Livet efter: Jo pyttsan!

Välkommen hit

Ella heter jag som skriver om livet efter. Livet efter en diagnos, och med en sjukdom som är på god väg att göra mig blind.

Att skriva här hjälper mig att ta mig igenom en skrämmande resa jag inte frivilligt påbörjat. Men jag skriver inte bara om tråkigheter, jag skriver också om kärlek, familj och om saker som upprör eller engagerar mig. Skrivandet här är inte bara en ventil och ett utlopp för mina känslor, det är också ett nytt sätt att få vara kreativ när inte det gamla fungerar längre.

Genom min blogg har jag haft den stora lyckan att få lära känna nya vänner vars råd och stöd jag är tacksam för.

Min blogg är mycket personlig och privat, här skriver jag ofta sådant jag inte klarar av att prata om. Det är i skyddet av anonymiteten som mina tankar får välbehövlig frihet så jag ber dig - respektera det.

Lämna gärna en kommentar när du är här!

torsdag, oktober 25

Jo pyttsan!

Det gick inte så bra detta med bloggpaus.
Jag saknar min blogg och mina vänner.

Jag vet bara inte... hur jag ska fortsätta och vad jag ska göra.
Med bloggen och orden alltså...

5 kommentarer:

Anonym sa...: Gör inte mer än du gjort precis här. Om det inte finns mer för stunden. Inga krav och måsten! Bloggen är din och du använder den hur du vill. Kramar...; 26 oktober 2007 kl. 06:15
Dubbelörn sa...: Bloggen ska inte vara ett prestationsok utan bara en ventil...
Ibland har man många ord o ofta... andra gånger färre ord med längre uppehåll...

Tänker på dig o blir glad för livstecken... För gissa vad??! Vi saknar dig också *skrattar*

Varmaste bamsekramen; 26 oktober 2007 kl. 07:56
Thomas sa...: Vet precis... det är bara HELT OMÖJLIGT att sluta...

Sköt om dig och ha en fin helg !

Varma hälsningar, Tierra; 26 oktober 2007 kl. 08:24
Anonym sa...: Hejsan igen eller titt ut!
Har inget att kommentera utan får instämma i allt vad ovan sagt! Kram vännen!; 26 oktober 2007 kl. 15:18
MonasUniversum sa...: Jag håller med Dubbelörnen. Det skall absolut inte vara ett ok. Men jag kan också känna igen mig i det du beskriver. Ibland blir det för mycket "måste". Har en annan bloggkompis som har bestämt sig för att hon inte måååste skriva varje dag. Bara när hon känner för det. Och då blev det genast roligare igen.; 27 oktober 2007 kl. 11:20