Påsken och apoteket

Så fort påsken försvann! Det var knappt jag hann med att stoppa i mig allt godis och så var den över.

Jag hoppas att alla mina snälla bloggvänner haft en lika skön och avkopplande helg som vi har haft? Tack för alla snälla kommentarer till mitt förra inlägg. Ja, mina känslor kanske är mänskliga och rent av normala, men inte är de vackra...

Vi började helgen redan på torsdagen och var lediga båda två. Den dagen gjorde vi absolut ingenting. Låg kvar länge i sängen, åt stor och mysig frukost och satt sedan i trädgården och njöt av solen. I alla fall gjorde jag det. C satt och gormade över alla löv vi tydligen borde ha krattat och allt annat som vi borde gjort. Jag låtsades att jag inte hörde. På fredagen däremot hade han helt bestämt sig för att här skulle arbetas och göras fint i trädgården. Jag hittade säkert på ett dussin ursäkter till varför vi inte skulle göra det just den dagen men han köpte ingen av dem. Tvärt om. Och han tvingade mig att hjälpa till! Jag som inte ens gillar trädgårdsarbete och jag har definitivt inte ont av att se löven ligga kvar under buskarna…

På lördagen var vi och storhandlade, vilket räckte av äventyr för mig. Jag hatar att handla! Har jag nämnt det förr? Blotta tanken gör mig utmattad, men vad gör man inte för sin älsklings skull? Eller var det möjligen för bådas vår skull? Han skulle faktiskt kunna handla mycket bättre och förmodligen snabbare utan mig men han påstår att han behöver sällskap. Hm…

I söndags hade vi både mina och C:s föräldrar på lunch och måndagen ägnade vi åt att vila upp oss. Gissa vilka dagar jag gillade bäst?

Idag var jag inne på Apoteket och hämtade mina recept efter jobbet. Både jag och C är stammisar där numera och personalen känner oss ganska väl, men idag hände något som inte hänt förut. Damen i disken undrade om jag ville ha information om mina läkemedel på punkskrift. Själva frågan är väl egentligen inte så konstig och helt berättigad, men jag kunde inte låta bli att rodna ordentligt när jag mumlade mitt ”nej tack”, för jag har inte precis gjort några enorma framsteg i punktskriftens fantastiska värld. Fast jag måste erkänna att jag ändå undrade jag lite över att få frågan nu, efter all denna tid. Så jag frågade om detta var en ny tjänst de börjat med… viket jag kanske inte skulle gjort för apotekaren lät aningens förlägen när hon svarade att den inte alls var ny.

Jag menade faktiskt inte alls att låta kritisk, mot det lokala apoteket eller dess personal som oftast är väldigt vänliga och tillmötesgående, tvärt om. Kritiken är nog snarare mot mig själv. Jag borde… ta tag i det där med… p u n k t s k r i f t… men är jag lat eller bara obildbar? Eller hur ska jag annars få min kropp till att börja… lära sig? Och måste jag? Kan jag inte bara fortsätta att låtsas som att det är fullständigt onödigt så kanske det också blir det? På n något magiskt sätt? Jag menar, jag har ju gjort det så duktigt så länge...

Är det förresten inte barn som ägnar sig åt magiskt tänkande? Jag är ju inget barn men jag kanske kan få vara det på den här punkten?