Kvällens tankeanalys

Jag har funderat. Läst. Googlat. Funderat. Lyssnat.

De kanske har rätt. Doktorn och C. Det kanske är så att jag inte mår så bra och att mina symptom liknar det där som jag inte vill kännas vid…

Problemet är bara det att vi ändå inte är eniga om orsaken. Jag menar… det kanske inte alls är så hemskt underligt om jag ”riskerar att få utmattningsdepression”, för jag är verkligen trött och frustrerad över hela situationen just nu. Det hela har liksom eskalerat de senaste veckorna och allt har bara blivit värre och värre efter operationen på något märkligt sätt… men det är ju inte jobbet som är orsaken. Det är allt annat förutom jobbet.

Kan man sjukskriva mig från mig själv tro?

Näpp… trodde just inte det. Så vad är vitsen med att stanna hemma då?

C har någon märklig förklaring, jag förstår den inte. Han hävdar att han ser det klarare och det gör han säkert. De flesta ser klarare än jag (det där skulle vara ett skämt). Han har genom någon form av amatörpsykologisk analys kommit fram till att när jag är på jobbet går all min energi åt till att spela mitt lilla spel, vara duktig och göra mitt jobb och när jag sedan kommer hem är jag helt slut av att försöka behålla allt inom mig. Han kan ha rätt i det.

Eller… ja, han har rätt.

Det ÄR jobbigt att ständigt vara på sin vakt, både mentalt och rent praktiskt. Att hela tiden låtsas vara på ett visst humör och inte visa utåt hur det är inuti kräver en massa energi. Jag läste i en artikel i SVD om Doris Dahlin och hur hon växte upp med skammen över sin missbrukande pappa. I artikeln står det bland annat om hur mycket energi det krävdes för att hålla tillbaka allt som inte fick visas ”Det gick åt så mycket energi att hon ofta darrade på händerna.”

Jag känner igen det där.
Vissa dagar är jag nästan skakis när jag kommer hem. Inte för att jag rent fysiskt arbetat mig trött eller ens varit i situationer som kräver extra mycket koncentration utan för att jag en hel dag mest känt för att dra täcket över mig och gråta men istället varit tvungen att sitta i fikarummet och skratta åt mina egna tabbar eller delta i något annat möte där tårar absolut inte är accepterade.

Sedan finns ju det rent praktiska. Varje möte, varje sak som inte är invand och trygg kräver mer av mig än förr. Jag måste hela tiden anstränga mig till det yttersta för att hinna med att se, för att uppfatta, tolka, göra rätt och så vidare. Varje liten detalj tar längre tid och kräver mer. Det som alltid varit självklart förr kräver koncentration och det gör mig trött i huvudet. Vissa dagar är jag så trött av att ständigt spänna mig till det yttersta att jag bokstavligt talat snubblar i säng när jag kommer hem.

Så visst… De kan ha rätt i att jobbet tar all min energi men det skulle ju inte vara på det viset om inte min syn var som den är. Och även om jobbet kräver mycket så är det ändå det som gör att jag känner mig något sånär normal och inte helt obrukbar, trasig och kasserad. När jag är hemma så känner jag mig fullständigt värdelös och det är det sista mitt självförtroende behöver.
När jag är hemma hinner jag tänka och känna. Jobbet hindrar mig från det.

En gyllene medelväg… Hur hittar jag den?

När jag arbetar finns det så mycket att göra att jag helst skulle vilja jobba heltid. Att jobba mindre… innebär förmodligen att jag måste släppa en del av de uppgifter som jag tycker om, som ger mig tillfredsställelse. Som gör att jag kan känna en viss… stolthet över det jag gör. Som är kvalificerat.

Jag är rädd för att göra det. Jag vill behålla ansvaret, utmaningen, det som skiljer mitt jobb från växeltelefonistens. Jag vill inte gå bakåt i min karriär…

C säger att det är tillfällig. Men är det? Hur kan jag komma tillbaka? När?

Just nu… när jag funderat färdigt… så HATAR jag mitt liv!

Varje dag tar jag två steg tillbaka, ger upp fler och fler av mina ambitioner, förhoppningar och drömmar och jag kan inte se någon ljusning, någon väg framåt för hur jag än gör, vad jag än gör så verkar ödet, eller satan som Maria säger, stå på lur för att dela ut ännu ett slag. När tar det slut?