Jag står här med ett tomt badkar

Idag har solen skinit men det har varit kallt! Jättekallt. Jag vet för jag tog en promenad till jobbet och tillbaka. Jag fikade med arbetskamraterna, pratade en del med min nya assistent och tog med mig lite jobb hem. När jag kom innanför dörren hemma så hände det där som tycks hända så ofta… nej, nästan alltid numera. Plötsligt så är det som om… som när man drar ur proppen ur ett fullt badkar. Vattnet bara forsar ut, fast i det här fallet var det mest min energi som försvann spårlöst.

Jag börjar förstå mer och mer nu. Jag blir inte förvånad längre. Det enda som gör mig förvånad är tiden det tar för mig att känna mig normal… are… igen. Jag börjar liksom acceptera att jag inte mår bra… psykiskt .

Även om det bär mig emot.

Någonstans vet jag också logiskt varför.

Jag tror att det har att göra med mig själv som person. Jag har alltid, så länge jag kan minnas, velat bli bättre, vara bäst, göra mer, göra bättre än andra. Vid varje problem jag ställts inför har jag hittat en väg runt, eller över, eller under. Jag har aldrig erkänt nederlag och aldrig heller behövt göra det… Inte förrän nu. Nu plötsligt har jag hittat ett problem som inte går att gå runt, jag måste helt enkelt lära mig att leva med det. Anpassa mig till det för det går inte att lösa, det går bara att lära sig att leva med… Och det går inte så fort som jag trodde, som jag hoppats på. Kanske inte för att jag inte vill utan för att min kropp helt enkelt inte hänger med. Varken mentalt eller rent fysiskt.

Det är bara det att jag vägrat att ta hänsyn till ”problemet” och istället för att fokusera på att lära mig att leva med det har jag ägnat all min energi åt att låtsas som det inte existerar och förväntat mig att jag kan fortsätta i exakt samma takt och med exakt samma resultat som förut. Innan ”problemet” fanns.

Visst låter jag klok och insiktsfull???

Det är jag. I ungefär så lång tid som det tar att skriva detta och sedan försvinner logiken och jag är tillbaka i samma spår…

Men jag försöker… för varje gång jag kommer innanför dörren och vattnet försvinner ner i avloppet så inser jag att alla andra kanske ändå har rätt. Sedan är det en helt annan sak att jag dagen därpå tänker att ”NU! – nu har jag väl ändå blivit lite bättre, vant mig lite till, lärt mig och kommit en bit på vägen. Vilat ut.” Så jag försöker igen att gå till jobbet eller vad det är, och… sedan är jag tillbaka där jag startade. Med ett tomt badkar.

Jag ser inga framsteg än… Eller så är framsteget just att inse att det finns ett problem som inte går att strunta i…

Bloggregistret

När man går in på bloggregistret så kan man idag hitta min blogg på sjunde plats. Jag hade en dröm om att den skulle hamna på första plats där en vacker dag men så blir det nog aldrig. Istället innehas första plats av en annan blogg som verkligen SKA ligga på första plats. Grattis Mona!

Fast om man klickar på statistiken för min blogg hamnar man på en sida där mina läsare kan gå in och recensera min blogg och när jag läser recensionerna så känner jag mig absolut som en vinnare!

Dagens klipp

Förr i världen fanns det små öglor av sidenband vid varje axel på en tröja eller top. Dem kunde man liksom haka fast i galgarna så att inte toppen gled ner… om man nu till äventyrs förvarade sina tröjor och toppar på galgar och tyckte det var snyggt att gå omkring med tröjor vars axlar blivit uttöjda av galgen… Kommer någon ihåg öglorna? Vart tog de vägen? Numera är det ett enda band, som går från ena axeln till andra axeln på varenda plagg jag köper.

Jag har inget emot effektiviseringar men när jag för tredje morgonen i rad kör huvudet igenom bandet på en ny topp med resultat att jag känner sig som någon försökte strypa mig med pianotråd så kan jag tappa tålamodet för mindre. Inte på bandet, för det hade jag ju kunnat klippa bort för länge sedan. I synnerhet som jag förvarar sina toppar hopvikta i garderoben. Nej, jag blev mest förbannad på mig själv för att jag behövde köra mitt nysminkade ansikte rakt igenom bandet en gång till och få hela nya vita tröjan nedkletad med rouge (jag antar i alla fall att det är så) innan jag fick tummen ur.

Så jag tog fram stora saxen, du vet den där man har bland alla köksredskap och använder för att klippa riktigt stora och grova saker. Sedan tog jag fram resten av mina nya toppar och klippte till… Jag kan ju meddela att det kan vara en fördel att se var man klipper. Allra helst om man klipper med en sax som är större än man ser. Och ser man inte så bör man avhålla sig från att klippa på känn eller åtminstone inte ta i för kung och fosterland… Å andra sidan så är rött ganska snyggt mot vitt… och rosa… och ljusblått… och syns inte alls på svart…

Ljusa nätter, nattsvarta dagar

SVD:s insidan startar en ny serie idag om mörkrets goda sidor.

Tom Callen tycker att "vi ska bejaka mörkret och sluta förorena natten med mängder av konstgjort ljus". Han är välkommen att byta plats med mig ett tag. Vilken dag som helst, så får vi se om han har lust att bejaka mörkret sedan.

För övrigt håller jag med honom:
"Frånvaron av en ren och klar stjärnhimmel har också betydelse för människors själsliv, hävdar han.
– Folk som bor i städer med ett ständigt töcken som döljer stjärnorna går miste om en viktig inspirationskälla. Se bara på litteraturen och annan konst där det finns gott om referenser till stjärnhimlen."

Nu när jag tänker efter så kommer jag inte ens ihåg när jag såg stjärnhimmelen sist. Numera blir det… mest ett töcken som allt annat.

Däremot kommer jag ihåg hur många nätter jag stannat bilen på vägen hem efter jag varit ute och festat. Oftast var festerna i samma lite större byhåla som mina föräldrar bor i och mellan min och deras håla är det bara skog och odlad mark. Där kan man se alla himlabilder, vintergatan och har man tur, ett och annat stjärnfall. Märkligt nog blev jag nästan alltid lite nostalgisk, eller drömsk, eller fylld av längtan eller kanske bara romantisk efter utekvällarna. Det kändes så rätt att stanna upp en stund och begrunda livet. Livet begrundas bäst mitt i natten, när man är lite lagom besviken och trött...

