Om barn och mammor

Barn är ganska fantastiska. I alla fall de här barnen. Jag upphör aldrig att förvånas över hur ärliga de är och hur lätt de har för att… vara fullständigt naturliga. Som om det vore det mest självklara i välden att deras pappas nya fru är synskadad.

Första gången de träffade mig så såg betydligt mycket bättre så de har ju varit med på resan hela tiden, efter och före varenda operation med allt vad det inneburit och ändå har de aldrig gnällt eller suckat över att de faktiskt tvingats ta en hel del hänsyn till mig och mina problem. Jag är verkligen förundrad och tacksam över att de har så stor tolerans. Än mer förundrad blir jag när de så tydligt visar att de tycker om mig och att de trivs hos oss och skulle vilja få vara hos oss mer och oftare. Jag önskar så att deras mamma ville lyssna på dem för C behöver också få vara med sina barn.

Mammor förresten. De är verkligen ett kapitel för sig själva. I alla fall är min det. Medan C och barnen var på äventyrsbad så besökte jag mina föräldrar och passade på att gå ut och gå med mamma en stund. Det var kallt så det blev ingen långpromenad vilket är tur det för… helt ärligt lyckades hon, i bästa välmening, förstöra stora delar av mitt redan skröpliga självförtroende i bara några få meningar. Jag vet inte om hon inte tänker eller om hon är så förblindad av sin förtvivlan över min syn att hon inte har förmågan att känna annat än skräck och panik… Eller om hon möjligen har någon märklig sjukdom som gör henne rent ut sagt elak… Jag vet inte vilket som är bäst att tro på, kanske är det lika bra att bara strunta i det. Om det nu vore så enkelt.

För hur det än är så är det alltid de där… förlupna, ogenomtänkta kommentarerna som gör att jag rasar ner i ett svart hål och vill försvinna för gott… eller som i det här fallet, tappar greppen om kanten dit jag så mödosamt just börjat komma upp. Det kan vara några få ord i bästa välmening, sagda direkt, eller något jag råkar höra som inte är menat för mina öron.

Jag har visserligen alltid varit känslig men så här känslig har jag då aldrig varit.


Nå ja… livet går vidare idag med. Utan några stora planer. Tanken närmast är lite matlagning och annat hushållsplock, sedan kanske lite mer läsande och bloggande, lite TV och eventuellt en promenad med en kompis som är mammaledig.

Jag önskar alla mina vänner en riktigt bra måndag.