Fredagsluncher

Igår lades ännu en fredag till handlingarna tillsammans med ett långt kapitel i mitt liv.

Fredagsluncherna.

I början tyckte jag inte om dem måste jag erkänna. Jag tyckte inte om C. Jag visste eller kände på mig att han betraktade mig som en inkompetent bimbo. Själv tyckte jag han var något liknande också. Men vi var ju tvungna att ge det hela en chans i alla fall och man kan inte ignorera sin chef hur länge som helst, inte ens om man sköter sitt jobb perfekt gentemot alla andra.

Första gången var det av tvång. Han beordrade mig att äta lunch med honom och gav mig ungefär tre minuter att avboka den lunchdate jag hade inplanerad och pudra näsan. Vi gick till Stadshotellet under tystnad. Redan då fanns något mellan oss, något obegripligt som gjorde att vad jag än sa så verkade det låta helt korkat när det väl kom ut. Och vad han än sa verkade liksom… översittaraktigt och uppblåst. Men jag vet att jag ändrade åsikt lite på det där första lunchmötet vi hade som förresten varade i närmare tre timmar. Jag började inse att han hade riktigt vettiga idéer och inte sällan samma idéer som jag själv hade.

Efter första lunchen behövde vi nästan inte ens boka in nästa fredagslunch, det blev liksom en självklarhet med hög prioritering. Jag började tycka om dem. Så småningom inte bara för att det var en viktig del i jobbet utan för att jag fick vara ostörd med honom.

Långt senare kom den där lunchen som så här efteråt verkar vara lite av början på allt. Den som följde efter det att jag berättat för honom om mina ögon. När han fick mig att storgråta och gav mig en massa griller i huvudet som jag just då i alla fall avfärdade som nonsens.

Och nu?

Nu är de över. Fredagsluncherna alltså.

En dörr har stängs bakom mig (jag vet, han säger att det inte är så).

Igår, innan han åkte för att hämta barnen, gjorde vi vår sista fredagslunch. Det kändes så välbekant, först jobbprat och sedan mer privat, solsken utanför och förväntan inför helgen. En arbetsvecka som är avklarad. En hel helg att se fram emot. En ny vecka ska planeras.

Det är bara det att det inte är mitt jobb som planerades utan min efterträdares.

Nästa vecka äter min chef lunch med en annan kvinna.

Det känns lite vemodigt. Slutet på ett stort och långt kapitel.

Är jag sotis?
Nej, faktiskt inte. Inte på det sättet. Däremot är jag sotis på henne för att hon har mitt jobb, hans förtroende… Jag skulle möjligen vara sotis på det andra viset om hon vore ung och vacker men nu är hon varken det ena eller det andra. Dessutom, hur osäker jag än är ibland och hur ofta jag än drabbas av tvivel så är jag nog ändå ganska säker på vår kärlek. På hans kärlek.

Och det kanske är så som han säger och som ni underbara bloggvänner verkar hålla med om: allt har sin tid.

Ska man skratta eller gråta?

Ja det gäller ju att slå på dem som redan ligger. Idag berättar både DN och Svd om att regeringer vill införa ytterligare en karensdag. Det förvånar mig inte, med den politik man fört hittills så är det väl bara väntat. De som redan har det svårt ska få det än svårare. Vad som däremot, som alltid, förvånar mig är själva resonemanget bakom som för mig tycks vara förd av en fyraåring:

”Huvudsyftet med åtgärdspaketet är att korta de långa sjukskrivningarna och att minska antalet nya förtidspensionärer.”

Ursäkta mig om jag har något svårt att begripa hur de långa sjukskrivningarna ska kortas genom ytterligare karensdag som infaller alldeles i början av sjukskrivningen. En sådan karensdag kan eventuellt minska antalet kortare sjukskrivningar men är man sjuk på längre sikt har man ju redan passerat dessa två karensdagar. Man talar visserligen om att införa ytterligare karensdagar längre in i sjukskrivningen men det förstår jag inte heller. Blir man frisk snabbare av att förlora sin inkomst? Om man verkligen är sjuk, går man då tillbaka till jobbet för att man får en karensdag och får än mindre att leva på efter två veckor eller tre månader? Och den som satt i system att vara sjukskriven och arbeta svart eller vad det är regeringen misstänker att den sjukskrivna håller på med, kommer den personen att sluta med det på grund av två extra karensdagar?

