Första dagen

Så sitter jag här och försöker slå ihjäl några av nattens timmar…

Strängt taget är det väl inte natt än, bara kväll men det känns som mitt i natten. Det har varit en lång dag, jag har blivit inskriven, undersökt både invändigt och utvändigt och stucken i ett antal gånger. C har varit med hela dagen men nu har han åkt till hotellet. Hoppas att han kan sova för imorgon natt lär han inte få göra det om jag känner mig själv rätt.

Jag har funderat en del på detta förr men aldrig skrivit om det, men nu kan jag inte låta bli… jag kan inte låta bli att förundras över hur många bland vårdpersonalen här som uppför sig som om de aldrig tidigare träffat någon som är blind, eller synskadad. Jag vet inte hur ofta folk sagt åt mig ”sätt dig där borta” eller ”vänta där”. I det sammanhanget säger mig ordet ”där” ungefär lika mycket som orden höger och vänster säger en groda. Och ändå är det just så allt för många av vårdpersonalen ger instruktioner. Jag slår vad om att de till och med pekar ut vägen för mig… Nyss var en sköterska här med sömntabletter. När hon lämnade dem sa hon ”Jag lägger dem här på bordet”. Mitt bord ser nog ungefär ut som ett vanligt patientbord, med en uppfällbar skiva som är uppfälld. Där står åtminstone ett vattenglas, min käpp och ett antal andra saker. Någonstans bland allt det ställde hon mina sömntabletter… De är lätta att hitta, men när man använder händerna för att se så är det ungefär lika stor chans att jag hittar dem som att jag slår ner dem samtidigt… eller något annat.

Jo då, helt rätt, jag skulle bett henne ge mig dem istället för att ställa ned dem… men jag hann inte. Hon var en aning stressad och jag en aning disträ.

Det som retar mig är faktiskt inte att de ger instruktioner som inte säger mig något, utan att de ger sken av att prata till mig när de i själva verket förväntar sig att C, som varit med mig hela dagen, ska leda mig rätt. Det är ungefär som om de trodde att jag fattar lika lite som jag ser så det är ingen idé att ens försöka prata till mig. Fast ännu värre är det när de säger till C; ”hon kan vänta där”. Precis som om jag inte ens vore med. En dag i framtiden kommer jag lära mig att helt oberört tala om för alla att jag visserligen är blind men förmodligen inte ett dugg mindre intelligent än de själva är. Än har jag inte kommit så långt så jag accepterar alla ”vänta där” och allt annat som retar mig och låter C valla runt mig som en kossa.

Jag förstår att människor inte gör så här för att de vill såra eller nedvärdera mig eller jävlas med mig, det är väl något som liksom faller sig naturligt och sker utan att de ens är medvetna om vad det signalerar till mig skulle jag tro… eller så är jag bara överkänslig… Vilket kanske är mer troligt. Men samtidigt tycker jag kanske att just den här vårdpersonalen, på det här sjukhuset, borde ha gått någon typ av utbildning eller åtminstone försökt leva sig in i sina patienters vardag…

Nu är ju detta bara en liten detalj i allt som jag reagerar på. Fast jag vet ju att jag är överkänslig… så jag ska inte ge mig in på allt annat…

Annars ska jag inte klaga. C är faktiskt de bästa ögonen jag kan ha och han har som sagt varit här hela dagen. Allt är så mycket enklare när han är med. Det upptäckte jag redan tidigt, långt innan jag började se fullt så här dåligt (ha ha, se dåligt är väl årets underdrift). Med honom kan jag faktiskt till och med känna mig trygg i värsta folksamlingen. Den senaste tiden har han dessutom på något sätt utvecklat ett slags sjätte sinne för exakt vad jag behöver hjälp med. Jag har till och med slutat be honom. Därmed inte sagt att han servar och fixar allt för mig, det är mer som om han helt enkelt har en förmåga att veta var gränserna går. Även om han ibland anser att gränserna ska vara betydligt längre bort än vad jag själv tycker…

När vi ska gå någonstans till exempel så är det världens skillnad att gå med honom och vem som helst annan, och det är väl ganska naturligt eftersom det är vi som lever ihop och känner varandra utan och innan… Men ändå… Vissa människor har en förmåga att grabba tag i min arm och knuffa mig framför sig i tron att om de bara håller min arm tillräckligt hårt så känns det helt ok för mig. Vilket det inte gör för jag har inte den blekaste om vart det tänker knuffa mig… Andra vet faktiskt att det bästa är att jag får ta deras arm och att de leder mig, vilket innebär att de går lite före mig. Oftast kan de ändå inte låta bli att dra eller knuffa men min älskling har aldrig försökt med det, istället lyckas han alltid tala om vad han ser som jag behöver veta för att känna mig trygg. Faktiskt tillräckligt trygg för att vi lika ofta ska hålla varandra i handen istället för att jag ska hålla hans arm som en gammal gumma… Precis som vilket par som helst… nästan normalt. Men bara nästan för det räcker ju med ett ögonkast för att alla ska veta… Kan just tänka mig hur mycket människor beundrar honom för att han orkar valla runt mig hela tiden… Och hur synd de tycker om honom.

Jag har väl sagt hur mycket jag hatar hela den här situationen? Att hela tiden tvingas vara den som inte kan göra något själv? Alltid vara beroende av andra… Jag hatar, hatar, hatar…