Pannkaka

Det är vad det blev av dagen. Både bildlikt och bokstavligt.

Inga naglar, ingen frisyr och definitivt ingen snygg sminkning… om man inte räknar gråtränderna efter mascaran förstås.

Jag gick till chefen, satt och pratade med honom i över en timme och när jag kom ut så var det ungefär som om någon hade stuckit hål i en ballong. All ork, all självbehärskning bara försvann och det enda jag ville var att åka hem och dra täcket över mig och aldrig komma ut igen. Jag ringde frissan, som väl är så känner vi varandra tillräckligt väl för att hon skulle vara förstående. Sedan åkte jag taxi hem och hemma somnade jag så fort jag lade huvudet mot kudden. Sov bort halva dagen gjorde jag så jag lär väl ligga vaken i natt…

Och nu har jag stekt pannkakor… utan grillkrydda.

Egentligen var det ett ganska bra möte med chefen. Han var, till min stora förvåning, både extremt (med hans mått räknat) trevlig och förstående.

Jag vet inte om det beror på att C kanske hade pratat med honom (C påstår att han inte gjort det). Jag uppskattar inte om han har det för det skulle kännas och se väldigt märkligt ut om han sprang mina ärenden men… samtidigt så insåg jag idag att jag helt enkelt inte riktigt är i form för att klara av allt själv just nu. Jag kände mig illamående innan det här mötet och efteråt ska vi inte tala om… Och det trots att det var ett bra möte.

Min nya chef som oftast uppträder som en elefant i en porslinsbutik gjorde det även idag. Han gick rakt på sak och förklarade genast att han absolut vill att projektet ska avslutas. Efter den inledningen blev jag nästan gråtfärdig för jag antog att han med det menade att om jag inte fixar det så får någon annan ta över, men sedan, efter ett ganska långt tag, kom det fram att han faktiskt inte ville ersätta mig, som jag hade tolkat det, utan ville hitta ett sätt som gör att det kan fungera för mig.

Han gick på som en riktig elefant och ställde så många frågor, jobbiga frågor som inte handlade om jobbet, att det förmodligen fick spanska inkvisitionen att framstå som en söndagsutflykt och sedan, när jag var färdig att börja lipa, kom han med ett riktigt bra förslag. Jag börjar tro att den mannen, trots sin osmidighet ändå är en ganska bra ledare och personkännare.

Han föreslog att jag skulle göra som doktorn tyckte och ta en time out på några veckor eller tills jag börjar längta till jobbet igen (vilket jag upplyste honom om att jag redan gör)och sedan börja arbeta några timmar om dagen beroende på hur jag mår. När jag börjar jobba igen kommer han att se till att jag får en assistent som kan göra allt administrativt och annat som jag kan delegera. Det var ju tänkt att det skulle funkat så från första början men det är bara det att hon som skulle ha hjälpt mig ständigt har haft andra arbetsuppgifter som hon och andra prioriterat mer så det blev inte mycket service till mig. Nu har han lovat att se till att det verkligen funkar som det är tänkt. Vi får väl se, tanken och själva upplägget låter lovande i alla fall. Dessutom har vi justerat tidsplanen lite och skjutit fram vissa saker så att jag inte behöver känna mig så stressad och det är också bra.

När jag satt där och hörde allt detta och insåg att han faktiskt vill att JAG ska avsluta projektet OCH må bra, så bestämde jag mig för att jag ska börja jobba i mitten av nästa vecka och det sa jag också till chefen. Det är bara det att efter den här eftermiddagen är jag aningens tveksam. Jag hade ingen aning om att min kropp skulle reagera som den gjorde efter mötet. Jag hade trott att jag liksom… har blivit starkare efter de här veckorna som jag varit ledig… efter semestern och allt… Men det verkar ju snarare tvärt om.

Men vi får se... just nu orkar jag inte tänka mer på morgondagen, det räcker med att överleva dagen.