Då begrundade jag bara den smärtsamma ensamheten i mitt liv och frånvaron av kärleken med stort K och mannen med stort M. Det var allt jag längtade efter. Om jag bara hade det så skulle mitt liv vara fulländat. Perfekt. Underbart. Bekymmersfritt.

Men bekymren verkar ha en tendens att liksom… vara jämt fördelade över livet. Som lasterna. Summan är alltid lika så att säga... Är det inte det ena man saknar så är det det andra… Det kanske helt enkelt är en fråga om inställning, så som jag skrev i det förra inlägget.

Hur det än är så är jag djupt och innerligt tacksam över att jag åtminstone slipper känslan av ensamhet mitt i allt detta… och om jag skulle behöva göra ett val - att atingen gå tillbaka till de ensamma nätterna med vintergatan som sällskap eller stanna här där de nattsvarta nätterna snart kommer att sträcka sig över alla dygnets timmar så skulle jag ändå välja de sistnämnda, för jag behöver inte vintergatan som sällskap, men C kan jag inte leva utan.

Ett långt svammel om bloggens innehåll

Varför bestämde jag mig egentligen för att ta en paus? Man kan ju undra, för… jag mår bra av att skriva. Känslorna behöver ut, behöver få ord…

Samtidigt så… skäms jag. När jag bläddrar bakåt bland mina inlägg så inser jag att min blogg, som jag älskar så, har blivit en sorglig och patetisk plats till bredden fylld med självmedlidande… ett slags… skrik på ”Tyck synd om mig nu!” Som om medlidande var mitt största behov. För det är så synd om mig…

Fast sanningen är ju att det inte är mer synd om mig än om dig. Livet blir ju vad man gör det till. Man kan välja att vara ett offer eller att vare en fighter. Man behöver ju inte acceptera och finna sig i sitt öde, man kan välja att kämpa emot. På det viset så… kanske de förutsättningar som är givna leder till att det blir lite bättre än vad man trodde att det kunde bli från början. Kanske. En dag i framtiden så kanske jag till och med kommer att känna det där.

Det är inte syd om mig.
Jag har egentligen ett bra liv, en massa kärlek och en familj som är underbar, fantastisk. Som accepterar mig vart jag än befinner mig.

Och det finns bra dagar.
Som igår. När barnen var här och vi hade en underbar morgon med en lång stund tillsammans framför tv:n, gemensam frukost, pyssel, matlagning och sedan… när det nästan inte kan bli bättre knackar det på dörren och barnens farföräldrar står utanför med fikabröd.

Livet fortsätter ju även om det inte känns bra inuti. Livets glädjeämnen kommer och går, liksom sorgerna och besvikelserna. Sedan finns ju alltid sorgen kvar inom mig. Vissa dagar och stunder mer än andra.

Jag antar att jag tillåtit mig själv att ösa urskiljningslöst ur mitt inre, där sorgen ibland huserar ohämmat. Det är därför bloggen blivit så nattsvart att inte ens jag orkar med den längre. Den fina balansgången jag alltid ägnar mig åt i verkliga livet försvann här och jag tillät mig att ramla ner helt. Och sätta ord på känslorna. Jag delade med mig av det som kändes jobbigt och glömde av att även det positiva och vackra behöver ord för att bli ihågkommet.

Syftet med bloggen har alltid varit att få en fristad, ett rum där jag får ösa ur mig. Men… någonstans blev det fel. Jag öste ur mig så mycket att det inte längre var en fristad utan ett mausoleum över all sorg inom mig.

Jag behöver fortfarande min fristad, men jag måste börja fylla den med glädjeämnena också, även om de vissa dagar känns aldrig så avlägsna. Jag behöver göra det, för att påminna mig själv om att det finns skönhet även i en mörk värld. Någonstans måste man respektera sin sorg, låta den komma ut och rasa men… det finns skratt även i den djupaste sorg, för någonstans finns det ju ett liv även efter detta. Eller???

Risken finns ju att om jag slutar se, uppmärksamma och sätta ord på det vackra… så glömmer jag av att det existerar. Jag vill inte glömma...

Spammad

För första gången sedan jag började blogga här på Blogspot har jag fått spam!
Och inte lite heller!
Och det märkligaste av allt är att de alla är på samma inlägg, alla på engelska och alla börjar med en lång obegriplig harang som är html-kod. Hemskt jobbigt att läsa och lyssna till, för det gör jag eftersom de alla också hamnar i min mail.

Av den anledningen är jag tyvärr tvungen att sätta på de sjösjuka bokstäverna ett tag i alla fall. Jag som svär ve och förbannelse över andras spamfilter är nu tvungen att ha det själv! Snopet! Jag ber hemskt mycket om ursäkt.

Jo pyttsan!

Det gick inte så bra detta med bloggpaus.
Jag saknar min blogg och mina vänner.

Jag vet bara inte... hur jag ska fortsätta och vad jag ska göra.
Med bloggen och orden alltså...

Pausbön

Jo då, jag har fortfarande paus men jag kan visst inte låta bli att smyga in till mina vänner. Som till exempel Gisan. Där lånade jag den här vackra bönen som tål att tänkas på:

God, grant me the serenity to accept the things I cannot change
Courage to change the things I can,
and the wisdom to know the difference

Living one day at a time;
Enjoying one moment at a time
Accepting hardship as the pathway to peace

Taking, as He did, this sinful world as it is
not as I would have it

En paus

Jag tar en paus.
Orken finns inte.
Inte lusten heller.

För första gången kan jag inte fästa orden på pränt.
De vill inte bli hörda, kommenterade eller ens tänkta.

Jag tänker på er alla som funnits här alla dessa dagar.
Jag är så oerhört tacksam för alla varma ord och allt stöd.

Nu tar jag en paus och återkommer… när jag hittar orden som inte bara är en ständig, oändlig klagolåt.

Jag hoppas att ni inte glömmer mig…

Vissa dagar...

