Nära

Det har inte blivit så många besök i cyberrymden de senaste dagarna. All min energi går åt till att… hålla nästippgen över vattenytan, inte sjunka ner till botten och samtidigt inte låta dem som finns runt mig ana hur nära jag är att tappa taget.

Bäst är att försöka undvika alla tankar och koncentrera mig på ögonblicket för så fort jag tillåter mig själv att minnas eller tänka framåt så blir det så svårt att hålla fast, eller ens vilja hålla fast. Då vill jag bara släppa taget och sjunka till botten och jag vet att därifrån finns kanske ingen väg tillbaka den här gången.

Det är svårt att stänga tankar och minnen ute. Det går inte att låsa in känslor för de hittar alltid en väg upp till ytan, hur noggrant jag än försöker låsa dörren om dem. Minsta ord, ljud, doft eller smak tycks öppna dörren på vid gavel och när de där känslorna smiter ut så gör det så ont att jag vill sätta mig och skrika.

Jag gör inte det. Jag håller istället krampaktigt fast i det där lilla sköra grässtrået som håller mig uppe tillräckligt för att min näsa ska vara över vattenytan. Jag gör det inte så mycket för mig själv som för dem. För jag vet att det gör dem illa att se mig gråta och vara ledsen. Så jag ler. Och skrattar. Och deltar i samtalet. Jag tar på mig en mask. Så gott jag kan.

Mer än så här vågar jag inte skriva just nu.

Min önskelista

Mina önskelistor inför jular som passerat har alltid varit… omfattande för att utrycka mig milt. Jag vet inte varför men jag växte nog aldrig ifrån barnet i mig när det gäller julklappar.

Jag tror inte någon skulle bli förvånad om jag nu skrev att jag bara har en enda önskan i år. Jag tror inte heller att någon hyser minsta tvekan om vad den önskan är så jag ska inte gå in på den igen. Däremot ska jag skriva ner mina andra önskningar, för jag har faktiskt fler än en önskan.

Min första och största önskan är den samma som stod på första plats i fjol; att få leva tillsammans med, älska och bli älskad av C.

Min andra önskan är att de jag älskar ska få vara friska och lyckliga.

Min tredje önskan går till mina bloggvänner, jag vet att en del har det svårt på ett eller annat sätt och att julen som står för dörren kanske inte blir den jul de önskat. Så mina tankar och önskningar går till alla er (mig själv inbegripen). Förutom att julen trots allt blir vacker och kärleksfull önskar jag oss alla lycka och hälsa och ett nytt år utan de sorger som det gamla bjudit på.

Min fjärde önskan går även i år till världen. Jag önskar mig fred på jorden, mat på borden, mediciner till alla som behöver och ett större förstånd till våra makthavare så att de både förstår att vi inte har fler än ett jordklot och att alla människor är lika värda.

Min femte önskan… hör och häpna jag har en femte önskan också… är en ny morgonrock, en mysdress och ett par CD-skivor.... eller var det åtta önskningar?

Och sist, men inte minst… ett större, betydligt större, tålamod.

Julstress

Igår bestämde C att vi skulle handla de sista julklapparna till barnen och han vägrade gå med på att jag skulle stanna hemma… Vilket jag gärna gjort. Men han har fått för sig att jag inte ska slippa undan alla de där situationerna jag vet är jobbiga utan ge mig på dem genast, helst när de är som jobbigast. Som att följa med till den lite större byhålans stora leksaksaffär mitt i julruschen. Han tror helt klart på att om man ramlat av hästen så ska man sätta sig på den genast…

På ett sätt har han ju rätt, för även om jag inte precis har någon större behållning av att shoppa (inte av en massa andra saker heller för den delen) så betyder det väl inte att jag inte kan följa med och om inte annat vara ett besvärligt bihang som måste vallas runt som en gammal halt kossa. Nä… okej, jag vet det där var lite väl bittert men det känns ganska bittert att stå i en butik och inte ha en aning om vad de säljer utan att någon förklarar. Det känns lite... ovärdigt helt enkelt.

Det är helt klart inte en favoritsyssla direkt… speciellt inte i julruschen när folk verkar vara helt tokiga och näst intill beredda att mörda för att komma fram till hyllorna där just deras julklapp ligger.

Igår stod vi där och funderade och valde mellan två leksaker. Jag håller hårt om hans armbåge och står nära intill med käppen så nära mig som möjligt så folk inte ska behöva snubbla över den. Plötsligt kommer någon från tomma intet, stöter till mig så jag håller på att ramla rakt in i hyllorna och dessutom tappar jag käppen. Det är inget att klaga över, sådant händer när affären är full till bristningsgränsen, alla har bråttom, alla är koncentrerade på sitt, jag själv kan inte parera och blir knuffad hit och dit. Det i sig är obehagligt. Men inget att gnälla över utan snarare något jag måste vänja mig vid. Men… Den här människan knuffades inte i normal knuffart, han hade bråttom och gick som en ångvält (i alla fall kändes det så på mig, och jag är medveten om att min känsla säkerligen är överdriven). När han nästan knuffat omkull mig och slagit käppen ur min hand så sa han inte ”ursäkta” så som de allra flesta skulle gjort utan istället muttrade han en hel massa fula ord, och en lång harang om att vissa borde inte befinna sig i en affär vid den här tiden på året, mm, mm.

