Alla mina tokiga semesterkänslor

Det är märkligt detta med semester. På något sätt förväntar jag mig alltid att när jag åker så… byts hela livet ut och allt blir annorlunda, inte bara omgivningarna.

På sätt och vis stämmer det lite grann. Allt blir annorlunda på ett underligt sätt. De där vardagliga problemen blir på något sätt mindre… eller kanske bara annorlunda. Det kanske är naturligt, på ett hotellrum är det ju trots allt begränsat med prylar, ägodelar och framför allt hushållssysslor. Man behöver inte ens bekymra sig om att koka kaffe för det är någon annan som gör det åt en.

Å andra sidan uppstår nya och annorlunda problem… eller snarare utmaningar. Det gör det alltid numera när jag inte är i en miljö som jag känner mig bekant i men när jag är utomlands så blir det andra saker som blir annorlunda. Ta bara en enkel sak som att korsa en gata själv. Det är inget stort bekymmer någonstans än så länge men… det blir anorlunda utomlands. Trottoarkanterna är så mycket högre än de jag är van vid, de gröna gubbarna låter inte som de brukar, sitter på en annan höjd och trafiken har en helt annan rytm än hemma i byhålan. Allt detta i kombination blir ett extra osäkerhetsmoment. Inte för att jag så särskilt ofta var ute på egen hand utan C men ändå… även med C blev det annorlunda.



Innan vi åkte trodde jag någonstans att allt det där som gör så ont mentalt just nu skulle kunna stanna hemma och kanske bara helt enkelt försvinna tills vi kom hem.

I viss mån så blev det så. Jag hade betydligt färre tillfällen att fundera över mina sorger när vi var där, samtidigt som vi hade fler tillfällen att tala om dem.

Det är så underligt men… på något sätt gjorde det inte fullt så ont inuti medan vi var där. Kanske för att jag hela tiden fylldes av nya intryck som jag tidigare inte upplevt, i alla fall inte just där och med C, och som jag därför inte kunde jämföra med upplevelser från livet före. Att ta en promenad i skymningen och känna dofter och höra ljuden blev på något sätt den första upplevelsen utan jämförelser med andra promenader på samma ställe när synintrycken var tydliga fortfarande. Jag vet inte om det går att förstå vad jag menar? Jag menar… jag hade helt enkelt inget att jämföra med och känna vemod över…

Samtidigt som det hela tiden fanns just ett slags… vemod… över hur jag hade kunnat uppleva den här semestern och hur jag kommer att uppleva kommande semestrar. Och en slags sorg varje gång jag upptäckte att jag planerade för något som… inte var verkligt… Som när C föreslog att vi skulle hyra bil och åka runt på ön och upp bland bergen så blev jag genast glad och tänkte på allt vackert vi skulle se och hur många fina fototillfällen det skulle bli, bara för att sedan inse att… det vackra jag ser nu inte alls är det vackra jag hade föreställt mig. Och kameran… ja den hade jag ju inte ens med mig…



En annan sak som slog mig, som också kändes underligt var mötena med människorna runt omkring oss. Detta är bara inbillning från min sida, men det är en så klar och tydlig känsla att jag inte kan strunta i den trots att jag vet att det handlar om mig själv och inte om andra… Det kändes som… Jag vet knappt hur jag ska förklara…

Här hemma så känns det ibland, eller ganska ofta, som om jag spelar ett spel. Att jag låtsas vara någon jag inte är, någon som är som den jag var innan, som är glad och nöjd och som inte alls är ledsen för det förväntas av mig att jag ska vara ”välanpassad” efter så här lång tid. Om jag inte är det (som nu när jag trots allt är sjukskriven) så är jag inte socialt accepterad… Det känns som om jag behöver vara en annan än mig själv för att omgivningen förväntar sig det av mig för de har kännt mig i mitt tidagare liv. Jag vet det låter knasigt men det är den känslan jag har…
Nu när vi var på semester så… försvann den känslan. Istället så… märkligt och ologiskt nog så kändes det som om det inte spelade någon roll hur och vem jag varit innan. Istället så var jag den jag är nu, för de som såg mig och träffade mig hade bara den bilden av mig… som kvinnan med den vita käppen och inte som partytjejen, spralliga kollegan eller vem jag nu varit… Och hur mycket jag än hatar att bli betraktad som ”hon den där stackars blinda tjejen” och placerad i ett fack så var det en ganska behaglig känsla att veta att jag inte hade en historia bakom mig som alla kände till och relaterade mitt nuvarende liv till. En bild som jag måste leva upp till…

Ja, jag VET att detta är knäppt och bara finns i mitt huvud, men känslor finns ju bara i en persons innersta och är bara relaterade till hennes egen erfarenhet… Så det hjälper inte att tala om att jag har fel… Och är dum… För det vet jag att jag har och är.