...ska man bara inte vakna. Igår till exempel. På mindre än en timme lyckades jag gråta, bli förbannad, bli ledsen, orolig, panikslagen och… ja, alla andra känslor med. Ytterligare fyra timmar senare kände jag mig bara väldigt dum. På ett dumt sätt… fast lättad också.

Idag är jag inte heller på humör men förkylningen är bättre, både för mig och C så vi får väl se vad den här dagen kan leda till.

Kramar till alla som behöver en…

Typiskt

Inte orkade jag gå på visit igår. Inte ens med nattlinnet på… o vem vill egentligen ha visit av mig i nattlinne förresten?

Efter badet kröp jag ner bredvid C och vi fastnade framför någon film jag knappt kommer ihåg nu för att sedan slockna mitt i filmen, båda två. Jag vaknade någon gång mitt i natten och då stod TV:n på för fullt fortfarande. Det är nog ingen förhastad slutsats om jag gissar att vi blir hemma båda två en dag till. Åtminstone. Fast jag känner mig ganska pigg just nu faktiskt. Funderar på om jag ska ta tag i en utomhusstol till…

Idag är det mulet hos oss och inte speciellt uppmuntrande så jag har inget emot att stanna hemma. Laga mat behöver jag inte heller för mina föräldrar var här en sväng nyss och lämnade lite mat till sjuklingarna. Det hade jag absolut inget emot. Eftermiddagen kommer också att gå i lugnets tecken, vila, te och TV är nog vad som står på programmet... om jag inte ändrar mig om stolen förstås.

Nu önskar jag alla en skön fortsättning på denna söndag.

Ynkligt

Det blev en riktigt långsam dag idag. C har mest sovit och jag har mest försökt få honom att ta Alvedon och dricka. Inte speciellt framgångsrikt något av projekten.

Själv har jag vilat en hel del, visserligen är jag betydligt bättre men inte har jag någon större energi. I förmiddags tänkte jag, optimist som jag är, att jag kan ta in utemöblerna, i alla fall stolarna och börja olja in dem. Jag orkade en av sex stolar. Sedan fick jag lägga mig och tycka synd om mig själv. Patetiskt!

Ikväll har jag en liten tanke… jag ska gå på visit. I nattlinne, i sängen… till alla mina bloggvänner. Vi får väl se hur långt jag kommer.

Fast först… ska jag faktiskt ta ett långt, varmt bad, sätta på musik och bara njuta. Eller i alla fall försöka mellan host- och snorattackerna.

Bättre och sämre

Idag skiner solen från en klarblå himmel och lovar en fantastisk höstdag. OCH! Jag mår mycket bättre!

Det var de goda nyheterna.

De dåliga är att C är nere för räkning, med 40 graders feber och ont i halsen. Så dagens aktivitet i detta hus är: ta hand om den som behöver det mest.

Mina bloggvänner och alla andra önskar jag en underbar dag. Hoppas ni kan och får njuta av en vacker dag.

Förresten.
Solsken och honung… så ser det ut när jag tittar ut idag.

Lite bättre idag

Idag kanske jag är aningen mindre ynklig än igår när jag inte ens orkade blogga… och det säger ju inte lite för när var det sist jag avstod frivilligt från att blogga?

Det är lite märkligt ändå, på något sätt känns det ganska skönt att vara förkyld och febrig för det är så… vanligt, normalt… tillåtet. Alla vet exakt hur man känner sig och man kan tillåta sig själv att känna sig just sådär som alla vet att man känner sig…

Alla andra problem man har bara försvinner, slutar att existera liksom. I alla fall för ögonblicket och i folks medvetande. Som när mamma ringer så blir första frågan om jag har feber idag med, och om jag dricker som jag ska… istället för det där vanliga… som jag helst inte vill höra längre. Ganska behagligt faktiskt… att vara helt normal.

Feber

Feberfrossa hela dagen
Febriga drömmar, somliga så verkliga
Feberhuvudvärk förlamar varje tanke
Ont i halsen
Hosta
Ryggvärk
Näsdukar överallt
Tänk att man kan känna sig så ynklig av en ynka förkylning…

Jag skulle vilja...

...hälsa på er alla,
skriva en rad till alla
visa att jag finns och bryr mig
besvara alla fina kommentarer
besvara mail
vara social...

Men just nu är det dags för sängläge.
Dagen blev jobbigare än jag räknat med och dessutom, bara för att ge livet lite extra krydda och glädje, så är en ordentlig förkylning i antågande.

Jag säger därför godnatt och önskar ALLA en natt fylld av rofylld sömn och sköna drömmar, en morgon med doftande kaffe och färskpressad apelsinjuice på sängen och en onsdag till brädden fylld av solsken, ro, glädje, framtidstro och kärlek. För det vet jag att mina bloggvänner alla har förtjänat!

Skrynkligt och jobbigt

Jag hade tid hos shrinken redan kl 9. Efter det kom jag hem och lade mig under täcket, drog det över huvudet och tänkte att jag aldrig vill komma ut. Det blev jag förstås tvungen till när näsdukarna tog slut.

Ska det kännas så här? Nog för att jag hört att ont ska med ont fördrivas men… jag vet inte. Ska det vara så här så är jag inte säker på att jag tror på det.

Imorgon har jag lovat att börja jobba. I förmiddags ringde kvinnan som ska bli min ”assistent” och lämnade ett väldigt gulligt meddelande på min telefonsvarare. Det lät som om hon verkligen ser fram emot att få börja ta tag i saker och vill ha arbetsuppgifter och jag kan faktiskt tänka mig ett antal genast som hon skulle kunna ta tag i. Det känns bra åtminstone.

Kruxet är så klart att jag behöver ta mig till jobbet och prata med henne, visa henne och se till att hon vet vad hon ska göra. Normalt sett skulle det inte vara något att tjafsa om, en promenad till jobbet, en massa skitsnack med arbetskamraterna, lite fika och så lite jobb och sedan har en hel förmiddag passerat utan att ens märkas… Kruxet är bara att jag inte känner mig normal. Jag är rädd för att min kropp ska reagera precis som den gjort de senaste veckorna vid minsta lilla förändring i det invanda och det har jag alls inte lust med. Även om jag lägger mig och vilar efteråt så tar det sådan tid innan jag blir… någotsånär normal igen… Jag hatar att känna mig som jag gör…Skröpplig. Gammal. Färdig att kasseras och slängas på tippen…

Å andra sidan, om jag inte går till jobbet så lär jag inte heller få veta… om jag orkar alltså… Dessutom vill jag jobba, vill träffa kollegerna och vill fika!