Jag behöver inte säga att C blev förbannad va? Själv blev jag inte ens förvånad för på något sätt så tyckte jag att den där personen hade rätt. Jag borde inte stå och uppta värdefull plats när jag ändå inte har någon behållning av den… eller hur? Just så kände han nog. Och jag med.

Grejen är att… mitt självförtroende är ju inte så stort nuförtiden. För honom var säkert hela episoden bortglömd inom tre minuter. För mig… är den inte det. För mig så blev detta ett kvitto på vad alla andra som ser mig tycker. Vad jag själv tycker. Och det gör det inte lättare att våga sig ut nästa gång när jag ska ta mig an min stora skräck – att vistas bland människor, och då många människor samtidigt, utan att ha minsta kontroll.



Fast sedan finns det roliga människor också. Speciellt barn. Dem kan jag faktiskt uppskatta fortfarande...

Nuförtiden har jag alltid mörka glasögon på mig. Kanske inte för att det behövs utan snarare för att det på något märkligt sätt känns tryggt. Jag vet att det kan verka löjligt men så löjlig är jag…
Igår stod vi i kassakön, en oändlig kö, oändligt trångt, oändligt varmt, oändligt trist, fullt med gnälliga barn och stressade föräldrar.

De som stod bakom mig hade ett lite mindre barn, jag vet inte exakt hur gamal men plötsligt säger hon högt och ljudligt: ”Titta mamma, den där flickan har solglasögon på sig fast inte solen skiner”. Mamman måste varit med förr för snabbt svarade hon; ”Ja, men du vet väl att man inte pratar högt om hur andra ser ut och vad de har på sig?” fast det lugnade ju inte barnet som bara fortsatte och undrade varför ”den flickan” (jag alltså) hade solglasögon på sig inne. Och då började det bli pinsamt för mamman förstod jag men jag kom faktiskt inte på något att säga för att underlätta. Som tur var så gjorde C det, han är en trogen julkalendertittare så han förklarade att jag var som den där tomtenissan i julkalendern som är så duktig, Nummer ett eller vad hon heter. Jag tror att det stackars barnet trodde att jag var en tomtenissa efter det. Jag tyckte det lät himla kul när den lilla kallade mig för ”den flickan”. Flicka har jag inte blivit kallad på länge.

Mail, blogg och bloggvänner

De senaste dagarna har jag fått ett par mail från bloggvänner som gjort mig både glad och rörd. Jag blir alltid lika rörd över all omtanke jag får genom bloggen, men när människor som bara känner mig via min blogg förmår att dela med sig av sin omtanke trots att de själva kanske har det svårt… ja då känner jag mig väldigt liten och väldigt förundrad.

Jag borde naturligtvis besvara mina mail och sanningen är att jag börjat göra det ett antal gånger men… så fort jag börjar skriva ens de enklaste ord så känns det… som om jag inte hittar orden helt plötsligt. Allt jag skriver blir konstigt. Jag vet inte varför. Samma fenomen inträffar när jag hälsar på hos mina bloggvänner och ska börja skriva något vettig… fast där ska jag kanske erkänna att jag oftast inte ens kommer så långt att jag orkar börja skriva.

Jag vet att det mesta jag själv skrivit i min egen blogg på sista tiden kanske inte går att kommentera. Jag förväntar mig inte att du ska kommentera, och om du gör det så räcker det med att skriva att du läst för jag vet att jag själv inte skulle kunna kommentera det jag skriver, så hur ska någon annan?

Men… egentligen så var det något annat jag ville skriva om. Jag vet bara inte hur jag ska börja.

Jag har aldrig haft ambitioner med min blogg, även om jag alltid är glad när någon läser och kommenterar. Jag skriver för min egen skull och har egentligen aldrig tänkt att det jag skriver kan göra nytta för någon annan än mig. Men idag när jag läste min kära kloka väns mail så insåg jag att jag kanske faktiskt har påverkat någon och att det kanske faktiskt har lett till en förbättring för någon annan. Det känns… ganska märkligt, på ett bra sätt.