För mig är detta en obegriplig logik som endast syftar till att håva in än mer pengar till staten men inte till att på ett konstruktivt sätt bidra till att svaga och utsatta människor får en möjlighet till att arbeta istället för att vara sjukskrivna. För helt ärligt, om jag vore hjärnkirurg, taxichaufför eller pilot så skulle inga karensdagar i världen kunna få mig till att gå tillbaka till ett jobb som jag inte längre kan utföra. Varför sysselsätter man i regeringen inte sina fyraåriga hjärnor med att ta faram åtegärdspaket som inbegriper möjligheter till arbetsplatsanpassning eller omskolning? Är det för avancerat tro?

Ännu än dörr som stängts bakom mig

Det är snart ett år sedan jag påbörjade denna resa. En resa som jag, som sagt, inte valt själv men som jag måste fortsätta vare sig jag vill eller inte, vare sig jag är stark eller svag, modig eller feg. Livet fortsätter, och ibland har man helt enkelt inget val. Man måste följa med. Gå på den väg som är den enda man har att gå på.

Ibland känns det som om jag går på en liten stig omgiven av ett bråddjup på båda sidor, helt utan skyddsnät eller staket. En slingrande stig som med jämna mellanrum kommer fram till vägskäl där jag varje gång tvingas att välja den smalare stigen, den som är än mer slingrande, än mer ojämn, mörk och gropig och som är omgiven av än djupare avgrunder. Vid varje vägskäl tvingas jag stänga dörrar bakom mig som aldrig kan öppnas igen och lämna delar av mig, det jag älskar och uppskattar i livet, med vetskapen om att jag aldrig mer kommer att återse dem. Vid varje vägskäl förändras livet och ett nytt kapitel läggs till historien. Känslan av avslut är så stark att den förtar alla tankar som ens påminner om att varje slut samtidigt är en början på något nytt.

Idag nådde jag slutet på ett kapitel och stängde en dörr bakom mig. Jag lämnade en dröm, en förhoppning och en framtidsvision som jag inte är säker på att jag någonsin kan få tillbaka. För även om jag valt själv, och även om alla säger att den här dörren bara stängts tillfälligt så vet jag att chanserna till att någonsin återvända är små, i alla fall om jag ser tillbaka till det knappa år som gått, på tidigare vägskäl som passerats och dörrar som lämnats på glänt bara för att upptäcka att när jag väl vänder mig om så är de låsta och nycklarna försvunna för alltid.

En del av mig vet att den här dörren är annorlunda men tanken och tron är svår att fånga och ta fasta på. Vissa dagar är hoppet så långt borta att man inte ens kan skymta spåret efter det. Jag vill tro och jag vill hoppas men det är svårt dagar som denna.

Vig som ett kylskåp

Idag skuttade jag glatt iväg till jobbet på viga ben med min älsklings glada tillrop… not.
Jag skuttade visserligen men ungefär som ett gammalt kylskåp på väg till skroten. Och min älskling… han sa att om jag ens tänker tanken att gå till jobbet sådär så kommer han att sluta prata med mig.

Jag struntade både i min likhet med ett gammalt kylskåp och i mannens gormanden och det hade nog de flesta gjort med två möten inbokade, båda med deltagare som tagit sig besväret att resa till mig trots att jag var ensam och de var flera. Om jag hade avbokat de mötena skulle det säkert ha slutat med att jag skulle fått åka till dem nästa gång och det kände jag inte alls för. Missförstå mig inte, det är inte det att jag försöker undvika besvärliga situationer, jag är nog mer lat. Det kräver ju lite mer att åka iväg än att stanna hemma. Men jag är inte feg… i alla fall hoppas jag att jag inte är det.

