Mitt i natten…

…och jag kan inte sova.

Det är inget ovanligt. Oftast ligger jag kvar och snurrar, låter tankarna snurra runt. I natt blev tankarna för snurriga och jag kände att jag tvungen att gå upp i mörkret. Vissa nätter blir jag rädd för mörkret. Det är helt ogenomträngligt nu och tankarna det väcker skrämmer mig. Då ligger jag kvar och kryper intill C.

I natt… jo då, mörkret är lika skrämmande och bordslampan lyser bara upp här, där jag sitter. Men mina snurriga tankar som kretsade kring min egen tillvaro nyss har ersatts av andra snurriga tankar.

Tankar på mina bloggvänner.
Jag har fått denna stora gåva, att få så många vänner vars liv jag får dela via bloggen. Jag har fått lära mig, genom era ord, att livet, för så många, varken är lätt eller rättvist trots att sorgerna, oron, smärtan och bekymren har olika orsaker.

Jag känner mig ödmjuk när jag tänker på att alla dessa människor som så frikostligt delar med sig av sitt liv, sina ord och sitt stöd till mig, gör det trots att de själva behöver all stöd och styrka de kan få. Jag blir så ödmjuk inför livet, människan och mänskligheten när jag inser att det finns så många vackra och omtänksamma människor, och jag blir framför allt så oerhört tacksam över att jag funnit ett sätt att få lära känna så många av dessa människor.

I natt har jag faktiskt bara en enda önskan. Att jag hade det där trollspöet som jag så ofta önskat mig så jag kunde vifta med den och sprida lite glädje, ljus, tröst och trygghet hos alla dem som behöver det. Eller att jag finge en önskan för varje bloggvän som kunde besannas. Tänk vilken lycka…