Jag menar, själv tyckte jag, och tycker, att jag bara klagar över mörkret, både nu och tidigare när jag ständigt ältade hur besvärligt allt blir när belysningen är dålig. Jag klagar över allt annat som är besvärligt också och undrar ofta varför någon ens vill läsa… men tydligen har mitt klagande gjort liiite nytta. Den som skrev mailet berättade om hur vissa på hennes jobb gillar att släcka belysningen och tända ljus om vintrarna och ha mysigt, samtidigt som de har en synskadad kollega som med stor sannolikhet är minst lika besvärad av mörkret som jag… var. Eftersom jag klagat så högt och ljudligt i mon blogg har nu min kloka vän börjat uppfostra sina kolleger. Bra va? För jag antar att hennes synskadade kollega, i likhet med mig, ganska snabbt tröttnat på att be människor tända, och ständigt vara den som ställer krav. Om hon ens gjort det någonsin.

Så vad jag egentligen försöker säga är att jag är förvånad och glad för att min lilla egotrippade blogg faktiskt har gjort en liten skillnad, någonstans där jag aldrig ens varit. Tanken är egentligen ganska märklig, att jag kunnat påverka människor som jag inte känner.

Jag antar att det finns en del som anser att jag är ganska knäpp som delar med mig av mitt innersta till främlingar, som berättar detaljer som andra, inklusive mig själv, knappt skulle uttala högt. Jag antar att det finns en hel del människor som inte har minsta förstående för bloggandet som fenomen och som fortfarande anser att bloggare är ett märkligt släkte, och till viss del kan jag faktiskt förstå dem. Vad är det som gör att man vill dela med sig av sitt liv till främlingar egentligen? Vad är nyttan?

Samtidigt, när jag läste mailet idag, så insåg jag att hur märklig bloggen än är i allmänhet och jag i synnerhet så har jag ändå genom den påverkat någon. Om så bara en enda människa… så är det ju ändå en mer än vad jag någonsin trodde från början…

Juletid?

Jag har smugit runt lite bland mina bloggvänner. Överallt handlar det om jul i alla dess former. Julönskningar, julgranar, jultomtar, julskinka… ja allt som hör julen till.

Elisabeth på Himlastigen skrev om julkort som inte blir skrivna i år. Själv slutade jag att skriva riktiga julkort för länge sedan och har bara skickat via e-post de senaste åren, med några få undantag. I år har jag inte ens tänkt tanken på julkort.

Jag måste erkänna att varje gång jag läser om julen och stressen runt den så blir jag nästan lite… förvånad eller överraskad. På något sätt har hela den stundande julhelgens storhet gått mig spårlöst förbi. Eller kanske har jag bara medvetet försökt att inte tänka på den. Visst har vi julpyntat och hängt upp julstjärnor, ställt fram ljusstakar, diskuterat vilka paket som ska köpas, till vem och till och med varit och handlat en hel del… men… på något sätt vill inte julen bli riktigt verklig och närvarande i år för mig.

Det känns som om jag inte finns närvarande. Som om jag hör någon berätta utan att själv vara där. Jag vet att det finns men… jag ser det inte.

Jag kan inte ge mig ut i julshoppingen, istället får jag skicka bud. Jag tänker inte baka eller laga mat och jag hängde upp en kula i granen som barnen klädde när de var här. Visst finns dofterna. Julgranen som är äkta i år, hyacinterna som blommar i köket, lussebullarna mamma kom med, glöggen, pepparkakor… Och så klart all denna julmusik som finns i varje radiokanal och i varje tv-reklam. Men… att höra och läsa om andras julstress, när man själv inte deltar blir lite… som att just stå utanför. Att sedan inte se alla tecken på julen, de skira ljusen från julgranen, glittret, julgranskulorna, tomtarna och allt annat… Tja. Det blir bara inte samma sak.

Jag vet att det är jul snart. Årets största högtid, men jag står på något sätt utanför, avskärmad. Utestängd. Så jag fortsätter att förvånas över vännernas julstress och hoppas att julkänslan infinner sig hos mig också snart. Samtidigt som jag hoppas att jag ska kunna fortsätta att förtränga alla tankar på julen för om jag börjar tänka så kommer minnen från andra helger och jämförelser som jag absolut inte ska göra.

En hel massa svammel

När jag kom hem från sjukhuset var en av mina stora rädslor att jag skulle ledas ihjäl. För vad gör man egentligen när man inte kan se alls? Sitter framför datorn och bloggar hela dagen? Lyssnar på TV:n? Talböcker? Även det blir ju trist i längden.

Men… till min egen förvåning så verkar dagarna knappt börja innan de tar slut. Eller, snarare så är det jag som tar slut för det här med att jag blir trött efter varje liten sak jag gör har inte helt gått över. Fast det är märkligt. Den där bedövande, förlamande tröttheten har lättat lite, kanske för att jag faktiskt inte ens försöker göra hälften av det jag gjort jag vet inte. Nu är jag mer… normaltrött fast väldigt mycket mer än vanligt. Om det nu går att begripa.

Hur som helst så går tiden fortare än jag trodde att den skulle göra. Det är förvånansvärt få stunder jag är sysslolös nu, vilket är tur för det blir mindre tid för alla tankar och känslor.