Däremot kan jag återigen konstatera att jag känner mig ganska ensam numera utan min högt hatade ovän. Käppen. Omvärlden är aningens skrämmande utan den, i alla fall den som är utanför jobbet och hemmet och i synnerhet när man måste ta sig runt på kryckor (jo då, jag provade att inte använda dem, flera gånger, men det gick inte så bra). Nu behövde jag i och för sig inte flacka runt på byn själv men lunchen med mina besökare var en tillställning jag gärna hade hoppat över.

Nå ja, mötena var i alla fall givande och imorgon är det fredag och barnhelg. Snart kanske min man börjar prata med mig också? Eller så skriver han något i sin blogg. Man vet ju inte, han verkar ju ha blivit lika tokig som jag. Vad gör man för att fjäska in sig hos sin ilskna man om man inte är i form för varesig kakbak eller andra aktiviteter? Någon som har ett bra tips till trötta mig?

Jag måste tyvärr meddela...

…(för husfridens skull) att vi numera säkert kan betraktas som tokiga familjen. Ifall du missat det så finns det en ny länk till vänster.

Jag säger då det… Mycket ska man behöva stå ut med, men någon sa att om man är tillräckligt tokig så kan ett förhållande vara i minst tio år…

För övrigt kan jag också meddela att han dessutom är feg. Han låter bara mig kommentera, men ifall någon skulle vilja kommentera så går det ju alltid bra att lämna kommentaren här... ,)

Ha ha (som man bäddar får man ligga).

Jag har förklarat för honom att ingen orkar följa en blogg till. Han bara skrattar åt mig.

Två tidningar, en flicka, två olika nyheter

Idag är jag faktiskt lite förvånad. Dn skriver att en tidning fått tips om var den försvunna flickan Madeleines kropp kan hittas, medan Svd skriver att föräldrarna nu tar time out och låter polisen fortsätta sökandet.

Undrar vilket som är sant?

Dessvärre, hur mycket jag än hoppas på motsatsen, så är jag böjd att tro på DN i det här fallet för ju längre tiden går dess mindre är väl chanserna att flickan återfinns i livet. Jag tycker verkligen synd om föräldrarna. Det måste vara fruktansvärt. Att inte veta, att oroa sig, att befara det värsta och framför allt att kanske klandra sig själva för de lämnade ju faktiskt två små barn ensamma på ett hotellrum i ett främmande land. Jag vet visserligen inte så mycket om barn i den åldern men… bör man verkligen lämna dem sådär?

I vilket fall som helst så hoppas jag på det bästa, det finns ju trots allt barn och vuxna med som hållits fångna mycket länge, till och med flera år.

Stackars lilla flicka. Så rädd hon måste vara om hon lever.

Det kunde ha varit värre

Av en ren händelse snubblade jag idag in på en blogg jag ibland läser. Där hittade jag ett inlägg som skulle kunna ha varit skrivet av mig, jag vet inte hur ofta jag själv varit inne på samma ämne här men kanske aldrig lyckats uttrycka mig så väl som den här manen kan.

Det handlar om människors reaktioner, eller, jag skulle kanske snarare säga de reaktioner som jag upplever dem ha gentemot mig och min sjukdom (vet inte när jag ska börja kalla det för vad det är, ett handikapp).

Som jag skrev för inte så länge sedan så finns människor av alla de slag. Det finns de ”…som snarast tycker att det är lite osmakligt av en att komma och påminna dem om deras egen bräcklighet genom att ha den stora fräckheten att vara skadad.”. Eller de som tycker att ”det kunde vara värre”.

Jag själv kan inte låta bli att ibland mästra mig och påminna mig om att jag borde vara tacksam för det skulle kunna vara värre. Ändå är det kanske inget jag vill höra från någon annan för: ” Detta faktum, att det kunnat sluta ännu värre än vad det gjorde, ger emellertid inte den oskadda omgivningen rätt att trivialisera skadan genom att kräva att man ska känna tacksamhet för att det "bara" blev som det blev. Den tacksamheten förtar nämligen på intet sätt de våndor som den reella skadan faktiskt innebär. Den tacksamheten är dessutom någonting personligt som den förment inkännande omgivningen inte har med att göra.”

Just de orden, att tacksamheten inte förtar de våndor man faktiskt känner… Mitt i prick. Tack för dem! Dem ska jag ta fram ibland när jag har dåligt samvete över att jag retar mig över saker som faktiskt kunde vara värre.