Nå ja, det löser sig. Idag ska jag i alla fall börja med att sortera upp saker och skriva en liten lista på vad jag ska gå igenom med henne. I värsta fall ber jag henne komma hit och gå igenom allt. Lite fräckt, jag vet men kanske bättre än alternativen.

Nu ska jag lägga mig på soffan, sätta på TV:n och zappa… det är lagom aktivitet för min nyskrynklade hjärna.

Om barn och mammor

Barn är ganska fantastiska. I alla fall de här barnen. Jag upphör aldrig att förvånas över hur ärliga de är och hur lätt de har för att… vara fullständigt naturliga. Som om det vore det mest självklara i välden att deras pappas nya fru är synskadad.

Första gången de träffade mig så såg betydligt mycket bättre så de har ju varit med på resan hela tiden, efter och före varenda operation med allt vad det inneburit och ändå har de aldrig gnällt eller suckat över att de faktiskt tvingats ta en hel del hänsyn till mig och mina problem. Jag är verkligen förundrad och tacksam över att de har så stor tolerans. Än mer förundrad blir jag när de så tydligt visar att de tycker om mig och att de trivs hos oss och skulle vilja få vara hos oss mer och oftare. Jag önskar så att deras mamma ville lyssna på dem för C behöver också få vara med sina barn.

Mammor förresten. De är verkligen ett kapitel för sig själva. I alla fall är min det. Medan C och barnen var på äventyrsbad så besökte jag mina föräldrar och passade på att gå ut och gå med mamma en stund. Det var kallt så det blev ingen långpromenad vilket är tur det för… helt ärligt lyckades hon, i bästa välmening, förstöra stora delar av mitt redan skröpliga självförtroende i bara några få meningar. Jag vet inte om hon inte tänker eller om hon är så förblindad av sin förtvivlan över min syn att hon inte har förmågan att känna annat än skräck och panik… Eller om hon möjligen har någon märklig sjukdom som gör henne rent ut sagt elak… Jag vet inte vilket som är bäst att tro på, kanske är det lika bra att bara strunta i det. Om det nu vore så enkelt.

För hur det än är så är det alltid de där… förlupna, ogenomtänkta kommentarerna som gör att jag rasar ner i ett svart hål och vill försvinna för gott… eller som i det här fallet, tappar greppen om kanten dit jag så mödosamt just börjat komma upp. Det kan vara några få ord i bästa välmening, sagda direkt, eller något jag råkar höra som inte är menat för mina öron.

Jag har visserligen alltid varit känslig men så här känslig har jag då aldrig varit.


Nå ja… livet går vidare idag med. Utan några stora planer. Tanken närmast är lite matlagning och annat hushållsplock, sedan kanske lite mer läsande och bloggande, lite TV och eventuellt en promenad med en kompis som är mammaledig.

Jag önskar alla mina vänner en riktigt bra måndag.

Mitt i natten…

…och jag kan inte sova.

Det är inget ovanligt. Oftast ligger jag kvar och snurrar, låter tankarna snurra runt. I natt blev tankarna för snurriga och jag kände att jag tvungen att gå upp i mörkret. Vissa nätter blir jag rädd för mörkret. Det är helt ogenomträngligt nu och tankarna det väcker skrämmer mig. Då ligger jag kvar och kryper intill C.

I natt… jo då, mörkret är lika skrämmande och bordslampan lyser bara upp här, där jag sitter. Men mina snurriga tankar som kretsade kring min egen tillvaro nyss har ersatts av andra snurriga tankar.

Tankar på mina bloggvänner.
Jag har fått denna stora gåva, att få så många vänner vars liv jag får dela via bloggen. Jag har fått lära mig, genom era ord, att livet, för så många, varken är lätt eller rättvist trots att sorgerna, oron, smärtan och bekymren har olika orsaker.

Jag känner mig ödmjuk när jag tänker på att alla dessa människor som så frikostligt delar med sig av sitt liv, sina ord och sitt stöd till mig, gör det trots att de själva behöver all stöd och styrka de kan få. Jag blir så ödmjuk inför livet, människan och mänskligheten när jag inser att det finns så många vackra och omtänksamma människor, och jag blir framför allt så oerhört tacksam över att jag funnit ett sätt att få lära känna så många av dessa människor.

I natt har jag faktiskt bara en enda önskan. Att jag hade det där trollspöet som jag så ofta önskat mig så jag kunde vifta med den och sprida lite glädje, ljus, tröst och trygghet hos alla dem som behöver det. Eller att jag finge en önskan för varje bloggvän som kunde besannas. Tänk vilken lycka…

Drömmar

Igår fick jag mig en tankeställare när det gäller mitt bloggande. Jag insåg att jag den senaste tiden faktiskt varit ganska självisk och mest tagit emot kommentarer och mått bra av dem utan att själv ge igen. Jag har helt enkelt försummat mina kära bloggvänner och många gånger läst utan att lämna kommentarer. De kommentarer jag har lämnat har varit ganska… oengagerade.

Jag tror att ni som ofta besöker min blogg förstår orsakerna så jag ska inte urskulda mig. Däremot så fick jag ordentligt dåligt samvete igår. Inte ens i drömmarna kunde jag släppa det helt vilket faktiskt var bra för jag drömde helt knasiga drömmar där jag träffade flera av mina bloggvänner i livet så att säga. Det var en väldigt trevlig dröm. Nästan som i verkligheten så såg ni alla helt annorlunda ut än vad jag föreställt mig för jag såg er helt klart och tydligt. Jag gillar sådana drömmar!

Det där med drömmar är märkligt. Jag har ofta mardrömmar, när de börjar så avlöser de varandra hela natten och det är nästan lika bra att gå upp för att få ett slut på det. Och sedan, när jag är inne på att strunta i att somna alls så kommer flera nätter med riktigt angenäma drömmar. Som i natt… Då är det nästan så jag vill lägga mig även på dagen bara för att det är så skönt att sova.