Jag åker till Syncentralen tre gånger i veckan. De är helt fantastiska där och har verkligen ställt upp de sista veckorna. Jag har faktiskt till och med lärt mig en del punktskrift även om jag inte kan kalla det för att läsa direkt och kanske aldrig ens kommer att kunna kalla det så.

Vi har också, sedan förra veckan, satt upp ett schema på hur jag ska jobba, eller rättare sagt vara på jobbet. Tre timmar, två dagar i veckan och hittills har det också gått bättre än jag trott… på ett sätt… samtidigt så är det oerhört mycket svårare och jobbigare än jag någonsin trodde att det skulle vara och efter varje gång så känner jag mig snarare död än levande när jag kommer hem… men jag tror ändå att jag måste, för annars kanske det blir svårare och svårare för var dag jag tillåter mig själv att sitta och tycka synd om mig själv.

Jag går också fortfarande på samtalsterapi och det… är ett kapitel i sig självt. Svårt, smärtsamt och jobbigt, fast på något sätt ändå bra.

Det låter ju inte precis som om de här få timmarna av daglig aktivitet kan fylla en hel dag men om man betänker hur mycket mer tid allt tar så kanske… Att gå upp, duscha, klä på sig är mitt första projekt. Det är inte bara att hoppa i duschen och sedan sätta på sig kläder som man snabbt och enkelt river ur garderoben. Till och med det måste planeras så att C hinner kontrollera åt mig innan han går. Så jag inte har matchat ihop fel färger eller fått fläckar på något. Färgerna kan jag i och för sig kolla själv med hjälp av en behändig liten apparat, en det tar, ursäkta uttrycket, fan så mycket längre tid att välja rätt då...

Att ”sminka” mig är ett vågspel eftersom jag omöjligt kan kontrollera resultatet.

Att äta frukost är nästa projekt för det räcker inte med att fixa frukosten, hälla upp kaffe utan att bränna sig mm, först måste jag hitta den, och sedan komma ihåg att ställa tillbaka den… allt på rätt ställe.

Att ringa efter en taxi går ganska enkelt men sedan gäller det att klä på sig ytterkläder, stövlar, samla ihop och hitta allt som ska vara med och helst se till att släcka där det ska vara släckt. Jag tänder ljusen på ren reflex och ibland släcker jag reflexmässigt när jag går ut ur ett rum, men problemet är ju bara att jag inte vet hur det var från början och att gå runt med min lilla manick som känner av det där… tar tid. Nu är det ju inte hela världen om taklamporna är tända i och för sig… men, det är bara ett exempel på hur mycket längre tid allt tar. Eller snarare på hur lite kontroll jag har över tillvaron.

Att hitta saker är en av de saker som går mig mest på nerverna. Hur jag än försöker och försöker igen så är jag ingen strukturerad och ordningsam person. Jag lägger ifrån mig saker och glömmer vart jag lagt dem. Att hitta dem sedan är som att leta efter en nål i en höstack när man bara har händerna till hjälp. I förmiddags fick jag be taxichauffören komma in och se efter om han hittade min halsduk. Den hade bara ramlat ner på golvet, alldeles intill väggen, ett ställe där jag garanterat aldrig skulle ha letat själv.

Taxichaufförerna i den här byhålan är helt fantastiska. De är otroligt hjälpsamma och jag behöver aldrig ens be dem om att hjälpa mig, de kliver ur, ringer på dörren om jag inte redan står ute, de följer mig ända in, fram till den dörr dit jag ska och jag har hittills aldrig någonsin behövt känna att det är ett besvär för dem. Jag vet att det ingår i det avtal de har med kommunen men ett avtal kan följas på olika sätt… Och ändå så kan jag ibland sitta och tänka att egentligen skulle den här chauffören som jag inte känner mer än till rösten kunna köra mig vart som helst och släppa av mig precis var som helst utan att jag ens skulle ha minsta aning om att han eller hon kört mig någon annan stans än dit jag skulle. Det är ju faktiskt så till och med att vem som helst skulle kunna utge sig för att vara taxichaufför och jag har ingen som helst möjlighet att kolla att så verkligen är fallet.

Missuppfatta mig inte nu, jag tror inte alls att någon skulle vilja röva bort mig eller något sådant och jag litar helt och fullt på taxi men… tanken bara slog mig… Jag misstänker att det finns, kommer att finnas, många andra situationer då jag är helt utlämnad.

Den här ständiga osäkerheten har jag inte heller vant mig vid. Jag undrar om jag kommer att göra det någonsin? Jag är alldeles för mycket en kontrollmänniska för att känna mig välbehaglig till mods med att lita på andra, och lita på mig själv utan att se beviset så att säga.