Jag läste givetvis hela inlägget ett antal gånger och även de kommentarer som kommit in hittills. En av dem är skriven av någon som förmodligen inte vågar stå för sin åsikt och kallar sig för Inkognito:

”Om inte den oskadda omgivningen har rätt att trivialisera skadan så borde - med samma logik - inte den skadade ha rätt att diktera den oskaddes sätt att hantera situationen.
Du får det att låta som att alla oskadda har en plikt att särbehandla och skadade. Var inte så konflikträdd och säg till nästa gång du tar illa upp så folk vet hur de ska behandla dig. Detta istället för att på prosa skriva upp regler om hur folk ska behandlas rent allmänt. Ursäkta min direkthet.”

Han har givetvis rätt. Jag har ingen som helst rätt att kräva något av min omgivning, jag kan inte berätta för människor hur de ska reagera på min synskada. Det enda jag kan hoppas på är att människor visar någon slags hänsyn. Till hänsyn hör att inte trivialisera den kanske största tragedi en person någonsin upplevt vilket självklart inte innebär att man istället ska erbjuda en aldrig sinande ström av medlidande som ingen egentligen har behov av. Medlidande och medkänsla är inte samma sak...

Jag begär inte att bli särbehandlad, jag tvivlar på att Lars Anders, författaren till ovan citerade blogg, vill bli det heller. Men när människor helt enkelt tycker att ens handikapp, skada eller sjukdom inte ens är värd att erkänna existensen av så blir det också en form av särbehandling. En särbehandling där mina behov inte är berättigade och är mindre värda än andras bara för att mina behov uppstått till följd av en sjukdom medan andras finns där av naturen och delas av större delen av befolkningen. Det är också en form av särbehandling när människor anser att man borde vara tacksam för det man har för att det kunde vara värre. Ingen kräver att du ska vara tacksam för att du har huvudvärk men skulle du ha varit med om en bilolycka så anser de flesta att du ska vara glad för att du bara har ont i huvudet… För det kunde ju ha varit värre.

Han vann…

Vi åkte in till sjukhuset. Trots att jag inte alls var lika svullen idag när jag vaknade som igår kväll. Men C hade bestämt sig för att nu fick det vara nog och när han bestämt sig för något så… tja… Då är han som en åsna. Jag lovar. Det är lika bra att ge upp. Så vi åkte in. Jag blev röntgad, noggrant undersökt och sedan sa doktorn att det troligtvis inte är något allvarligt, möjligen en lättare ledbandsskada. Jag fick några tabletter, ett stödförband och sedan fick vi åka hem.

Och ja… jag fick låna ett par kryckor och ”avlasta lite så länge jag har ont”.

När jag var barn var det en tjej i klassen som bröt benet på sportlovet. Hon fick gips från tårna ända upp till höften och alla var sååå… upptagna av hennes gips och hennes kryckor. Hon var stora stjärnan i klassen. Alla skulle prova hennes kryckor och jag tror alla i hemlighet ville bryta benen bara för att få ett par egna. Inklusive jag. Just nu kan jag ju meddela att det inte känns speciellt roligt men som väl är så trodde doktorn att det skulle max ta några dagar innan jag kan lämna tillbaka dem för man ska visst belasta knät även om det gör lite ont. Tur det. Det är inte speciellt praktiskt med kryckor kan jag meddela. Funkar inte alls ihop med min vanliga ovän så den har fått tillfälligt ledigt. Å andra sidan lär jag stanna hemma åtminstone idag med och här hemma kvittar det.

Vilken tur att det inte var värre, jag hade nästan börjat fasa för att bli tvungen att hoppa runt på kryckor i flera veckor. Det hade varit ganska så jobbigt faktiskt.

En liten update angående fotbollen

Har jag berättat ett jag hyser en viss aversion mot sjukhus och akutmottagningar? Inte?

Men det gör jag. Och ingen liten sådan heller för att uttrycka det milt och civiliserat.