Idag annars så har jag inte gjort speciellt mycket. Städat lite, sovit en stund, skrivit och skickat en shoppinglista till C och nu snart ska vi åka och hämta barnen. I helgen ska det visst bli bad enligt önskemål. Jag åker väl en stund till mina föräldrar, det är som att välja mellan pest eller kolera – äventyrsbadet med miljoner med folk eller föräldrarna… Jag kan ju förståss stanna hemma också… Asch, det löser sig, de kanske inte alls vill åka när det väl kommer till kritan.

Nu önskar jag er alla en riktigt skön fortsättning på dagen!

Pannkaka

Det är vad det blev av dagen. Både bildlikt och bokstavligt.

Inga naglar, ingen frisyr och definitivt ingen snygg sminkning… om man inte räknar gråtränderna efter mascaran förstås.

Jag gick till chefen, satt och pratade med honom i över en timme och när jag kom ut så var det ungefär som om någon hade stuckit hål i en ballong. All ork, all självbehärskning bara försvann och det enda jag ville var att åka hem och dra täcket över mig och aldrig komma ut igen. Jag ringde frissan, som väl är så känner vi varandra tillräckligt väl för att hon skulle vara förstående. Sedan åkte jag taxi hem och hemma somnade jag så fort jag lade huvudet mot kudden. Sov bort halva dagen gjorde jag så jag lär väl ligga vaken i natt…

Och nu har jag stekt pannkakor… utan grillkrydda.

Egentligen var det ett ganska bra möte med chefen. Han var, till min stora förvåning, både extremt (med hans mått räknat) trevlig och förstående.

Jag vet inte om det beror på att C kanske hade pratat med honom (C påstår att han inte gjort det). Jag uppskattar inte om han har det för det skulle kännas och se väldigt märkligt ut om han sprang mina ärenden men… samtidigt så insåg jag idag att jag helt enkelt inte riktigt är i form för att klara av allt själv just nu. Jag kände mig illamående innan det här mötet och efteråt ska vi inte tala om… Och det trots att det var ett bra möte.

Min nya chef som oftast uppträder som en elefant i en porslinsbutik gjorde det även idag. Han gick rakt på sak och förklarade genast att han absolut vill att projektet ska avslutas. Efter den inledningen blev jag nästan gråtfärdig för jag antog att han med det menade att om jag inte fixar det så får någon annan ta över, men sedan, efter ett ganska långt tag, kom det fram att han faktiskt inte ville ersätta mig, som jag hade tolkat det, utan ville hitta ett sätt som gör att det kan fungera för mig.

Han gick på som en riktig elefant och ställde så många frågor, jobbiga frågor som inte handlade om jobbet, att det förmodligen fick spanska inkvisitionen att framstå som en söndagsutflykt och sedan, när jag var färdig att börja lipa, kom han med ett riktigt bra förslag. Jag börjar tro att den mannen, trots sin osmidighet ändå är en ganska bra ledare och personkännare.

Han föreslog att jag skulle göra som doktorn tyckte och ta en time out på några veckor eller tills jag börjar längta till jobbet igen (vilket jag upplyste honom om att jag redan gör)och sedan börja arbeta några timmar om dagen beroende på hur jag mår. När jag börjar jobba igen kommer han att se till att jag får en assistent som kan göra allt administrativt och annat som jag kan delegera. Det var ju tänkt att det skulle funkat så från första början men det är bara det att hon som skulle ha hjälpt mig ständigt har haft andra arbetsuppgifter som hon och andra prioriterat mer så det blev inte mycket service till mig. Nu har han lovat att se till att det verkligen funkar som det är tänkt. Vi får väl se, tanken och själva upplägget låter lovande i alla fall. Dessutom har vi justerat tidsplanen lite och skjutit fram vissa saker så att jag inte behöver känna mig så stressad och det är också bra.

När jag satt där och hörde allt detta och insåg att han faktiskt vill att JAG ska avsluta projektet OCH må bra, så bestämde jag mig för att jag ska börja jobba i mitten av nästa vecka och det sa jag också till chefen. Det är bara det att efter den här eftermiddagen är jag aningens tveksam. Jag hade ingen aning om att min kropp skulle reagera som den gjorde efter mötet. Jag hade trott att jag liksom… har blivit starkare efter de här veckorna som jag varit ledig… efter semestern och allt… Men det verkar ju snarare tvärt om.

Men vi får se... just nu orkar jag inte tänka mer på morgondagen, det räcker med att överleva dagen.

Torsdagsplaner

Idag ska jag göra en sak till som jag inte längtar efter att göra direkt. Jag har blivit kallad till möte på kommunledningskontoret med min chef (inte C då). Han ringde igår och beordrade mig med hela handen som vanligt och jag orkade inte säga emot. Saken är ju ändå den att jag måste prata med honom igen, nu när jag tydligen inte bör jobba som vanligt fast jag hade räknat med att börja igår.

Jag vet att jag måste prata med honom, redovisa hur långt jag kommit i projektet och vad som akut måste göras och jag vet att jag också vill det… men, samtidigt innebär ju det här mötet någon typ av beslut om framtiden och det vet jag inte om jag klarar av att fatta än. Jag måste bestämma mig för om jag ska göra tvärt emot vad doktorn och C föreslår, om jag ska jobba på som vanligt eller jobba deltid eller vad jag vill… Vad jag än väljer… så blir det en kompromiss.

Jag vet inte hur jag ska förklara så att du förstår och C förstår… men jag vill så oerhört gärna avsluta det här projektet, visa att jag klarade av det trots allt strul. Bevisa för alla att jag kan, att jag inte bara är handikappad… för om jag inte gör det nu så är risken stor att när jag väl vill och kan komma tillbaka så finns det inget kvalificerat jobb till mig. Men jag vill också göra det för min skull, för att jag behöver jobba, för mitt självförtroende och allt det där…

Nå ja…
När jag inte klarar av att besluta mig för något låter jag situationen fatta beslutet. Så får det nog bli idag.