Jag hatar den här tillvaron. Jag hatar det så intensivt att när jag tänker efter så skulle jag kunna spy över det. Det är då det blir sådär svårt att andas och magen får kramp. Ibland skulle jag bara helt enkelt vilja sluta leva för jag vet inte hur man kan vänja sig vid allt det här…

Men som sagt. Tiden går snabbare än jag trodde att den skulle göra. Igår när jag pratade med min läkare per telefon sa hon att jag skulle få en tid för operation i mitten av januari. Det är faktiskt inte så långt kvar dit. Nästa vecka är jul, i mellandagarna kommer barnen hit och vi ska förmodligen åka bort några dagar då, sedan är det nyår och sen är det januari…

Fast det är klart… jag inser ju att jag inte ska hoppas för mycket. Eller helst inte alls så att jag blir besviken. Men å andra sidan, hoppet tar mig igenom de här dagarna… Frågan är bara vad som kommer att ta mig igenom de dagarna som kommer efter operationen… oavsett hur den går.

Grattis på födelsedagen...

...min älskling!

En helt vanlig morgon

Min hjärna har fortfarande inte förstått. Det är som om den helt enkelt inte vill begripa, komma ihåg, anpassa sig.

Varje morgon, när jag börjar vakna, du vet, när man fortfarande är mitt i mellan sömn och verklighet… så är min hjärna övertygad om att allt är som förut. Som innan. När jag började dagen med att sträcka ut handen och tända lampan innan jag slog upp ögonen för att jag skulle slippa tillbringa en enda sekund i det mörker som gryningsljuset skapade. Ibland får min hjärna fortfarande min hand att sträcka sig mot lampan.

För en tiotusendels sekund tror jag att allt är som förut…

Sedan. Plötsligt, som ett knytnävsslag rakt i magen kommer insikten över mig. Ett knytnävsslag så hårt att det går rakt in i magen och pressar ihop alla organ där inne så att jag knappt kan andas av smärtan. Jag kämpar för att få in luft i lungorna, och sedan kämpar jag för att få ur den igen. Varje gång funderar jag på att helt enkelt sluta kämpa och sluta andas, men att andas är en reflex och den är visst så stark att den fungerar även när det gör så ont. Så jag fortsätter att andas och stirra rakt ut i mörkret.

Efter en stund, när jag lugnat mig, fått ordning på andningen så kryper jag närmare C. Hans armar håller mig mjukt och får mig att för en stund känna mig nästan normal. Som förr. Som vem som helst. Han vaknar långsamt, håller om mig, smeker mig och just då, i den sekunden är allt perfekt. Min hjärna lyckas förtränga och glömma igen.

Så småningom, när det är dags för honom att gå upp så ligger jag kvar en stund och faktiskt njuter av värmen… ända tills jag hör ljuset tändas och inser… igen… att den här dagen är exakt likadan som gårdagen, och som alla andra dagar framöver…

Gud?

Jag tror inte att jag tror på Gud. Jag kanske gjorde det en gång för länge sedan men nu… nej. Inte på den där goda Guden som folk talar om i alla fall…

En god vän till mig brukar säga att människan måste ha något att tro på, Gud, ödet, Allah eller varför inte jultomten. Bara man tror på något, för om man inte gör det så blir man ihålig.

Förr trodde jag på mig själv. Att vad som än händer skulle jag vara jag… Idag känner jag inte den jag som jag är nu.

Så vad tror jag på egentligen?
Vad tror man på när man inte känner igen sitt eget liv? När det där enda problemet man har överskuggar allt annat och gör att inget längre känns viktigt eller meningsfullt? När man inte längre ser framtiden?

Hjälper det att tro över huvudtaget eller är tron starkt överreklamerad?

Jag vet inte.

Jag hittade den här vackra bönen hos En Liten Tant:

Gud, ge mig sinnesroatt acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.

Vad jag än tror på så gör jag som En Liten Tant och instämmer i varenda rad.

Och så önskar jag henne (och alla andra) en riktigt varm och torr Advent och jul.

Helgen som varit

Det var några dagar sedan. Längre uppehåll än jag brukar ha och längre än vad jag tänkt. Men det verkar vara så nuförtiden. Tankar och känslor är bara för svåra att uttala eller ens skriva ner. Eller så skriver jag ner dem, bara för att genast inse att de mår bäst av att vara osagda, oskrivna, olästa. Deliteknappen används flitigt numera.

Helgen har varit regnig. Det regnar i och för sig ofta men oftast låter det inte speciellt mycket om det. Igår slog regnet mot rutorna och förde ett himla väsen. Märkligt nog hade C inte hälften så ont av det som jag. Eller… det kanske inte alls är märkligt förresten.

Vi har inte varit så särdeles aktiva i helgen. Jag har inte alls varit på humör, fast det brukar C inte bry sig speciellt mycket om, men just den här helgen verkade han inte heller vara i form för några aktiviteter när det väl kom till kritan. Kanske var det vädret eller den här förkylningen vi båda haft ett tag nu. Jag var hur som helst tacksam för ibland blir minsta sak för mycket.

