu, mest är jag förbannad.

måndag, juni 18

Diskreta hissar och ett bekvämt liv

Det finns tusentals saker som man tar för givet. Små petitesser som bara fungerar utan att man behöver tänka på dem ens.

För de allra flesta.

Själv har jag inte kommit så långt att jag är förberedd på alla petitesser som plötsligt inte fungerar. Små detaljer som egentligen inte är så viktiga som förvandlas till små irritationsmoment, eller osäkerhetsmoment som påminner mig om att jag inte längre kan leva mitt liv så som jag är van att göra.

Påminner mig om att jag är beroende. Detta hemska ord som är lika fult varesig det används om droger eller om andra människors välvilja.

Jag kan inte ta för givet att de små detaljerna, som är så oviktiga när de fungerar också fungerar för mig. Jag kan inte längre slänga mig i bilen en halvtimme innan och åka till den Något Större Byhålan för att gå på ett möte utan att först fundera över hur jag ska komma dit. Och då hela vägen dit. Inte bara till porten eller parkeringsplatsen. Ibland händer det att jag glömmer av att planera varje detalj.

Jag glömmer att det inte räcker med att beställa en taxi i god tid och hoppas på att den faktiskt kommer när den ska. Resten ska också fungera. Till exempel behöver jag fundera ut hur jag ska ta mig in genom en port som är låst och där enda sättet att ta sig in är genom att slå en kod som är angiven någonstans på en tavla med små bokstäver. En helt vanlig, handikappanpassad hiss kan ställa till problem om man som jag inte orkat ta tag i detta med att lära sig läsa punktskrift.

Jag kunde förstås bett taxichauffören om hjälp, eller killen som släppte in mig i huset men jag är inte förutseende nog och tar alldeles för mycket för givet. Jag hade inte en tanke på att hissens knappar var av det moderna slaget, i fint blänkande rostfritt, på rostfritt bakgrund, med läckra gråa siffror som smälter in i det rostfria så att inte det diskreta intrycket ska störas. Varje knapp var visserligen nogsamt utmärkt med punktskrift och entréplanens knapp var något större än de andra men vad hjälper det när man är analfabet och inte kan läsa punkter? Vad hjälper den upphöjda knappen när det finns två knappar till vänster om den och ett antal till höger om den?

Det hjälper sällan att veta vart man skall om man inte vet vart man är. I det här fallet skulle jag till plan fyra. Jag kan räkna till fyra men som sagt, vet man inte vilken siffra man ska börja på så blir den kunskapen ganska meningslös. Noll? Ett? Två? Jag chansade och hoppades på att hissen skulle tala om det för mig men i den diskreta omgivningen hade en talande hiss givetvis förstört harmonin.

Jag borde helt klart lärt mig punktskriften lite bättre vid det här laget… eller åtminstone siffrorna. Men det är ju lätt att vara efterklok. Just då och där lovade jag mig själv att genast ta tag i det där…

Det var bara en liten detalj. Inget märkvärdigt. Efter två försök hittade jag rätt och dessutom till rätt person. Mötet gick bra och jag åkte därifrån med lite mindre självförtroende och en stor påminnelse om mitt dåliga samvete. Det dåliga samvete jag har över att jag sorgligt försummat och totalt struntat i lektionerna i punktskrift.


Jag skriver inte detta för att göra någon stor affär av det hela. Jag skriver inte detta för att gnälla, eller för att låta bitter, eller ens för att någon ska tycka synd om mig heller.

För alla er som tror att jag själv valt att vara sjuk, eller rättare sagt valt min synskada; mitt liv är fyllt av liknande detaljer. Inget märkvärdigt var och en för sig men när hela dagen är full av dessa detaljer så händer det att jag ibland önskar att jag inte hade valt att få den här sjukdomen.