Efteråt tänker jag faktiskt belöna mig själv. Här är tvära kast mellan yta och djup nu ,)
Jag tänker gå till frissan och få en klippning och sedan ska hon få sminka mig och sätta upp håret. Dessutom ska jag få manikyr har jag bestämt mig för. Fransk manikyr. Förr i livet var jag alltid välsminkad och mina naglar var alltid långa och välmålade, nu kan jag knappt minnas när jag sist hade naglar över huvudtaget eller ens nagellack. Ju mindre jag ser desto mer använder jag händerna verkar det som och naglarna går av men nu efter semestern är de faktiskt i lite bättre skick så jag ska unna mig denna fullständigt bortkastade lyx.

Varför? Bara för att det känns bra. För att jag vill vara fin… för C så klart. Även om jag tycker att det finns andra hål att stoppa pengarna i…

Jag önskar er alla en riktigt bra dag.

Positiva saker

Jag inser och skäms över att det den senaste tiden bara funnits tråkiga inlägg i denna blogg. Det verkar nog som om jag går omkring och tycker synd om mig själv hela tiden och inte kan uppskatta de bra sakerna i livet. Så är det faktiskt inte.

Eller... jag hoppas att det inte är så...

Därför kommer här en lista på allt som får mig att må bra och som jag är så djupt och innerligt tacksam över att jag fått lyckan att ha:

C
Barnen
Vårt hem
Vänner, irl och bloggvänner
Bloggkommentarer
Skrivandet


God natt alla.

Den stora gråtdagen

Det är möjligt att tårarna tagit slut. Ögonen känns i alla fall som öknen måste känna sig efter värsta sandstormen. Inuti är det tomt. Som om jag tagit slut.

Kanske har jag nått slutet.

Jag trodde att jag skulle må bättre... istället... vet jag inte var jag ska ta vägen.

En tidningsartikel

Jag läste just Svd:s artikel ”Själens gift fräter i det dolda”. Det var en skrämmande och smärtsam läsning för trots att artikeln handlar om skamkänslor som bottnar i helt andra upplevelser än mina så var det så mycket av det som beskrevs… så väldigt nära och så väldigt sant… det blev alldeles för många aha-tankar som artikeln väckte…

Jag skäms över min sjukdom och allt vad det innebär… Det har jag alltid gjort, och jag vet inte om jag någonsin kommer att sluta göra det. Jag erkänner det sällan för det är svårt att medge känslor man inte bör ha och som andra skulle bemöta med att säga ”Det där är väl inget att skämmas för”. För visst har alla rätt, inte behöver man skämmas för något som man inte bett om att få. Och ändå gör jag just det.

I artikeln står det::

” –När den skamfyllda situationen väl kommer upp på bordet kan den verka obetydlig för en utomstående. Men då får jag inte säga ‘det där var väl inget att skämmas för‘. Den formen av avfärdande är som att sluta vara med personen i upplevelsen. I den stunden behöver man ett medkännande vittne.”

Just att läsa det känns så.. bra… att det är tillåtet på något sätt att vara ologisk, att känna skam trots att man inte borde.

” –Där det finns mycket skam känner sig många otillräckliga och börjar kräva av sig själva att orka litet till. I sin längtan efter att vara mer finns en risk att istället börja göra mer, förklarar Göran Larsson. Den här otillräcklighetskänslan tror jag har att göra med att man inte är i tillräcklig kontakt med det som är genuint och äkta i en själv. Det är därför man upplever sig som en bluff.”

Exakt så är det. Jag känner mig otillräcklig, svag och trasig. Jag vill göra mer för att bevisa att jag inte är svag och trasig. Jag vet snart inte ens vad som är äkta i mig för den jag var finns inte längre och den jag är känner jag inte, vill inte känna, så visst har han kanske rätt även i orsaken och inte bara i själva… resultatet…

” …skammen också ett hinder i nära relationer, menar han. Den som inte vågar visa sig helt och fullt börjar använda avvärjningsmekanismer – tar avstånd själv (drar sig tillbaka) eller håller den andra på avstånd (går till anfall).”

Hur ofta försöker jag inte hålla C på avstånd? För att hindra honom att se det jag skäms för, för mina känslor för allt som jag förknippar med min sjukdom…

Kvällens tankeanalys

Jag har funderat. Läst. Googlat. Funderat. Lyssnat.

De kanske har rätt. Doktorn och C. Det kanske är så att jag inte mår så bra och att mina symptom liknar det där som jag inte vill kännas vid…

Problemet är bara det att vi ändå inte är eniga om orsaken. Jag menar… det kanske inte alls är så hemskt underligt om jag ”riskerar att få utmattningsdepression”, för jag är verkligen trött och frustrerad över hela situationen just nu. Det hela har liksom eskalerat de senaste veckorna och allt har bara blivit värre och värre efter operationen på något märkligt sätt… men det är ju inte jobbet som är orsaken. Det är allt annat förutom jobbet.

Kan man sjukskriva mig från mig själv tro?

Näpp… trodde just inte det. Så vad är vitsen med att stanna hemma då?

C har någon märklig förklaring, jag förstår den inte. Han hävdar att han ser det klarare och det gör han säkert. De flesta ser klarare än jag (det där skulle vara ett skämt). Han har genom någon form av amatörpsykologisk analys kommit fram till att när jag är på jobbet går all min energi åt till att spela mitt lilla spel, vara duktig och göra mitt jobb och när jag sedan kommer hem är jag helt slut av att försöka behålla allt inom mig. Han kan ha rätt i det.

Eller… ja, han har rätt.

Det ÄR jobbigt att ständigt vara på sin vakt, både mentalt och rent praktiskt. Att hela tiden låtsas vara på ett visst humör och inte visa utåt hur det är inuti kräver en massa energi. Jag läste i en artikel i SVD om Doris Dahlin och hur hon växte upp med skammen över sin missbrukande pappa. I artikeln står det bland annat om hur mycket energi det krävdes för att hålla tillbaka allt som inte fick visas ”Det gick åt så mycket energi att hon ofta darrade på händerna.”