Egentligen är det ganska praktiskt att inte se. I alla fall om man är lat av naturen för det är inte många som ber mig göra saker nuförtiden. Och även om de skulle be mig så har jag en bra ursäkt. Jag kan alltid tala om att jag inte kan, eller att jag helt enkelt inte har lust för att jag inte har någon behållning av det hela. Det finns bara en person som inte tror på de där ursäkterna (inte för att jag ens behövt prova dem än) eller bara helt enkelt givit sig den på att det inte finns något i denna värld som en icke seende person inte kan klara av.

Denna någon är C. Självklart. Ibland verkar han helt enkelt glömt bort att jag inte ser ens så mycket som jag gjorde tidigare. Han tar helt och hållet för givet att jag fixar allt. Skala potatis, fixa frukost, se på film, julpynta…. Och så vidare… Eller som igår, när han frågade om vi BEHÖVER städa. Jag har faktiskt försökt hålla efter här hemma och tagit lite städning varje dag, lite - för minsta lilla tar en evig tid och jag har ingen aning om hur det ser ut efteråt,vilket gör en redan deprimerand syssla än mer motbjudande. Rent logiskt skulle vi alltså inte behöva städa, men jag har ju ingen aning för damråttorna annonserar inte precis sin närvaro högt. Så varför fråga mig om det finns ett BEHOV?

Eller som i fredags kväll då han planerade lördagen. Med julklappsshopping. Jag skulle inte tro det. Inte andra helgen i december i shoppingcentret som är överfullt av människor. Det är ju inte så att jag känner mig mindre osäker och utsatt i folksamlingar nu än vad jag gjorde förra året, och redan då var det allt annat än kul. Frågan är bara hur jag ska bära mig åt för att köpa mina julklappar… jag menar, prova själv att beställa något från tex Ellos och blunda samtidigt.

Men… hur det än är, så är jag oerhört glad över att C är så envis med att låtsas som om allt är sig likt och på så vis tvinga mig att göra allt precis som förut, även om det inte funkade så bra i helgen. För… tänk om han varit lika hänsynsfull som mina vänner och mina föräldrar… då skulle det vara än svårare att ha något slags liv alls… Så, även om jag gnäller högt och ljudligt över vissa av hans idéer (somliga betydligt mer svåra än de jag just nämnt) så inser jag nyttan med hans strategi. Om det inte vore för honom skulle jag vara totalt isolerad i mitt mörker och vägen tillbaka… eller, ja, det finns ju ingen tillbakaväg, men vägen framåt, skulle vara vansinnigt mycket svårare.


Så till en helt annan sak.
Jag har först nu begripit att Blogger gjort om kommentarsfunktionen. Om man inte är registrerad användare av blogger så visas inte adressen till ens blogg eller så blir man anonym. Jag vet ärligt sagt inte exakt hur det hela verkar för er som ser men, jag skulle uppskatta om ni inte var anonyma utan i så fall lade in er adress någonstans så jag kan hitta till er ändå. Kanske går det att lägga in i själva kommentaren, som en signatur, eller istället för smeknamnet.

Tre timmar

Igår var jag på jobbet en stund. Tre timmar närmare bestämt.

Tre timmar är inget och det är ju inte precis så att jag direkt överansträngde mig med att faktiskt arbeta men ändå kändes det nästan mer som jag hade varit där i tre dygn, oavbrutet, utan sömn i mellan.

Det var… konstigt… att vara tillbaka igen. Det är ju länge sedan jag var där, till och med innan operationen.

På något sätt har allt blivit annorlunda för mig. Det är en märklig känsla att plötsligt befinna sig på en plats man känner så väl med människor man känner nästan utan och innan och… inte se. Det är som en hel dimension av verkligheten plötsligt faller bort och ändå… är ju allt sig likt. På ett sätt.

Den där konstiga känslan i maggropen och runt axlarna, för det är märkligt nog där det sitter, liksom pirrar och får mig att känna mig obehaglig till mods och iakttagen även när jag inte är det, finns där hela tiden. Den har inget med det rent praktiska att göra utan är helt och hållet en känsla… av otrygghet, osäkerhet… Till och med när jag sitter och pratar i fikarummet, omgiven av människor som alla talat om för mig att de finns där, jag vet var de sitter… så känns det som om… jag var iakttagen av någon annan, någon som bara smyger sig fram utan att ge sig till känna. Någon som bara stirrar… som vet att det är fritt fram att göra vad som helst, flytta på saker, ställa saker i vägen eller bara göra fula miner för… jag kommer ju ändå inte mäka. Det får mig att känna mig dum, utanför, mindre vetande…

Givetvis finns allt det där bara i min egen fantasi men… det är ändå den känslan jag har. Hela tiden när jag är bland människor. Ibland även när jag är ensam hemma. Jag vet aldrig vad som finns där ute i mörkret…