Det finns en liten, avlägsen möjlighet att vi som är sjuka eller handikappade faktiskt inte valt att vara det. Det finns en möjlighet att de allra flesta som går hemma helt eller delvis med en sjukdom eller funktionsnedsättning eller skada faktiskt hellre skulle välja besväret av att arbeta än att vara hemma och leva ett bekvämt liv fyllt av dessa små små detaljer som inte bara påminner om ens egen oförmåga utan också gör det omöjligt att arbeta på samma sätt som man kunde förr. Kanske skulle det ändå vara trevligare att arbeta och tjäna 15 000 netto än att vara hemma och få 15 000 brutto.

Men vad vet jag? Jag har ju ingen anställd som får 15000 i netto som bidrag från staten. Å andra sidan är det nog ingen annan som har det heller.

Ingen svartsjuka

Han var inte svartsjuk. Inte det minsta. Däremot lite irriterad över att jag inte var hemma när han kom hem och inte heller hade talat om vart jag tagit vägen. Han fick komma till hotellet och hämta mig. Innan vi åkte hem (med taxi) tog C ett par öl också och hamnade i en lång diskussion med K. Om mig. Huruvida jag är dum eller korkad för att jag är så upprörd över vikarien. Och om man möjligen kunde vara mer obstinat än jag när det gällde mitt äventyr i förra veckan.

På vägen hem sa C till mig om K: ”Smart karl det där. Det gör inget om du träffar honom oftare.”

K har alltid en förmåga att säga som det är så jag förstår ju att de där två trivs ihop. Men vi hade faktiskt himla kul, så kul att vi inte kom i säng förrän vid ett-tiden.

Jag blir så in i vassen förbannad!!!

Kommer du ihåg mitt inlägg om regeringens tankar på fler karensdagar?

Jag har just läst ett av de sista kommentarerna till det inlägget som jag vill dela med mig av:

Freddegredde sa...
Sluta gnäll på nya regeringen och deras framsynta bidragspolitik. Det ska inte löna sig att vara arbetsoförmögen, eller arbetsovillig. Har du idag inte råd att vara sjuk ett par dagar en månad, så är det kanske dags att se över levnadssituationen och göra omprioriteringar.
Jag kan bidra med ett skräckexempel från förra regeringens politik: Jag har en anställd som tjänar 15.000 nettor i månaden. Lika mycket får hon i bidrag varje månad från staten.
Äckligt.



Jag skrev ett svar i ren ilska men jag är säker på att någon kan hjälpa mig med ett bättre svar till den här dessinformerade stackaren.
Mitt svar:

Det låter på dig som om människor som inte kan arbeta har valt sin situation själv. Jag blir så förbannad att jag inte finner ord. Du är välkommen hit till mig och ta del av min vardag, sedan kan du frivilligt välja att byta med mig eftersom du tycks tro att man är arbetsoförmögen med vett och vilja. Jag tycker du ska spara dina åsikter tills den dag du själv provat att vara sjuk. Jag tvivlar också på att din anstälde får 15 000 netto i bidrag från staten. Då är du förmodligen grymt felinformerad. Gå gärna in på f-kassans hemsida och kolla in vilka regler som gäller för sjukskrivning!

söndag, juni 17

Tacos och drinkar

Min mamma är expert på att fjäska för C:s barn. Idag hade hon gjort tacos med alla upptänkliga tillbehör och när vi väl var proppmätta säger hon att hon bakat jordgubbstårta. Hennes marängtårta är helt underbar.

Efteråt satt barnen i soffan och höll på att somna för så mätta blev de. Och vi med så klart. Tur det för idag har det regnat nästan hela dagen och termometern står på tio grader! Känns som i oktober ungefär. Mörkt är det också. Och mamma och pappa var inte precis uppmuntrande kan jag berätta. Jag hade bara nämnt i förbigående att jag råkat ramla men inget sagt om hur knasigt det blev med knäet. Givetvis tyckte de att det var fruktansvärt och det ena med det andra. De sa en massa saker som faktiskt gjorde mig ledsen även om de bara menade väl. När vi väl åkte därifrån var jag inte direkt på humör och det märktes nog tyvärr. Jag skyllde på att jag hade ont i knäet (bra med en ursäkt), fast jag misstänker att C förstod den verkliga orsaken även om han var snäll nog att inte kommentera. Det där är väldigt fint med honom, han har en förmåga att vänta med att kommentera tills jag liksom orkar med att ta kommentaren. Kan inte för mitt liv begripa hur han kan läsa av mig så väl, jag måste verkligen visa alla känslor som en öppen bok.