Jag känner igen det där.
Vissa dagar är jag nästan skakis när jag kommer hem. Inte för att jag rent fysiskt arbetat mig trött eller ens varit i situationer som kräver extra mycket koncentration utan för att jag en hel dag mest känt för att dra täcket över mig och gråta men istället varit tvungen att sitta i fikarummet och skratta åt mina egna tabbar eller delta i något annat möte där tårar absolut inte är accepterade.

Sedan finns ju det rent praktiska. Varje möte, varje sak som inte är invand och trygg kräver mer av mig än förr. Jag måste hela tiden anstränga mig till det yttersta för att hinna med att se, för att uppfatta, tolka, göra rätt och så vidare. Varje liten detalj tar längre tid och kräver mer. Det som alltid varit självklart förr kräver koncentration och det gör mig trött i huvudet. Vissa dagar är jag så trött av att ständigt spänna mig till det yttersta att jag bokstavligt talat snubblar i säng när jag kommer hem.

Så visst… De kan ha rätt i att jobbet tar all min energi men det skulle ju inte vara på det viset om inte min syn var som den är. Och även om jobbet kräver mycket så är det ändå det som gör att jag känner mig något sånär normal och inte helt obrukbar, trasig och kasserad. När jag är hemma så känner jag mig fullständigt värdelös och det är det sista mitt självförtroende behöver.
När jag är hemma hinner jag tänka och känna. Jobbet hindrar mig från det.

En gyllene medelväg… Hur hittar jag den?

När jag arbetar finns det så mycket att göra att jag helst skulle vilja jobba heltid. Att jobba mindre… innebär förmodligen att jag måste släppa en del av de uppgifter som jag tycker om, som ger mig tillfredsställelse. Som gör att jag kan känna en viss… stolthet över det jag gör. Som är kvalificerat.

Jag är rädd för att göra det. Jag vill behålla ansvaret, utmaningen, det som skiljer mitt jobb från växeltelefonistens. Jag vill inte gå bakåt i min karriär…

C säger att det är tillfällig. Men är det? Hur kan jag komma tillbaka? När?

Just nu… när jag funderat färdigt… så HATAR jag mitt liv!

Varje dag tar jag två steg tillbaka, ger upp fler och fler av mina ambitioner, förhoppningar och drömmar och jag kan inte se någon ljusning, någon väg framåt för hur jag än gör, vad jag än gör så verkar ödet, eller satan som Maria säger, stå på lur för att dela ut ännu ett slag. När tar det slut?

Tokiga läkare

Jag kan efter den här förmiddagens läkarbesök konstatera att jag HATAR läkare. Det är inte så att jag direkt älskat läkarbesök tidigare eller ens tyckt om läkare men nu börjar jag definitivt få nog.

Alla dessa smilande låtsasomtänksamma människor som tror att de vet bäst bara för att det råkar stå läkare på deras namnbricka. Som tror att jag är en idiot för att jag är patient och dubbelidiot för att jag dessutom ser dåligt. Jag är fullständigt uttröttad på dem. Om jag aldrig träffar en läkare igen är det för snart…

Jag är så arg… komma med en massa skitsnack som inte stämmer på en fläck. Och det värsta är att C håller med!

*Andas lugnt nu… Inte slå något hårt i huvudet på C när han kommer hem… *

Jag hade tänkt börja jobba imorgon för det är då min sjukskrivning går ut. Jag vill jobba. Jag behöver jobba och tänka på annat än mina egna sorger! Jag mår bra av att jobba! Jag kommer inte få tillbaka min syn av att gå hemma, inte heller kommer jag att känna mig gladare för det! Jag vill ha tillbaka mitt normala vanliga liv!

Och hör sen.

Det senaste året har jag gjort, tvingats att göra, tusen kompromisser, gjort saker jag absolut vägrat som är helt och fullt mot min vilja men nu får det väl ändå vara nog av elände? Jag tänker jobba imorgon och därmed basta!

Saken är den, och jag vill verkligen inte trampa någon på tårna nu, men jag tror inte ett smack på att jag kan må dåligt av att göra något som jag tycker om. Jag tror inte ett dugg på att läkaren har rätt i att jag kan ”riskera utmattningsdepression” av att göra det jag trivs med - mitt arbete. Sedan kan han ha tusen förklaringar men jag köper dem inte. Det sista jag vill är att sitta hemma och älta mina sorger. Jag vill jobba så jag kan glömma allt som gör ont för om jag arbetar måste jag koncentrera mig på arbetet och vardagsdetaljerna och hinner inte tänka på det som gör ont, på framtiden, på det som varit och allt annat. Om jag stannar hemma däremot… då blir jag garanterat deprimerad. Och tokig!

Jag tänker inte ge med mig. Bara så du vet C! (jag vet att du sitter och läser)

Alla mina tokiga semesterkänslor

Det är märkligt detta med semester. På något sätt förväntar jag mig alltid att när jag åker så… byts hela livet ut och allt blir annorlunda, inte bara omgivningarna.

På sätt och vis stämmer det lite grann. Allt blir annorlunda på ett underligt sätt. De där vardagliga problemen blir på något sätt mindre… eller kanske bara annorlunda. Det kanske är naturligt, på ett hotellrum är det ju trots allt begränsat med prylar, ägodelar och framför allt hushållssysslor. Man behöver inte ens bekymra sig om att koka kaffe för det är någon annan som gör det åt en.

Å andra sidan uppstår nya och annorlunda problem… eller snarare utmaningar. Det gör det alltid numera när jag inte är i en miljö som jag känner mig bekant i men när jag är utomlands så blir det andra saker som blir annorlunda. Ta bara en enkel sak som att korsa en gata själv. Det är inget stort bekymmer någonstans än så länge men… det blir anorlunda utomlands. Trottoarkanterna är så mycket högre än de jag är van vid, de gröna gubbarna låter inte som de brukar, sitter på en annan höjd och trafiken har en helt annan rytm än hemma i byhålan. Allt detta i kombination blir ett extra osäkerhetsmoment. Inte för att jag så särskilt ofta var ute på egen hand utan C men ändå… även med C blev det annorlunda.



Innan vi åkte trodde jag någonstans att allt det där som gör så ont mentalt just nu skulle kunna stanna hemma och kanske bara helt enkelt försvinna tills vi kom hem.

