Inlägg
En tidningsartikel
Jag läste just Svd:s artikel ”Själens gift fräter i det dolda”. Det var en skrämmande och smärtsam läsning för trots att artikeln handlar om skamkänslor som bottnar i helt andra upplevelser än mina så var det så mycket av det som beskrevs… så väldigt nära och så väldigt sant… det blev alldeles för många aha-tankar som artikeln väckte…
Jag skäms över min sjukdom och allt vad det innebär… Det har jag alltid gjort, och jag vet inte om jag någonsin kommer att sluta göra det. Jag erkänner det sällan för det är svårt att medge känslor man inte bör ha och som andra skulle bemöta med att säga ”Det där är väl inget att skämmas för”. För visst har alla rätt, inte behöver man skämmas för något som man inte bett om att få. Och ändå gör jag just det.
I artikeln står det::
” –När den skamfyllda situationen väl kommer upp på bordet kan den verka obetydlig för en utomstående. Men då får jag inte säga ‘det där var väl inget att skämmas för‘. Den formen av avfärdande är som att sluta vara med personen i upplevelsen. I den stunden behöver man ett medkännande vittne.”Just att läsa det känns så.. bra… att det är tillåtet på något sätt att vara ologisk, att känna skam trots att man inte borde.
” –Där det finns mycket skam känner sig många otillräckliga och börjar kräva av sig själva att orka litet till. I sin längtan efter att vara mer finns en risk att istället börja göra mer, förklarar Göran Larsson. Den här otillräcklighetskänslan tror jag har att göra med att man inte är i tillräcklig kontakt med det som är genuint och äkta i en själv. Det är därför man upplever sig som en bluff.”Exakt så är det. Jag känner mig otillräcklig, svag och trasig. Jag vill göra mer för att bevisa att jag inte är svag och trasig. Jag vet snart inte ens vad som är äkta i mig för den jag var finns inte längre och den jag är känner jag inte, vill inte känna, så visst har han kanske rätt även i orsaken och inte bara i själva… resultatet…
” …skammen också ett hinder i nära relationer, menar han. Den som inte vågar visa sig helt och fullt börjar använda avvärjningsmekanismer – tar avstånd själv (drar sig tillbaka) eller håller den andra på avstånd (går till anfall).”
Hur ofta försöker jag inte hålla C på avstånd? För att hindra honom att se det jag skäms för, för mina känslor för allt som jag förknippar med min sjukdom…
3 kommentarer:
Hej Ella.
Det var ett tag sedan men jag har varit lite skräpig du vet.
Jaha den där artikeln ja..visst är det å att man skäms över sin skröplighet men den har man ju inte skaffat sig med vilja utan blivit sig tilldelad bara,,Förstår din tankegång och visst upplever man det jobbigt i vardagen.Skönast när man är hemma alldeles ensam..då kan man vara som man vill utan skamkänslor.
Men man kan ju inte leva så jämt instängd i sig själv..Så småningom tar man sig förbi det allra svåraste skämmet..och tar sig ut i livet.Tror fullt och fast att du med gör det så småningom men i din egen takt,Du är ju igång riktigt bra vad jag kommer ihåg av dina tidigare bloggar så håll i..det gör jag med. Kramis
Till ditt långa inlägg finner jag bara en kort kommentar.
Det finns väl ingenting man behöver skämmas för än att man gjort någon annan ont elle handlat illa på annat sätt, Säger det igen inget annat finns att skämas över! Kram min vän.
Jag önskar en liten kommentar i min smedja från dig då och då!
Just så.
Tänk vad oerhört betydelsefullt det är att få lov att få förståelse för något som den andre kanske inte alls förstår. Och slippa höra "nämen det där är väl inget", "det kunde ju varit värre" och så vidare ...
Jag förstår verkligen hur du kan känna det. Och det är ju som vi sagt så många gånger förut ... okej. Okej att känna sig rutten. Sedan att det finns tankar i dig om att du "borde" känna annat ... det är ett sundhetstecken om du förstår ;)
När jag blev lämnad på det sättet som jag tog jag på mig den största skam-kappan du någonsin har sett ... jag skämdes fruktansvärt. Straffade mig själv genom att "misshandla" mig själv. Slutade med allt jag egentligen tyckte om. Och skämdes. Skämdes så till den grad att jag undvek alla platser där det fanns folk.
Å det var hemskt. Men vet du ... jag tror att jag var tvungen att gå igenom den kampen med mig själv. Jag tror att skam är något man måste arbeta fokuserat med att få bort och samtidigt faktiskt få lov att vara så barnslig så att man skäms för något som inte alls är värt att skämmas för. Ibland. Stor varm kram. Jag har varit borta för länge ;)
Skicka en kommentar