Jag fick inte följa med och lämna barnen. Eller rättare sagt, en bilresa på närmare fyra timmar tur och retur är nog inget mitt knä pallar med idag för även om den är bättre så är det liksom svårt att hitta någon riktigt vettig ställning som jag kan behålla en längre tid utan att det börjar göra ont. Men det går väl över snart nu hoppas jag…Börjar bli tröttsamt. Jag vill åka inlines… fast kanske inte när det är tio grader ute och regn förstås.

C åkte för en halvtimme sedan, han lär inte vara hemma på ett bra tag som sagt. Jag kände mig lite ensam så jag ringde till en gammal vän som jag inte träffat på ett bra tag. Han lovade genast att komma och hämta mig så jag kunde följa med honom och ta en drink på hotellet. I ett anfall av sinnesförvirring sa jag faktiskt ja fast just nu känns det inte alls lika kul. Å andra sidan vill jag ju gärna träffa K. Fast jag vet inte riktigt om det känns helt rätt. Inte för att K någonsin skulle kunna bli annat än en väldigt god vän i mina ögon men han är faktiskt en karl, visserligen äldre än C, om nu ålder är relevant, men… Jag menar, jag skulle ju inte gilla läget om det vore tvärt om. Absolut inte. Även om jag nu inte är sotis på hans fredagsluncher med min vikarie så vore det en helt annan sak om han hade någon annan typ av träff med henne utanför arbetstid.

Nå ja, en halvtimme eller så… sedan åker jag hem igen. Och berättar för C vad jag gjorde innan han läser det här.

Nu när jag tänker efter så vet jag faktiskt inte om han är den svartsjuka typen, ska bli lite intressant att ta reda på det.

En lagom lång lista

Jag hittade en lagom lång lista hos Isabelle igår. Den får bli dagens utmaning till alla som inte har annat att skriva om och känner för att göra den.

1. Kan du fixa en punktering och byta torkarblad själv?
Nej inte en punktering, det blir man smutsig av men torkarblad har jag bytt (eller var det så att jag bad killen på macken att byta?). Bra kvinna reder sig själv.

2. Hur äter du ett äpple?
Med skalet på för jag är för lat. Dessutom är skalet nyttigt läste jag nyligen.

3. Är du rädd för små svarta kryp med många ben?
Bara om de skulle krypa på mig, annars är det tveksamt om jag skulle märka dem.

4. Big Brother eller Sportnytt?
Slipper hemskt gärna båda delarna.

5. Rent spontant, om du får välja en present till dig själv, vad skulle det bli då?
Ha ha... kläder så klart.

6. Är du mörkrädd?
Jag tycker inte om mörkret. Ibland är det skrämmande.

7. Resmål som fascinerar?
Massor. Listan skulle kunna göras mycket lång.
Jag har just varit på en av de platser som stod överst på min lista, Rom. Nu återstår bland annat Las Vegas, Hawaii, Egypten... Äh, jag skulle kunna fortsätta i evigheter som sagt.

8. Ditt senaste telefonsamtal?
Mamma som ringde igår för att höra om vi skulle komma på lunch idag, vilket vi ska.

9. Om du får välja en artist som kommer och spelar för dig på din födelsedag, vem blir det?
Då får jag beslutsångest och kan inte välja alls. Kan inte ens komma på någon enda. Jag föredrar låtar framför artister. Kanske Robbie Williams?

10. Förrätt eller efterrätt?
Varför kan man inte få båda?

11. Bästa stunden på dagen?
Hmmm... måste nog vara på kvällen när jag får krypa intill min älskling och bara vara. Utan några sådana krav som dagarna ställer. Eller på morgnarna när jag vaknar och kryper tätt intill.