En annan sak som kändes märklig… om jag nu kan sätta ord på det…
På jobbet var allt sig likt. Alla behandlade mig exakt som innan operationen. Som då jag fortfarande såg lite. För mig är det en skillnad mellan då och nu som inte ens kan beskrivas på samma dag. Jag vet att människor vet om skillnaden också… men på något sätt så är det ingen som verkar förstå hur stor skillnaden är Som om… det enda påtagliga för det som förändrats är för alla runt mig hur jag löser de praktiska detaljerna, och de är ju utåt sett de samma som förut. Jag har samma hjälpmedel för att hantera datorn, samma vita käpp… det är som om det är de sakerna som gör mitt handikapp för alla… utom mig själv. För mig är skillnaden fruktansvärd, men för mina kolleger är skillnaden marginell… I alla fall verkar det så på alla…

Förstår du hur jag menar?

Fast det är ju inte riktigt sant att de praktiska detaljerna fungerar som förut. Inte mer än när det gäller datorn… för allt annat är skillnaderna enorma. Jag tror inte jag kan beskriva hur fruktansvärt instängd, frustrerad och hjälplös jag känner mig när jag behöver hjälp med enkla saker, som att ta mig från punkt a till b. Speciellt när jag gjort det tusentals gånger innan, själv, utan hjälp. Och än mer när jag måste be arbetskamrater om hjälp… Jag har nog en lång väg att gå innan jag kan acceptera att jag måste be om hjälp och sluta skämmas över det. För just nu är nog just det där med at be om hjälp det mest pinsamma…

Märkligt

Blogg.se är ett av de svenska bloggverktygen som diskriminerar mig genom sitt spamskydd som inte kan läsas av mitt skärmläsningsprogram. Bland annat därför flyttade jag min blogg till blogspot, men mina tidigare inlägg finns ju kvar där och när någon gör en kommentar så kommer det till min mail.

Blogg.se har gjort stor möda för att stänga mig ute från både min egen blogg och mina bloggvänners bloggar. Nu är det i och för sig lätt att stänga sådana som mig ute, överallt i samhället men det är en helt annan sak. Vad som däremot är märkligt är att jag de senaste dagarna fått flera spam-kommentarer i min blogg på blogg.se, på engelska, i stil med: ” Great site. Keep doing.”

Jag funderar bara på vad som är så bra med min site, speciellt när personen i fråga inte ens kan läsa innehållet och förstå det. Och vad är meningen att jag göra? Vad förväntar de sig att uppnå??? Jag är totalförvirrad på detta. Någon som kan förklara vitsen med dessa inlägg?

Sedan kan jag också, i ett anfall av bitterhet, konstatera att jag tydligen har lägre status än ett spam, i alla fall hos de svenska bloggverktygen. Om jag börjar fundera på det så blir jag riktigt förbannad... för jag vet ju att jag faktiskt inte är ensam om att bli diskriminerad. Undrar om det finns en diskrimineringsombudsman?

En av de saker jag saknar mest...

... är att inte kunna kommentera hos er...

Jag sitter och funderar

Över bloggens vara eller inte vara.

Å ena sidan, vem vill läsa mina inlägg som är så tragiska och tunga och mörka och helt hopplöst svåra att kommentera?

Å andra sidan har jag ju alltid sagt att jag skriver för min egen skull. Men det kanske inte är sant, för det är ju inte bara skrivandet som är ett utlopp för alla känslor utan även kommentarerna gör att det ofta känns lite bättre, lite mindre… ensamt… men när inte mina inlägg går att kommentera… Varför då skriva alls?

Jag kanske borde sluta här och nu och återkomma om några århundraden när jag tycker att det är helt okej att det är som det är...

Å… jag vet inte. Jag vet inte något dessa dagar. Vakuum. Det är vad det känns som. Fast… när jag inte skriver har jag tusen tankar som behöver skrivas ner… för att komma ut liksom. Och jag vill veta att någon läser dem, delar dem. Finns där och hör. Även om de inget säger...

Och dessutom… Om jag inte ens skriver, vad ska jag då göra för att få vara kreativ? Fläta korgar?

En perfekt dag

Vissa dagar… är tyngre än andra. Ibland av helt oförklarliga anledningar och trots att allt egentligen var helt perfekt. Min mamma var underbar, pappa också, pepparkakor kan man faktiskt baka utan att se vad man gör och att slippa se resultatet är ett stort plus får jag förmoda. En dag som var helt perfekt, egentligen. Nästan som förr, för länge sedan. Kanske just för att vi har gjort dagen till en tradition…

Och kanske just därför… blir skillnaden så stor, i känslan. För även om allt är sig likt så har allt förändrats. Och inget kommer att bli sig likt igen. Någonsin. Allt det vackra är borta. Ljusen, glittret, ja till och med förväntan. All skönhet. Och… jag känner mig ensam och övergiven i detta mörka, utan någon väg ut… tillbaka.

