Dagens gråt

De här senaste månaderna har jag nog gråtit mer än jag gjort under hela livet. Den löjligaste sak kan få mig totalt ur balans… fast det är väl synd att säga ”få mig” precis som om jag inte konstant vore ur balans numera…

Idag har jag till exempel både gråtit och skrattat åt kommentarerna till mitt förra inlägg… Samtidigt. Knepigt men sant.

Dessutom började jag dagen med att gråta. Fast på ett bra sätt. Vi har barnen den här helgen och på morgnarna kommer de och kryper ner i vår säng om vi inte hinner upp före dem. Ibland kan de vara hemskt morgontrötta men inte idag så vi hade en riktig mysmorgon med tv och fniss och skratt. Och gråt… För naturligtvis så kom samtalet in på nästa vecka och barnen ställde frågor som jag försökte svara på. Det kändes faktiskt helt okej för när de frågar så gör de det för att de bryr sig. Men sedan säger den superintelligenta lillasystern; ”Men Ella, egentligen spelar det ingen roll hur det går. Du har ju alltid pappa som kan se åt dig och vi kommer att gilla dig precis lika mycket ändå. Du är faktiskt den bästa plastmamma man kan få”.

Jag försökte verkligen att inte vara sådär mesig och börja lipa men det gick bara inte, speciellt inte när storebror instämde…

Ibland, dagar som denna så undrar jag om det ändå inte finns en Gud eller ett öde som på något sätt styr upp allting så att det inte går helt åt helsicke. Jag menar, jag skulle ju kunnat vara singel fortfarande, som jag var när allt detta började. Hur skulle jag då må? Men det verkar liksom som om ödet ändå försöker kompensera mig så gott det kan… som om; Nje, det är inte meningen att du ska se, men här, du kan få den här fantastiska mannen och hans två barn som kompensation. Duger det?

Absolut. Jag behöver inte mer.

Vem det än är jag borde tro på så hoppas jag att du läser min blogg, i så fall vill jag bara säga TACK. Faktum är att jag inte skulle byta bort min familj mot min syn om det vore möjligt… Absolut inte. Aldrig. Då får det vara. Då kan allt förbli som nu och jag lovar att till och med försöka vara lite mer tacksam.

Annars… har vi faktiskt inte varit så lata idag som vi var på morgonen. VI har jobbat hårt med att slänga ut julen… Jag måste erkänna att jag faktiskt inte hade en aning om att vi hade så mycket jul. Antingen har jag dåligt minne eller så har C ställt fram en massa saker utan att berätta…
Nä… det där sista tror väl ingen på?
Inte jag heller.

Hur som helst så känns det ganska skönt att vi städat ut julen, inte för att den stört mig direkt men på något märkligt sätt så känns det lite som ett slut. Slutet på en hemsk tid som jag hoppas, hoppas ska vara över… eller åtminstone bli liiiite bättre… Kanske.