12. Tre saker du alltid har med dig?
Beror ju förstås lite på vart jag ska eller vart jag är men mobilen och handväskan är nästan alltid med och numera går jag nog ingenstans utan min hemska ovän, den vita. Bläää, jag hatar att erkanna det där.

3. E-post eller snigelpost?
E-post.

14. Den senaste komplimangen du fick?
Hm... Igår. Min man sa "Du är så läcker", fast då syftade han på mina omplåstrade knän så jag tror han var ironisk. Härom dagen skrev han däremot att jag är fantastisk. Det måste väl räknas som en riktigt fin komplimang?

15. Senaste gången någon skällde på dig?
Äh... i torsdags? Samma person som ovan men mer ska vi inte gå in på.

lördag, juni 16

En lördag

Dagens huvudaktivitet har utgjorts av trädgårdsarbete. Det är praktiskt att lägga sådana sysslor på en helg då barnen är här för då kan de hjälpa till… vilket de gjorde i ungefär tio minuter innan de tröttnade. Det var en himla tur att vi inte hade köpt allt för många plantor som skulle planteras, bara några smultronplantor, för annars hade stackars C fått ligga på knä alldeles själv eftersom jag fortfarande är mest lik ett kylskåp i alla fall när det gäller vigheten.

Vi köpte däremot några läckra krukor och ett antal plantor att sätta i dem, det fick bli mitt jobb för det kunde jag göra stående. Så jag har faktiskt inte bara stått och delat ut arbetsuppgifter utan även arbetat lite. För att inte tala om den avancerade lunchen jag lagade helt på egen hand. Tack Felix och Findus för halvfärdig och tack Whirlpool för micron.

För övrigt har det varit en ganska bra dag här. Solen har skinit på oss och där det varit lä har det varit riktigt varmt. Det blev en hel del inlines också, fast jag fick förstås bara titta på den här gången. Nå ja, var sak lär ju ha sin tid så nästa helg så… Barnen uppskattade förresten mina kryckor betydligt mer än vad jag gjorde.

I kväll har vi grillat. Det är alltid lika lyckat och efteråt blir alla lite lätt trötta och sitter och glor i soffan. Själv är jag för rastlös för det just nu, det har blivit lite väl mycket stillasittande de senaste dagarna och när jag sitter still slår tankarna klorna i mig mycket lättare. Nattsömnen är inte så lätt att komma överens med heller.

Vad har du gjort idag? Och hur var vädret?

Jag önskar alla mina bloggvänner en riktigt god natt och en skön fortsättning på helgen.

Fredagsluncher

Igår lades ännu en fredag till handlingarna tillsammans med ett långt kapitel i mitt liv.

Fredagsluncherna.

I början tyckte jag inte om dem måste jag erkänna. Jag tyckte inte om C. Jag visste eller kände på mig att han betraktade mig som en inkompetent bimbo. Själv tyckte jag han var något liknande också. Men vi var ju tvungna att ge det hela en chans i alla fall och man kan inte ignorera sin chef hur länge som helst, inte ens om man sköter sitt jobb perfekt gentemot alla andra.

Första gången var det av tvång. Han beordrade mig att äta lunch med honom och gav mig ungefär tre minuter att avboka den lunchdate jag hade inplanerad och pudra näsan. Vi gick till Stadshotellet under tystnad. Redan då fanns något mellan oss, något obegripligt som gjorde att vad jag än sa så verkade det låta helt korkat när det väl kom ut. Och vad han än sa verkade liksom… översittaraktigt och uppblåst. Men jag vet att jag ändrade åsikt lite på det där första lunchmötet vi hade som förresten varade i närmare tre timmar. Jag började inse att han hade riktigt vettiga idéer och inte sällan samma idéer som jag själv hade.

Efter första lunchen behövde vi nästan inte ens boka in nästa fredagslunch, det blev liksom en självklarhet med hög prioritering. Jag började tycka om dem. Så småningom inte bara för att det var en viktig del i jobbet utan för att jag fick vara ostörd med honom.

Långt senare kom den där lunchen som så här efteråt verkar vara lite av början på allt. Den som följde efter det att jag berättat för honom om mina ögon. När han fick mig att storgråta och gav mig en massa griller i huvudet som jag just då i alla fall avfärdade som nonsens.