I viss mån så blev det så. Jag hade betydligt färre tillfällen att fundera över mina sorger när vi var där, samtidigt som vi hade fler tillfällen att tala om dem.

Det är så underligt men… på något sätt gjorde det inte fullt så ont inuti medan vi var där. Kanske för att jag hela tiden fylldes av nya intryck som jag tidigare inte upplevt, i alla fall inte just där och med C, och som jag därför inte kunde jämföra med upplevelser från livet före. Att ta en promenad i skymningen och känna dofter och höra ljuden blev på något sätt den första upplevelsen utan jämförelser med andra promenader på samma ställe när synintrycken var tydliga fortfarande. Jag vet inte om det går att förstå vad jag menar? Jag menar… jag hade helt enkelt inget att jämföra med och känna vemod över…

Samtidigt som det hela tiden fanns just ett slags… vemod… över hur jag hade kunnat uppleva den här semestern och hur jag kommer att uppleva kommande semestrar. Och en slags sorg varje gång jag upptäckte att jag planerade för något som… inte var verkligt… Som när C föreslog att vi skulle hyra bil och åka runt på ön och upp bland bergen så blev jag genast glad och tänkte på allt vackert vi skulle se och hur många fina fototillfällen det skulle bli, bara för att sedan inse att… det vackra jag ser nu inte alls är det vackra jag hade föreställt mig. Och kameran… ja den hade jag ju inte ens med mig…



En annan sak som slog mig, som också kändes underligt var mötena med människorna runt omkring oss. Detta är bara inbillning från min sida, men det är en så klar och tydlig känsla att jag inte kan strunta i den trots att jag vet att det handlar om mig själv och inte om andra… Det kändes som… Jag vet knappt hur jag ska förklara…

Här hemma så känns det ibland, eller ganska ofta, som om jag spelar ett spel. Att jag låtsas vara någon jag inte är, någon som är som den jag var innan, som är glad och nöjd och som inte alls är ledsen för det förväntas av mig att jag ska vara ”välanpassad” efter så här lång tid. Om jag inte är det (som nu när jag trots allt är sjukskriven) så är jag inte socialt accepterad… Det känns som om jag behöver vara en annan än mig själv för att omgivningen förväntar sig det av mig för de har kännt mig i mitt tidagare liv. Jag vet det låter knasigt men det är den känslan jag har…
Nu när vi var på semester så… försvann den känslan. Istället så… märkligt och ologiskt nog så kändes det som om det inte spelade någon roll hur och vem jag varit innan. Istället så var jag den jag är nu, för de som såg mig och träffade mig hade bara den bilden av mig… som kvinnan med den vita käppen och inte som partytjejen, spralliga kollegan eller vem jag nu varit… Och hur mycket jag än hatar att bli betraktad som ”hon den där stackars blinda tjejen” och placerad i ett fack så var det en ganska behaglig känsla att veta att jag inte hade en historia bakom mig som alla kände till och relaterade mitt nuvarende liv till. En bild som jag måste leva upp till…

Ja, jag VET att detta är knäppt och bara finns i mitt huvud, men känslor finns ju bara i en persons innersta och är bara relaterade till hennes egen erfarenhet… Så det hjälper inte att tala om att jag har fel… Och är dum… För det vet jag att jag har och är.

Semesterveckan

Den här dagen har varit helt hysterisk. Jag har knappt hunnit dra andan mellan uppackning, tvätthögar och telefonsamtal. Det verkar som om vi varit saknade. Mitt i alltihopa dök dessutom C:s föräldrar upp med söndagsmiddag vilket i och för sig var trevligt för vi slapp laga mat, men kanske lite stressande eftersom det kändes som jag hade tusen andra saker jag hellre behövde och ville göra än att sitta och vara social med dem. Som tex att läsa ikapp hos mina bloggvänner…

Vi hade hur som helst en helt underbar semester i det stora hela, om man bortser från några missöden. Det första var hotellet vi hamnade på som visade sig vara under all kritik. Där sov vi en enda natt och sedan gick det en halv dag till att byta hotell men det var det definitivt värt besväret för efter bytet hamnade vi på ett helt underbart litet hotell med jättetrevlig personal, stort rum, jättestor altan och trevligt poolområde. Eftersom det var ett ganska litet hotell så var inte poolområdet överbefolkat heller vilket var ganska skönt.

Ska jag vara helt ärlig så gjorde vi inte speciellt mycket under den här veckan. Lata dagar i solen vore nog det uttryck som stämmer bäst in på oss. Långsamma morgnar, några soltimmar, lite bad, en hel del promenader, god mat och långa kvällar på altanen med ett glas vin, en filt om ryggen och långa samtal om både det ena och det andra. Vi hyrde bil ett par dagar och åkte runt på ön, både utmed kustvägarna och upp i bergen. Det var ganska mysigt det med. Förutom när vi åkte vilse och bensinen höll på att ta slut...

Det blev med andra ord helt och hållet det avbrott vi så väl behövde från vardagen. Synd bara att en så stor del av vardagen följde med oss och att allt fanns kvar när vi kom hem... Men man kan ju inte få allt, eller hur?

Det är märkligt med semestrar. Jag kan förstå att när jag var singel och åkte på semester så kom jag hem tröttare än när jag åkte men hur kommer det sig att jag är helt slut efter en hel veckas fullständig avkoppling? Nog för att vi var ute en och annan kväll och dansade men inte alls så länge och med den frekvens som jag brukade ha förr i mitt singelliv och ändå känns det som jag kommer att behöva ett antal dagar att ta igen mig på. Mycket konstigt faktiskt. Kanske ett tecken på ålderdom?

Men hur det än är så känner jag mig fortfarande lite… svävande, som om jag inte riktigt landat än… som om jag vill hålla kvar den sköna känslan av… vardagens frånvaro… av sol… lättja… vågornas brus, vindens milda värme. Allt…

Bara en liten stund till.

Hu vad kallt det är!!!

Vi är hemma igen! Och vi fryser!!!
Var det så här kallt när vi åkte tro?

Det har varit dagar som innehållit allt, både vad gäller känslor och händelser, jag ska berätta mer senare. Just nu måste jag ta tag i uppackning och tvätt.

Kram till er alla vänner!