Så jag avvaktade i eftermiddags och efter några timmar med is på knät och högläge kändes det faktiskt inte alls lika illa så jag brydde mig inte om att ringa till vårdcentralen eller vart man nu ringer i sådana här lägen. När C kom hem tänkte jag glatt skutta upp och möta honom i hallen och berätta vad jag roat mig med idag (för det hade jag nämligen inte vågat göra i telefon), men jag kom inte så långt som till hallen. Inte ens till sovrumsdörren faktiskt och då är inte vårt sovrum extremt stort. Jag vände halvvägs.

Jag behöver nog inte berätta vad C tyckte när han fick klart för sig läget. Det blev en mindre dragkamp mellan ”vi åker till akuten nu!” och ”Det gör vi så fan heller”. Det sistnämnda vann med mycket liten marginal efter diverse övriga utlåtanden och andra utpressningsknep. Så nu fortsätter jag med att ligga med benet i högläge med ispåsar på (för det har jag minsann googlat mig till) och hoppas att jag imorgon vaknar upp till en betydligt bättre dag och med ett knä som åtminstone ser halvnormalt ut för det sista jag vill är att åka till akuten frivilligt.

Nehej du, där kan de ju få för sig att det är något fel på mig, gipsa mig och ge mig kryckor och hur ska det gå?

Absolut inte!

Kommer inte på fråga. Något måste jag väl få bestämma själv?


Gissa om C är sur på mig nu?

Personligen tror jag faktiskt att han nästan är redo att säga upp bekantskapen med mig. Han kallade mig just för något så sött som ”envis tokig åsna” tidigare var jag bara ”korkad” så det går framåt. Det är tur att jag har min älskade dator som håller mig varm i sängen för min älskade man är inte speciellt kärvänlig i detta nu.

Och nu vet jag ju att du genast kommer att hålla med honom… eller hur?

Suuur som ättika

Jag kan meddela att jag tog taxi hem på lunchen och det är inte för att jag är lat. Det är mer för att mitt ena knä har formen av en större fotboll… Undrar om luften pyser ut om jag sticker ett hål i den?

Jag tänker inte ta taxi tillbaka till jobbet utan ligga kvar här, med benet i högläge. Så det så.

Jag är så suuuur!

Detta bevisar ju bara att han har rätt. Jag klarar inte av att vara på jobbet två veckor i sträck ens. Vem vill ha en sådan anställd?

Undrar om jag inte är lite inbillningssjuk tro? Jag kanske inte vill jobba?

Nu ska jag ringa och säga att jag jobbar hemifrån resten av dagen.

Arg är bara förnamnet

…på vad jag är idag. På mig själv den här gången. Och kanske på mina skor…

Jag gick till jobbet, eller snarare försökte, i det här fantastiska vädret är det helt underbart. Fåglarna kvittrar, en sval vind som gör det behagligt och inte för varmt och lite skira moln som täcker för solens skarpaste strålar. Allt var frid och fröjd i ungefär hundra meter och jag började väl tänka på annat än på att vägen är lite ojämn där och att jag behöver se upp och känna mig för samtidigt… och att högklackade skor kan vara lite vingliga.

Jag behöver knappast säga vad som hände sedan? Jo, Ella ramlade pladask. Och då menar jag pladask och raklång. Jag tror aldrig jag lyckats slå mig så fördärvad och göra så stora hål i både knän, armbågar och ena handen som idag, inte ens som barn faktiskt.

Det positiva var att det inte är något område med särskilt mycket folk så ingen såg min fina vurpa och det var ganska nära att släpa sig hem. Vilket jag gjorde med möda för jag har rent ut sagt skitont i hela ena benet. Men jag bet ihop, gick hem, plåstrade om så gott det gick och bytte till långbyxor och långärmat så ingen ska behöva se det värsta. Sedan tog jag taxi till jobbet. Som tur är så är inte C här idag. Han skulle säkert säga något om mina skor (som jag nu bytt) och en del annat…

Som om det inte räcker med att jag är arg på mig själv. Och dessutom gör det ont!!!