Och nu?

Nu är de över. Fredagsluncherna alltså.

En dörr har stängs bakom mig (jag vet, han säger att det inte är så).

Igår, innan han åkte för att hämta barnen, gjorde vi vår sista fredagslunch. Det kändes så välbekant, först jobbprat och sedan mer privat, solsken utanför och förväntan inför helgen. En arbetsvecka som är avklarad. En hel helg att se fram emot. En ny vecka ska planeras.

Det är bara det att det inte är mitt jobb som planerades utan min efterträdares.

Nästa vecka äter min chef lunch med en annan kvinna.

Det känns lite vemodigt. Slutet på ett stort och långt kapitel.

Är jag sotis?
Nej, faktiskt inte. Inte på det sättet. Däremot är jag sotis på henne för att hon har mitt jobb, hans förtroende… Jag skulle möjligen vara sotis på det andra viset om hon vore ung och vacker men nu är hon varken det ena eller det andra. Dessutom, hur osäker jag än är ibland och hur ofta jag än drabbas av tvivel så är jag nog ändå ganska säker på vår kärlek. På hans kärlek.

Och det kanske är så som han säger och som ni underbara bloggvänner verkar hålla med om: allt har sin tid.

Ska man skratta eller gråta?

Ja det gäller ju att slå på dem som redan ligger. Idag berättar både DN och Svd om att regeringer vill införa ytterligare en karensdag. Det förvånar mig inte, med den politik man fört hittills så är det väl bara väntat. De som redan har det svårt ska få det än svårare. Vad som däremot, som alltid, förvånar mig är själva resonemanget bakom som för mig tycks vara förd av en fyraåring:

”Huvudsyftet med åtgärdspaketet är att korta de långa sjukskrivningarna och att minska antalet nya förtidspensionärer.”

Ursäkta mig om jag har något svårt att begripa hur de långa sjukskrivningarna ska kortas genom ytterligare karensdag som infaller alldeles i början av sjukskrivningen. En sådan karensdag kan eventuellt minska antalet kortare sjukskrivningar men är man sjuk på längre sikt har man ju redan passerat dessa två karensdagar. Man talar visserligen om att införa ytterligare karensdagar längre in i sjukskrivningen men det förstår jag inte heller. Blir man frisk snabbare av att förlora sin inkomst? Om man verkligen är sjuk, går man då tillbaka till jobbet för att man får en karensdag och får än mindre att leva på efter två veckor eller tre månader? Och den som satt i system att vara sjukskriven och arbeta svart eller vad det är regeringen misstänker att den sjukskrivna håller på med, kommer den personen att sluta med det på grund av två extra karensdagar?

För mig är detta en obegriplig logik som endast syftar till att håva in än mer pengar till staten men inte till att på ett konstruktivt sätt bidra till att svaga och utsatta människor får en möjlighet till att arbeta istället för att vara sjukskrivna. För helt ärligt, om jag vore hjärnkirurg, taxichaufför eller pilot så skulle inga karensdagar i världen kunna få mig till att gå tillbaka till ett jobb som jag inte längre kan utföra. Varför sysselsätter man i regeringen inte sina fyraåriga hjärnor med att ta faram åtegärdspaket som inbegriper möjligheter till arbetsplatsanpassning eller omskolning? Är det för avancerat tro?

fredag, juni 15

Ännu än dörr som stängts bakom mig

Det är snart ett år sedan jag påbörjade denna resa. En resa som jag, som sagt, inte valt själv men som jag måste fortsätta vare sig jag vill eller inte, vare sig jag är stark eller svag, modig eller feg. Livet fortsätter, och ibland har man helt enkelt inget val. Man måste följa med. Gå på den väg som är den enda man har att gå på.