Och jag vill inte vara här.

Dagar som denna är det sååå svårt att se allt det som ändå är bra, att inse att livet kommer att gå vidare… eller så är det just den insikten som gör det hela så svårt. Att jag inser att livet kommer att gå vidare. Så här.

Och just idag… vill jag inte.

Igår och idag

Igår blev konstig. Allt känns i och för sig konstigt och kusligt nuförtiden och mina känslor åker alltid jojo och karusell men, igår blev det ännu mer av det.
Vi hade ju bestämt oss för att ha förfest som planerat och mina kolleger skulle dyka upp vid tvåtiden. C kom redan vid lunchtid och vi hjälptes åt att fixa med drinkar och tilltugg. Hm… när jag skriver hjälptes åt låter det precis som om jag faktiskt hjälpte till, eller att VI gjorde något tillsammans. I själva verket var min insats försvinnande liten. Jag bara… stod i vägen mest…

Jag gjorde mig i ordning så gott jag kunde, sminkade mig så gott jag kunde, satte upp håret och tog på mig klänningen C köpte åt mig i onsdags. Den där som gjorde oss så ledsna. Eller i alla fall mig. För att jag för första gången i mitt liv var tvungen att helt förlita mig på ord och känsla och tro att det vi köpte var något även jag skulle ha valt. C tyckte jag såg bra ut. Mina kolleger tyckte jag såg väldigt pigg ut och någon undrade var jag hade köpt klänningen för den var så ”läcker”. C gillade den kommentaren, det vet jag.

Klänningen förresten… Svart, kort och urringad. Känns ganska avklädd för den sitter inte åt någonstans mer än över brösten och känns liksom… glansig. Fast den är inte det säger C. Jag hatar glansigt. När vi valde den hade C först fastnat för något mönstrat men han kunde inte beskriva mönstret. Jag vägrar sätta på mig något som jag inte kan göra mig en bild av. Det kanske blir annorlunda längre fram men absolut inte just nu. Svart är lättare att göra sig en bild av.

Hur som helst så var förfesten trevlig. Alla var glada och avslappnade och såg fram emot kvällen och även om alla vet hur jag mår och så vidare så var det inget som kändes jobbigt. Det var liksom lagom mycket medlidande och förståelse för mig utan att lägga ”sordin” på festen så att säga. Det kändes behagligt. Tryggt. Trots att vi var några stycken. Så jag förstår inte varför jag hela tiden, samtidigt som jag trivdes med situationen, ändå kände att allra helst, om jag bara vågade, skulle jag vilja springa in i sovrummet och gömma mig under täcket. Jag gjorde inte det. Jag stannade och log och hade trevligt. Och efteråt när de gick så var det en liten, yttepytteliten del av mig som längtade efter att följa med. I en tusendels sekund, tills tankarna gick till middagen, alla människor och så jag… ensam i detta förbannade mörker.. Så vi gjorde som planerat, stannade kvar hemma, tog ett glas vin till, lagade mat (jag skalade potatis) och lyssnade på Lugna favoriter… jag börjar definitivt bli gammal. Lugna favoriter… Milda makter!

Idag har vi städat. Efter festen och i största allmänhet. Vi har städat bort ett par saker för gott dessutom (läs vi med en stor nypa salt). Saker som står i vägen för mig och bara utgör onödiga hinder. Som vi inte ens egentligen har reflekterat över och som egentligen inte ens passar in i resten av huset. Som till exempel ett gammalt sidobord C ärvt som ingen av oss tycker är snyggt men som bara stått kvar för att vi slutat lägga märke till det… ända tills jag slutade se det och började gå in i ett av hörnen… som är av det vassa slaget...

Jag har egentligen hyfsad koll på saker nu. Det går inte precis fort när jag förflyttar mig men just innan jag går på något brukar jag komma på att jag ska stanna och känna mig för. Men sedan är det vissa saker, från vissa håll som jag bara inte kan lära mig. Och märkligt nog är nästan alltid de tomma ytorna värst. Hur mycket jag än tränar… För jag börjar ju inse att det mesta handlar om träning. I alla fall i mina positiva stunder.

Imorgon är det traditionsenlig förstaadventsmiddag hos min mamma. Med tillhörande pepparkaksbak… tror jag. Hon har iof inte nämnt något om det i år, jag vet inte, hon kanske skippar allt för min skull? Det vore ganska dumt. Jag hoppas att hon inte gör det… Vi lär få veta imorgon…

Nu får jag önska er alla en riktigt skön helg. Jag önskar jag kunde gå runt och lämna ett meddelande till alla, för jag uppskattar och gläds åt alla kommentarer jag får, men det går ju som sagt inte. Hoppas att ni förlåter mig.