Alltså, barn skrapar sig själva stup i kvarten, de gråter en skvätt och sedan är allt som vanligt igen men om man gör det som vuxen så har i alla fall jag lust att gråta resten av dagen för att det gör ont och förmodligen blir det etter värre när jag står i duschen. Vad beror det på? Känner inte barn smärta lika mycket eller är vi (läs jag) vuxna bara mer sjåpiga?

Och himla skämmigt var det också. Om någon frågar varför jag haltar tänker jag säga att jag fått en sticka i foten eller något...

Ha ha ha!

You are Brigitte Bardot

Naurally sensual and beautiful You're an exotic beauty who turns heads everywhere You've got a look that's one of a kind

Vilken berömd Pinupa är du?

I´m a classic bikini!

You Are a Classic Bikini!

You are the type of gal who looks good in almost any bikini.Going for the understated look, you don't need a flashy bikini to turn heads.

Vilken bikini är du?

En konspirationsteori

Den där konstiga känslan jag hade hela lördagen, den fortsatte igår med. Kanske inbillade jag mig, jag vet inte…

Vi har en gång för länge sedan lovat att inte prata arbete hemma. Det gjorde vi efter en period då vi nästan inte hade pratat annat än jobb och vi insåg att så här kan det inte hålla på. Så vi bestämde att inget arbete, inget mer än helt vanligt skvaller, skulle få avhandlas innanför hemmets väggar. Och det löftet har vi hållit.

Vi har också en gång bestämt att det som skrivs i min blogg stannar i min blogg, eller i e-posten. Det löftet har vi också hållit med undantag för en gång då allt blev så fel och vi hade ett litet gräl som inte var så lustigt och jag funderade på att sluta blogga.

Så med andra ord, min konstiga känsla fick vara kvar hela helgen. Jag tog inte upp ämnet och det gjorde inte C heller. Idag däremot har vi haft ett riktigt maratonmöte om vikarien och jobbet och arbetsuppgifter och allt annat med… sådant som faktiskt inte är arbete. Efteråt hade vi APT och C informerade om vikarien och det var nog då som jag började inse att hela den här vikariegrejen kanske inte har så mycket med arbetet att göra som med mig. Jag menar, för arbetets skull så borde detta blivit gjort för länge sedan men sanningen verkar vara den att jobbet har klarat sig rätt så bra hittills. Alla vi på kontoret har hjälpts åt att lösa de uppgifter som jag inte hunnit med, den som just har haft tid eller varit bäst lämpad har tagit det på sig. Så som vi alltid gör när någon är sjuk eller har för hög arbetsbelastning. Ut mot organisationen har det inte varit några stora problem och här på kontoret har det också funkat ganska bra. I alla fall så lät alla förvånade över att det skulle tillsättas en vikarie och någon undrade också om det var något fel på att vi fortsatte som förut.

Det fick mig som sagt att tänka efter. För om ingen har klagat… inte organisationen och inte personalen på kontoret… Varför då börja bråka med detta precis nu inför semestern? Varför inte vänta till hösten?

Kan det ha något att göra med att jag inte mått så bra den senaste tiden? Att jag är tröttare än någonsin och knappt social på fritiden? Eller med operationen som gick som den gick med allt det strul som blev?

Jag menar… om ingen klagat och alla arbetsuppgifter ändå blir lösta utan missnöje så borde det inte behövas en vikarie… bortsett från att så länge ingen ersätter mig på min ordinarie tjänst så har jag ändå ansvaret för att allt blir gjort och eftersom jag är som jag är så tar jag på mig och gör en hel del själv, trots att min tid inte egentligen räcker till…

Å joooo… C har fört detta på tal förut nu när jag tänker efter, många gånger, men jag har slagit bort det och tänkt att det blir bättre snart, jag kommer sluta vara trött bara det blir vår, bara värmen går över, vara trycket ligger rätt… och så vidare. Kanske har han tröttnat på mina undanflykter och bestämt sig att helt enkelt tvinga mig.

Hm… Han kanske inte är en skurk trots allt?

Nu menar jag förstås inte att det vara är för att jag ska må bättre som han vill ha en vikarie, självklart ÄR det bättre för alla om en person har ansvar för allt och gör det som ska göras. Naturligtvis är det så. Men det kanske är roligare med konspirationsteorier än verkligheten...