Ibland känns det som om jag går på en liten stig omgiven av ett bråddjup på båda sidor, helt utan skyddsnät eller staket. En slingrande stig som med jämna mellanrum kommer fram till vägskäl där jag varje gång tvingas att välja den smalare stigen, den som är än mer slingrande, än mer ojämn, mörk och gropig och som är omgiven av än djupare avgrunder. Vid varje vägskäl tvingas jag stänga dörrar bakom mig som aldrig kan öppnas igen och lämna delar av mig, det jag älskar och uppskattar i livet, med vetskapen om att jag aldrig mer kommer att återse dem. Vid varje vägskäl förändras livet och ett nytt kapitel läggs till historien. Känslan av avslut är så stark att den förtar alla tankar som ens påminner om att varje slut samtidigt är en början på något nytt.

Idag nådde jag slutet på ett kapitel och stängde en dörr bakom mig. Jag lämnade en dröm, en förhoppning och en framtidsvision som jag inte är säker på att jag någonsin kan få tillbaka. För även om jag valt själv, och även om alla säger att den här dörren bara stängts tillfälligt så vet jag att chanserna till att någonsin återvända är små, i alla fall om jag ser tillbaka till det knappa år som gått, på tidigare vägskäl som passerats och dörrar som lämnats på glänt bara för att upptäcka att när jag väl vänder mig om så är de låsta och nycklarna försvunna för alltid.

En del av mig vet att den här dörren är annorlunda men tanken och tron är svår att fånga och ta fasta på. Vissa dagar är hoppet så långt borta att man inte ens kan skymta spåret efter det. Jag vill tro och jag vill hoppas men det är svårt dagar som denna.

torsdag, juni 14

Vig som ett kylskåp

Idag skuttade jag glatt iväg till jobbet på viga ben med min älsklings glada tillrop… not.
Jag skuttade visserligen men ungefär som ett gammalt kylskåp på väg till skroten. Och min älskling… han sa att om jag ens tänker tanken att gå till jobbet sådär så kommer han att sluta prata med mig.

Jag struntade både i min likhet med ett gammalt kylskåp och i mannens gormanden och det hade nog de flesta gjort med två möten inbokade, båda med deltagare som tagit sig besväret att resa till mig trots att jag var ensam och de var flera. Om jag hade avbokat de mötena skulle det säkert ha slutat med att jag skulle fått åka till dem nästa gång och det kände jag inte alls för. Missförstå mig inte, det är inte det att jag försöker undvika besvärliga situationer, jag är nog mer lat. Det kräver ju lite mer att åka iväg än att stanna hemma. Men jag är inte feg… i alla fall hoppas jag att jag inte är det.

Däremot kan jag återigen konstatera att jag känner mig ganska ensam numera utan min högt hatade ovän. Käppen. Omvärlden är aningens skrämmande utan den, i alla fall den som är utanför jobbet och hemmet och i synnerhet när man måste ta sig runt på kryckor (jo då, jag provade att inte använda dem, flera gånger, men det gick inte så bra). Nu behövde jag i och för sig inte flacka runt på byn själv men lunchen med mina besökare var en tillställning jag gärna hade hoppat över.

Nå ja, mötena var i alla fall givande och imorgon är det fredag och barnhelg. Snart kanske min man börjar prata med mig också? Eller så skriver han något i sin blogg. Man vet ju inte, han verkar ju ha blivit lika tokig som jag. Vad gör man för att fjäska in sig hos sin ilskna man om man inte är i form för varesig kakbak eller andra aktiviteter? Någon som har ett bra tips till trötta mig?

onsdag, juni 13

Jag måste tyvärr meddela...

…(för husfridens skull) att vi numera säkert kan betraktas som tokiga familjen. Ifall du missat det så finns det en ny länk till vänster.

Jag säger då det… Mycket ska man behöva stå ut med, men någon sa att om man är tillräckligt tokig så kan ett förhållande vara i minst tio år…

För övrigt kan jag också meddela att han dessutom är feg. Han låter bara mig kommentera, men ifall någon skulle vilja kommentera så går det ju alltid bra att lämna kommentaren här... ,)

Ha ha (som man bäddar får man ligga).

Jag har förklarat för honom att ingen orkar följa en blogg till. Han bara skrattar åt mig.